Tag Archives: Gravid

Så kom den, matparanoian.

Matparanoian. Googlesjukan. Kalla den vad man vill. Men jag har klarat mig ganska bra utan den hittills. Jag läste genom det där första häftet med matrekommendationer för gravida. Googlade typ räkor, kaviar och färskost. Och sen har jag ätit med gott samvete, när jag mått så jag kunnat äta.

Tills nu. När jag fick lätt ångest av att ha ätit en bit smörgåstårta utan att tänka på vad den innehöll. Och det blev startskottet för matparanoian. Googlesjukan.

Nu har jag googlat som besatt och insett att jag inte riktigt haft koll på korvarna. Jag har ätit påläggsskinka och en och annan korvbit som inte varit tillagad har nog slunkit ner i samband med matlagning. Har inte alls förknippat det med någon listeriarisk. Men tanken på att man kan ha skadat sitt ofödda barn på grund av några sketna korvbitar känns väldigt absurd. Och inte det minsta kul.

Så att. Nu måste jag sluta äta. Eller sluta googla. Kanske både och, för säkerhetsskull.

Hur jag mår?

När man berättar att man är gravid, är följdfrågan oftast hur man mår. Så man förstår att just måendet under en graviditet är en knepig sak. Hur jag mår? Tackar som frågar. Väldigt varierande är väl bästa svaret.

Innan jag blev gravid den här gången hade jag fantiserat om att jag skulle fortsätta träna och äta hälsosamt under en eventuell kommande ny graviditet. Sen kom det svaga plusset, och dessa tankar var som bortblåsta. Eller jag tänkte dem fortfarande, men kunde inte förmå mig att följa mina vettiga tankar. Jag blev en klubbad säl som frossade i vitt rostat bröd och apelsinjuice. Allt annat gav mig kväljningar. Mest satt jag i soffan och knep ihop benen för att förhindra att den lilla ärtan skulle komma ut. För visst hjälper det väl att sitta stilla och knipa ihop benen? eeeh.

Förutom den akuta rädslan att få missfall, som dök upp direkt jag tagit graviditetstestet, var tröttheten det största bekymret. Jag blev så trött som jag inte visste att man kan vara. Helt utmattad. Jag som annars har kvällstimmarna som min egentid, då jag handarbetar, bloggar, städar och fixar hemma gick nu utan bekymmer och sova halv åtta med Molly varje kväll. Elva timmar senare vaknade jag lika utmattad och visste inte hur jag skulle förmå mig stiga upp ur sängen. Och samma visa varje dag. Tills någonting i vecka 12-13 då jag sakta började återfå lite, lite energi.

Tröttheten, gissar jag, att är boven till att också all min kreativitet och all lust att överhuvudtaget göra något, rann av mig. Och när jag inte har lust att sticka, inte lust att greja på, då är jag inte jag. Skapandet är en så stor del av mitt välmående, så när lusten till det inte finns kvar, känns det som om hela jag bleknar bort. Och även om jag vet att det kommer tillbaka när krafterna kommer tillbaka, så blir jag så himla trött på mig själv. Och ni ska inte tro att det ligger någon form av prestationsgrej i det hela. Att jag skulle ha för stora krav på mig själv, för tro mig, det har jag inte. Det handlar inte om det. Det handlar helt enkelt om vad som får mig att må bra.

Sen är det ju alla tankespöken också. All rädsla. När jag först fick veta att jag var gravid, skulle jag ha velat skrika ut det till hela världen. Men sen, efter ett tag kändes det som att ju fler vi berättade åt desto större blev risken för att graviditeten skulle sluta i besvikelse. Galet. Som att jag inte skulle klara av att leverera ett barn ifall att förväntningarna blev för höga. När jag berättade här på bloggen att vi väntade barn, blev jag rörd av hur många gratulationer vi fick. Sen drömde jag hela natten om hur det forsade blod när jag gick på toaletten och vaknade med ångesten upptryckt i halsen.

När jag var gravid med Molly hade jag liknande känslor. Vilket resulterade i att jag inte har skrivit knappt något om graviditeten någonstans. Inte heller fotat min växande mage så många gånger. Jag sprang med skygglappar genom graviditeten och hoppades på det bästa. Nu tänker jag att jag ska njuta mera, oroa mindre. Ta reda på mera fakta och arbeta bort mina rädslor. Återstår att se hur det går. Om man är av den oroande sorten så är man. Helst skulle jag ligga på mödrarådgivningen hela dagarna och lyssna på hjärtljuden. Förhoppningsvis blir jag lugnare när jag börjar känna ordentliga fosterrörelser.

Så. Annars vet jag inte. Rund som en boll är jag redan. Känner mig som sagt lite piggare och illamåendet har försvunnit. Jag har också börjat röra på mig igen. Och frossar i alla förlossningsberättelser för att försöka vara så redo som möjligt nästa gång. Nu är det bara att löpa linan ut.

DSC_0014

Förlossningar och kalasförberedelser.

Igår kväll satt jag och tittade på ett program på tv som visade förlossningar på en avdelning i Köpenhamn, Danmark. För ett år sedan var jag själv höggraavid och skulle aldrig någonsin ha vågat se det programmet. Då ville jag helst inte veta så mycket vad som väntade. Igår vågade jag titta, en stund, men blev både gråtfärdig och illamående. Är så glad att ha fått uppleva en förlossning, och är minst lika glad över att ha det ”överstökat”.

Vissa påstår att de skulle kunna föda barn på löpande band. En vän menade att hon nästan hellre föder barn än går till tandläkaren. De människorna måste ju helt klart ha varit med om en annan upplevelse än mig. Någon förlossningsberättelse har jag aldrig skrivit ner här på bloggen, och det tänker jag absolut inte göra nu heller. Men de minnen jag har från den dagen är förenade med dödsångest. Dödsångest och sen en enorm tacksamhet när vår lilla dotter äntligen kom.

Och nu är det snart ett år sedan. Vi har snart en ettåring i huset. Himmel och pannkaka. Vilken resa man haft detta första året som mamma. Och redan de nio månaderna som gravid vill jag påstå.
Jag är  en helt annan människa nu. En bättre människa. En lyckligare, mera harmonisk och tröttare människa. Och nu är det ettårskalas på gång. Jag som skulle baka hela veckan har inte hunnit med annat än en en futtig liten cheesecake hittills. Ikväll borde det ske massor med andra ord. Fast känner jag mig själv sparar jag allt till sista sekund och stressar nästan ihjäl mig de sista timmarna innan gästerna kommer. Men det går det också, och på något konstigt sätt jobbar jag tydligen bäst under press. Man lär känna sig själv med åren, hehe.

Nu just sover Molly. Med andra ord är det NU jag kunde baka. Men, nu tänkte jag istället slå mig ner med en kopp kaffe. 

Så svårt att förstå!

Imorse kl. 5.43 blev Molly 2 veckor gammal. Tänk, redan 2 veckor sedan förlossningen. Innan dess kunde jag knappt ligga, stå eller gå. Kroppen kändes som en elefant och magen helt enorm. Allt värkte, och jag längtade efter förlossningen.

Det som känns så ofattbart är att elefantkroppen som jag hade vant mig vid, trots alla krämpor, försvann och ut kom den ljuvligaste flickbabyn på nästan 4,2 kg. Nu två veckor senare har jag gått ner 15 kg sedan den kvällen då vi åkte in för förlossning. Hur det var att vara gravid har jag nästan redan glömt. Att hon som sparkade så kraftfullt inne i min mage nu ligger och sover så sött bredvid mig känns helt otroligt. Så otroligt och så fantastiskt!

Ingen bebis, men en ny soffa!

Ingen bebis ännu heller! Spänningen och nervositeten stiger för var dag som går nu. Känner att jag borde ha fått föda för en vecka sedan, då var jag riktigt taggad! Nu tänker jag för mycket dagarna i ända.

Igår hade jag dock inte tid att ha långtråkigt. Vi startade dagen med att Rufus, vår gula hankatt, kissade i soffan. En stor gul pöl, som gick rakt genom sofföverdraget, sittdynor, ryggdynor, OCH soffstommen. Det var ingen mysig lukt som spred sig i huset kan jag säga. Maken fick gå ut flera gånger för att inte spy då vi försökte reda upp situationen. Till sist såg vi ingen annan utväg än att slänga ut soffan. Det var vi eller soffan helt enkelt. Så, vi åkte iväg och köpte en ny soffa.
Tyvärr fick vi inte hem den direkt, utan den skulle beställas. Så vem vet, sist och slutligen, om soffan eller bebisen anländer först. BB-väskan står iallafall snällt och väntar på att vi ska ge oss av!

De stickade byxorna.

Övning ger färdighet heter det ju så vackert. Sant är det också. Ingen skillnad om man har en passion för bakning, slalomåkning, matlagning, läsning eller simning. Ju mera man övar, desto bättre blir man. Dessutom lär man sig känna sina egna styrkor och svagheter inom området. Jag brinner för mitt handarbete, som ni säkert kan gissa. Jag har stickat så länge och så mycket, så jag vet vad jag kan förvänta mig av mig själv. Sällan blir något riktigt misslyckat mera, utan det mesta blir ganska så som jag tänkt mig. Så blev det inte med de stickade byxorna. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Jag valde mellan en del olika mönster innan jag satte igång, och valet föll på det här mönstret från Drops design. Byxorna ser ju så fina å sköna ut på bilden!

Vet inte om det är avsaknaden av bebis i mina byxor som gör att de ser extra komiska ut, eller var problemet ligger.. Byxorna liknar mest damunderkläder från 1800-talet.
Tror att ränderna nere i byxbenen också bidrar till det komiska utseendet, de ”hugger av” benen på ett väldigt osmickrande sätt.
Det jag gillar är den höga resåren i midjan, som säkert blir skönt för bebisens mage. Ordentligt med plats för en blöjbak lär det också finnas! Men,det blev inte som jag hade tänkt mig denna gång.

Dagens prestationer.

Efter en sömnlös natt känner jag mig ganska stolt över dagens prestationer! Jag har gjort ett rådgivningsbesök, kokat mat samt haft sotaren på besök. Utan att somna.
Nu tänkte jag ta min tjocka mage och krypa i säng, 3 dagar kvar till BF idag!

Garderoben.

Efter att ha lagt fåfängan och klädintresset på hyllan i flera månader, känns det lite som om jag snart ska få vakna till liv igen. Visst förstår jag att det kommer att ta tid för kroppen att återhämta sig efter såväl graviditet som förlossning. Men, förhoppningsvis kommer man att känna sig lite smidigare efter att bebisen kommit ut. Sen kan jag trösta mig med att jag vägt mera än såhär under mitt liv, och då var jag inte gravid.
Så nu drömmer jag, drömmer om en ny vårgarderob. Tydligen är det dock ingen färggrann vår jag tänkte gå till mötes, hehe.

Bild: Kollage av produktbilder från H&M och Ellos

Alla gravidkläder skulle jag helst bränna upp, men det kan man ju inte göra, så dem ska jag sälja.
Om någon känner sig intresserad av sommarbyxor, jeans, toppar, tröjor, tunikor och en svart Mama höst/vårjacka till ett förmånligt pris kan ni ju maila mig!

Stickade byxor.

Imorse började jag på ett par stickade byxor till lilla bebben. Något måste man ju göra om dagarna liksom. Måste medge att tråkighetsmåttet börjar vara rågat! Väggarna kommer allt närmare, och det finns inte mycket jag kan göra om dagarna!
Så ett par byxor får det bli. Vita med en röd och en blå rand på benen för att matcha den lilla Pippikoftan. Måste påstå att modellen ser lite konstig ut, men man ska ju aldrig döma ett halvfärdigt arbete.