Denna dag, denna stund, för två år sedan skulle jag snart få vara med om mitt livs upplevelse. En resa utan dess like skulle få sin början. Jag hade just vankat upp och ner i sjukhustrapporna, i hopp om att få fart på förlossningen. Jag hade redan haft förvärkar några nätter och inte sovit på en evighet, kändes det som. Jag fick veta att jag antingen skulle få något för att kunna sova gott, eller något för att sätta fart på förlossningen. Och alternativ två valdes. Varken jag eller min man kunde tro att vi skulle få en dotter den natten, men så blev det. Nu just, den här tiden, tror jag att vi ännu satt ganska lugna och pratade och småskrattade. Men smärtan skulle bli värre, snudd på olidlig. Och som vi kämpade den natten, både jag och min man. Och allt kämpande skulle ge resultat. Klockan 5.42 , 22 januari, föddes det vackraste flickebarn jag någonsin skådat.  4,2 kg ren kärlek. Vår lycka var fullkomlig, och är fortfarande.

Nu är det inget litet knyte vi har mera, utan stora tjejen. Igår bakade hon muffins till sitt kalas. Hon springer, hoppar, pratar och sjunger. Hon älskar att rita, måla, bygga lego och baka. Hon vet för- och efternamn på alla i familjen. Hon kan räkna, känner igen flera bokstäver och kan alla färger. Hon testar mina nerver varje dag. Och ibland måste jag påminna mig själv om att tvååringar ska trotsa. Bara att rida ut stormen.

DSC_0491 DSC_0504

Ikväll har vi paketerat i presenter, och imorgon ska födelsedagsflickan få frukost på sängen av sina eeh skönsjungande föräldrar.