Tag Archives: Gravid

Jakten på det perfekta namnet.

Nu tänkte jag att vi måste köra den här namn-valsen en gång till. Senaste barnen som sett dagens ljus, både i vänskapskretsen och finlandssvenska bloggvärlden, har alla fått så härliga namn. Speciellt efter att jag läst Linneas blogg, där hon skrev om nyfödda dotterns Blendas namn fick jag en riktigt varm känsla inombords av deras namnsval. Jag vill också ha ett Blenda-namn till vår kiddo. Något eget, speciellt, som klingar fint.

Sist jag funderade på namn efterlyste jag namn på I. Tyvärr finns det väl kanske 10 namn allt som allt på I. Varav jag kunde tänka mig två eller tre. Men det känns inte som att man ska välja ett namn man kan tänka sig. Jag går och testar ropa namnen högt här hemma, som om jag vore mer eller mindre galen. Men. Jag har kunnat konstatera att inget av de namn som hittills varit starka kandidater, känns helt rätt att säga högt. Och det känns ju som en förutsättning, att man ska vilja säga sitt barns namn högt. Det måste vara perfekt, för oss.

Så nu får ni bredda. Ge mig namnförslag till killar och tjejer, så det sjunger om det. Fyll kommentarsfältet. Alla fina namn ni sitter och pantar på. Gärna får det klinga fint med våra andra barns namn.

Sen vet jag att man måste se barnet innan man kan vara säker. Namnförslagen vi hade till Molly när hon var i magen var Agnes och Melker. Sen kom hon ut och var ingen Agnes utan ett Molly-troll. Helt självklart. Förhoppningsvis går det lika enkelt den här gången.

Barnet som ska bära namnet kan eventuellt se lite ut som guldklimpen på bilden nedan

Övertiden

Jaha. Så var vi där. I detta vakuum som uppstår när man går över tiden. En väntan och en längtan som inte längre är så där trevlig som när man väntar på jultomten. Dagar då man inte riktigt kommer sig för att göra något alls, för att varje dag kan vara den dag då man borde vara förberedd på en förlossning.

Även om man vet att få barn föds på den där beräknade dagen, och att man med all säkerhet nu är närmare förlossningen än man tidigare varit, så blir det tungt. Mest tungt för huvudet tycker jag. Kroppen hänger fortfarande med och känns stark. Men ojojoj huvudet som det nästan går hål i.

Att gå över tiden betyder allt det där som jag inte gillar. Man kommer närmare det faktum att man kanske måste genomgå en medicinsk igångsättning, eller föda ut en jättebebis, dessutom får man en massa tid att googla katastrofförlossningar. Allt detta med ett redan vacklande psyke.

Sedan februari har jag haft siktet inställt på 27 oktober. Och nu senaste månaden har jag haft en lång lista på saker jag vill hinna fixa innan barnet kommer till världen. En lista som kanske mest fungerat som tidsfördriv, men ändå. Allt på den långa listan var fixat på fredag morgon, när vi åkte till sjukhuset på kontroll. Jag var redo. Jag hoppades läkaren skulle säga att bebisen i princip dinglade ut där mellan benen. Att en liten puff i rätt riktning skulle ge mig en baby. En nysning. Så nära skulle det vara.

Nu visste ju den intellektuella delen av mig att så antagligen inte var fallet. Jag har inte haft några känningar alls egentligen på att förlossningen skulle vara nära. Men jag hoppades in i det sista. Och blev besviken. Inga tecken på att det skulle vara nära. Efter en undersökning fick vi åka hem igen. Bebisen mådde bra, och uppskattades redan väga 4,2 kg. Allt frid och fröjd. Förutom att bebisen fortfarande var på insidan.

Så då väntar vi. Och väntar. Och vääääntar. Och nu känner jag mig inte så redo mera. Mest bara lurad på konfekten.

img_9420.jpg

Det är något märkligt som händer.

Oftast, i mitt vanliga liv, är jag en helt vanlig anonym människa. Må hända att jag bloggar och lägger ut en hel del personliga saker här på min blogg, men det är verkligen inget som påverkar mig på något sätt i vardagen. Sällan någon brukar kommentera mina skriverier då vi möts på gatan.

Förutom den senaste veckan ungefär. Det är så många människor, som kommer fram till mig nu. Berättar att de läser mig blogg, och önskar mig lycka till. Och jag kan tycka att det är väldigt fint på något sätt. Att ge en stund av sin dag för att peppa mig en liten aning. Och på samma gång får jag ansikten på en del av er som går in här och läser mina tankar. Så tack till er, för att ni ger er till känna. Och inte bara ni okända. Även vänner och familj hör av sig och undrar om jag ligger och föder så fort jag inte varit online på en halv dag, eller missat att gilla nån instagrambild, hehe. Omtanken är stor när dagen D närmar sig.

Annars är det väl inte så mycket nytt under solen. Igår kändes det som om jag antagligen skulle vara första kvinnan i världen som INTE skulle föda det barn hon bär på. Jag till och med googlade hur lång den längsta graviditeten varat. Sen på kvällen fick jag lite äta upp vad jag sagt då jag låg med nån molande värk mitt i ryggen och nere i magen. Så kanske, kanske kommer det en bebis ändå. Idag har jag varit på ett rådgivningsbesök som jag hoppas ska vara mitt sista, och där kunde konstateras att magen sjunkit ner. Så vi ska se. Beräknade dagen är på fredag, och jag tror nog fortsättningsvis att jag går några dagar över. Samtidigt som jag innerligt hoppas att det inte blir två veckor och att jag ska slippa undan en igångsättning på konstgjord väg. Oavsett är det nära nu.

Hur känns vecka 39?

Igårkväll sent skrev jag ner hur man kan må i slutet av en graviditet. Hur jag mår nu de flesta dagar. Hur ett äckligt illamående tar över mina dagar.

Hur jag när jag vaknar är hungrig och mår illa. Äter jag för snabbt börjar jag må illa. Äter jag mera än en babyportion börjar jag må illa. Äter jag ingenting mår jag illa. Ligger jag på rygg mår jag illa. Svänger jag mig på sidan börjar jag må illa. Slänger sig bebisen från sida till sida inne i magen, börjar jag må illa. Stiger jag upp för snabbt börjar jag må illa. Sitter jag länge börjar jag må illa. Sitter jag i bilen mår jag illa. Dricker jag kaffe börjar jag må illa. Dricker jag te börjar jag må lika illa. Dricker jag överhuvudtaget för stor mängd vätska, börjar jag må illa. Får jag för varmt mår jag illa. Blir jag för kissnödig mår jag illa. Ni förstår.

Sen vaknade jag idag. Kände mig pigg och glad och längtade ut i solskenet. Efter frukost kom jag mig ut på en lång promenad helt ensam och gick och tänkte på hur bra man kan må i slutet av en graviditet. Hur lycklig jag är. Hur förväntansfull jag är. Hur peppad jag är att kämpa mig genom förlossningen. Hur stark jag känner mig. Hur fantastiskt det känns att ännu orka gå på raska långpromenader. Hur otroligt mycket jag längtar efter bebisen. Hur enormt välsignad jag är.

Sen kom jag hem. Gick i duschen, lade mig ner på soffan, och illamåendet kröp fram igen. Och där låg jag, så illamående så jag helst ville sova till en ny dag.

Så. Livet nu just är väldigt mycket upp och ner. Berg och dalar. Solsken och mörker. Men jag är glad åt ljusglimtarna och lyckorusen. Då orkar jag bättre med att må dåligt där emellan. Önskar så att den här bebisen skulle sjunka ner en aning och ge mig lite mera utrymme i magen. Och jag önskar verkligen att den vill kika ut på beräknat datum. Även om det nästan är skrämmande nära, så är jag färdig med den här graviditeten nu.

Hösthelg och raketvecka.

Hösten, hösten, så kravlös och fantastisk. Man förväntar sig ruggigt väder och duggregn, och känner sig lik glad och lycklig ändå. Till skillnad från sommaren då man bara suktar efter solstrålarna som uteblir. Den här helgen har vi verkligen tagit tillvara på tiden. Vi har varit hemma, hela helgen, och hela lilla familjen.

På lördag gick vi ut redan från morgonen. Jag tog en lång, rask promenad i den krispiga höstluften och riktigt tog in alla intryck. Under tiden räfsade maken och Molly löv, på Mollys begäran. Hon älskar att räfsa löv, och att se då gräsmattan blir städad och lövhögen växer.

När jag kom hem igen gick jag in och lade igång en riktig mustig höstgryta på spisen. Det blev ett långkok, och nån timme senare fick vi avnjuta världens möraste kött med alla tillbehör man kan önska. Och för att riktigt späda på den löjligt perfekta helgen, så kan ni säkert gissa vad vi gjorde efter maten? Vi gick och tog en tupplur. Alldeles perfekt började regnet ösa ner samtidigt, och vi fick slumra till regnsmattret på vårt plåttak. Pigga, glada och mätta vaknade vi på eftermiddagen, och fortsatte kvällen med att sitta i soffan framför en sprakande eld i spisen. Sticka, mysa och äta popcorn framför svenska Idol. Söndagen blev ganska långt en repris på lördagen, och att gå och sova och veta att måndag väntade bakom hörnet kändes för en gångs skull inte helt dåligt.

Och nu väntar en lugn och ledig vecka då, tänker ni säkert. Eftersom att jag i mitt senaste blogginlägg uttryckligen skrev att vi skulle ta det lugnt nu. HAHAHA. Så blir det inte riktigt. Imorgon ska vi kors och tvärs i nejden. Bland annat ett rådgivningsbesök och lite annat trevligare program. Onsdagen hamnar jag att fara på ett akut tandläkarbesök och till torsdagen vann jag överraskande nog en fribiljett till Nykarleby Arbis föreläsning med Anders Bagge. Och det kan man ju inte tacka nej till. Sen är det fredag igen, och en hel vecka har igen en gång rusat förbi.

Berättelsen om en gravidfotografering.

Vi hann boka om vår fotografering två gånger, innan de magiska solstrålarna ville visa sig över sädesfälten. Det enda som inte sken som solen denna kväll var mitt eget humör, men som tur så syns det inte på bilderna. När Fotograf-Karolina, även min fina vän, kom till vårt den kvällen fick hon snabbt veta att mitt humör gick att jämföra med ett vulkanutbrott. Av ingen orsak alls, kokade irritationen inom mig. Men på något sätt lyckades vi komma runt det. Och de bilder jag hittills sett är så fina. Och jag är så glad att Karolina fick oss alla att lysa som solen.

Ganska tidigt i graviditeten visste jag att jag ville göra en gravidfotogtafering. Föreviga babybulan. Eller det visste jag redan innan jag blev gravid, haha. Jag tycker ju att det mesta borde förevigas på bild. Alla livssituationer. Och jag älskar alla bilder vi har från olika fotograferingar, jag kan sitta och titta på bilder i timmar.

Så även om vi redan tog några bilder på min växande mage i somras, så ville jag ha en riktig fotografering. En fotografering med bilder på lilla familjen, men också bilder bara av mig. Egentligen var det här den andra riktiga fotograferingen med Knut i magen. Redan på vår familjefotografering i mars hade ett litet frö börjat gro, men då var det ännu en välbevarad hemlighet.

Nu kan magen inte döljas mera. Och den här kvällen blev det busiga familjebilder på sädesfältet, och mera stillsamma bilder i skogskanten. Jag kostade till och med på mig ett klädbyte.

Nu ser vi framemot att få föreviga en skrynklig liten bebis på nästa fotosession. Och en hel syskonskara. En av äldre döttrarna påpekade redan att vi måste ta nya familjebilder då lillskrutten är född. Och det måste vi.

Duktiga fotografen bakom bilderna är alltså Karolina på Bildbolaget. Henne rekommenderar jag alla dagar i veckan, helt osponsorerat!

Min babyshower – tidernas överraskning

Gissa om jag blev paff igår, när jag stegade in i min egen babyshower. Mina fina vänner hade ordnat tidernas överraskning. Och istället för en kaffekopp hos en av mina vänner, hade alla vänner samlats, och ställt till med världens fest, med undantag från några som inte kunde närvara. Så överväldigande så orden tog slut och tårarna började trilla.

Jag har aldrig tidigare varit på en babyshower. Det är inget vi haft som tradition bland mina vänner. På så sätt heller ingenting jag på något sätt kunde tro eller ana eller i min vildaste fantasi gissa att de skulle ställa till med. Men alla ingredienser man kan tänkas önska för en lyckad babyshower fanns med. Kärlek, vänner, småbarn, mina tonårsbarn, kramar, skratt, tårar, blöjtårta, godsaker, preggo-tårta. Och allt så vackert fixat så man kunde böla hela kvällen bara av den ansträngning och den tid alla lagt ner på att fira mig och babybulan.

Sen åt vi godsaker så det stod ut genom öronen. Vännerna gissade BF och gav namnförslag. Vi pratade och umgicks och närde våra själar med dyrbar kvalitetstid. Våra barn lekte och härjade och jag kan inte annat än känna så stor tacksamhet. Tänk att ha så fina typer i sitt liv. Tänk att vi alla redan har barn som leker tillsammans. Tänk att en liten en ligger i min mage och snart ska få bli en del av detta gäng. Himmel. Min gravidhjärna i kombination med hormonerna får knappt formulerat i ord allt jag känner. But it was good. All is good. Livet, vänner, kärleken, allt. Tack.

Förlossningsrädslan, update.

Det är nog verkligen högt och lågt här på den här bloggen för tillfället. En dag loppisfynd och nästa dag något helt annat. Men, mitt liv  är väldigt mycket så, högt och lågt. Berg och dalar. Och ni får följa med vare sig ni vill eller inte. 

Nu är det nästan två månader sedan jag för första gången träffade läkaren på mödrapolikliniken i Vasa, idag var det dags igen. Därmellan har jag varit tre gånger till psykolog och en gång till förlossningsavdelningen och träffat en barnmorska. Och jag kan bara konstatera att, jösses så mycket det kan hända på två månader. Förra gången jag träffade den fantastiska läkaren på VCS, så var hela jag en total katastrof. Och mitt möte med läkaren då öppnade en dörr jag hållit stängd i över fyra år. Hade jag inte blivit gravid igen hade troligen aldrig tagit mod till mig att bearbeta min förra förlossning, men nu var jag så illa tvungen, och det känns som om jag är på rätt väg.

Min förra förlossning var enligt pappret, en ”helt vanlig förlossning”. Från att vi kom in till förlossningsavdelningen tills jag hade en baby i min famn gick det ganska exakt 10 timmar. Alltså inte hiskeligt länge för en förstföderska. Vad som hände däremellan och som inte syns på några rapporter i världen, var min egen upplevelse av förlossningen. Och den passar inte in på beskrivningen ”en vanlig förlossning”. För mig fanns inget vanligt eller normalt i den situationen. ALLT var skrämmande och äckligt och jag var livrädd från början till slut.

Att höra att min förlossning var vanlig, kändes först som ett hån. Ett hån mot alla de känslor jag hade upplevt inombords. Men nu har jag lämnat det bakom mig. Istället kan jag ta tröst i att min förlossning faktiskt var helt ”vanlig” på pappret. För det betyder faktiskt att jag kan föda barn. Jag har gjort det och klarat av det. Och det enda som sätter stopp för att göra det igen är mina egna hjärnspöken. Sen vet jag att det kan bli komplikationer, tro mig, jag har redan läst alla skräckhistorier som finns på hela internet. Men komplikationer kan det ju faktiskt bli oavsett om man föder vanligt eller med kejsarsnitt. Och på något sätt måste barnet ut. Så är det ju. Jag börjar sakta men säkert acceptera det nu.

Jag är väldigt tacksam för den hjälp jag får, för att någonstans nå fram till att kunna känna mig trygg i att åka in och föda barn. Och faktiskt tro att det kommer att gå bra. Min psykolog pratade första gången jag träffade henne om att ”sen då du står i duschen efter förlossningen”, och då brast det för mig totalt. För efter förra förlossningen kunde jag inte stå på mina egna ben. En barnmorska fick tvätta mig ren med världens minsta tvättlappar, och jag minns att jag tyckte det tog evigheters evighet. Så min målbild den här gången, förutom en underbar baby på mitt bröst, är att själv kunna hoppa upp ur sängen och tvätta av mig förlossningen. DET ni!

Annars fick jag se bebben på ultraljud idag igen. En stor bebis, och allt såg bra ut. Himmel så jag längtar till dagen hen är på utsidan. Tills dess ska jag fortsätta tänka positiva tankar, gå profylaxkurs och läsa min bok.

En sommarhelg

Så kom den där helgen, när det var sommar från början till slut. Eller nåja, ett litet ösregn på lördagsmorgonen, men man får inte vara så noga. Resten av helgen bjöd på solsken, ljumma sommarkvällar och glada människor.

Lördagen startade med sovmorgon, och sen ett besök på ett gårdsloppis jag fått nys om via Facebook. Där handlade vi tre nya köksstolar, som jag spanat in redan innan, och lyckan var stor. På kvällen hade vi några fina typer på besök, och kvällen blev precis så där rolig som man alltid fantiserar om att sommarkvällar ska vara. Vi satt ute i kvällssolen, lyssnade på musik, grillade mat, plockade smultron, blev underhållna av Molly som visade alla trix hon kan. Vi till och med åt ute, utan att frysa ihjäl.

Sen då det var dags för efterrätt flyttade vi in, och smaskade i oss en alldeles för söt kladdkaka med jordgubbar. När vi var klara tittade fotograf-vännen Karolina ut genom fönstret, och såg att det var perfekt kvällsljus. Endast när man har fotografvännen på besök kan man bli tvungen att snabbt byta kläder och springa ut på en åker för att ta fina bilder. Men jag klagar inte, jag är väldigt tacksam. Lite vild och väldigt naturell är jag på bilderna som för alltid kommer att vara ett minne av vår fina sommarkväll. Bilder som kommer att få oss att tro att sommaren 2017 verkligen var varm och magisk.

Min snygga man fick hon också fångad på bild, och så fastnade hon själv på några bilder när jag fick testa kameran. Sen blev kvällen till natt, och jag tror att vi alla somnade med ett leende på läpparna.

På söndag styrde vi kosan mot Jakobstad. Min fina svägerska fyllde år, och hade kalas på sommarstugan. Där bjöds det på sommarens godaste hallontårta och trevlig samvaro. Molly hade packat sin bakini redan på morgonen, och hoppade i plurret så snabbt tillfälle gavs.

I morse vaknade vi igen till solsken, och bebissparkar. Och även om solen redan gått i moln känner jag inte att det är läge att klaga. Livet är allt bra fint.

Skillnaden på, att vänta barn ett och barn två.

Idag visar min gravid-app att det återstår 100 dagar av min graviditet. En bra dag att reflektera lite.

När jag blev gravid

Vid första graviditeten var jag 29 år och kände mig relativt ung. Nu: 33 och känner mig verkligen lastgammal. Känns som om denna sista unge kommer att få gamla föräldrar.

Vid första graviditeten tyckte jag det var nästan pinsamt att berätta att jag var gravid. Nu: Vi berättade åt de flesta nära och kära långt före första ultraljudet.

Vid första graviditeten handlade jag massor av mammakläder, det var sååå spännande. Nu: Jag försöker främst hitta kläder jag kan använda även efter graviditeten. Enda jag känner att har varit riktigt nödvändigt att investera pengar i är ordentliga underkläder som passar och ger stöd.

Vid första graviditeten funderade jag mycket på vad folk skulle säga om att vi väntade ett gemensamt barn. (Vi hade ju bara varit gifta i fem år, eeh.) Nu: Jag skulle inte kunna bry mig mindre om vad folk funderar.

Familj och relationer

Vid första graviditeten hade vi två barn i familjen som skulle få ett småsyskon, och vi kämpade så vi tänkte bli gråhåriga för att försöka förbereda alla så bra som möjligt.  Nu: Vi vet av erfarenhet att allt går hur bra som helst. När familjen utökas med flera barn behöver inte kärleken delas på flera. Kärleken växer. Familjebanden blir starkare.

Vid första graviditeten var jag orolig över hur parförhållandet skulle påverkas av en baby. Nu: Jag vet att det är tuffa tider, men det är också en tid som stärkt oss. Hundra gånger av hundra, har jag varit säker på att jag valde rätt pappa till mina barn. Hundra gånger av hundra, skulle jag välja samma man igen. Även om vi inte haft mycket VI-tid de senaste åren, har vi alltid tid för varandra i vardagen. Där kan inga barn eller småbarnsår sätta käppar i hjulen.

Kroppen

Vid första graviditeten hade jag sjuk rygg från tidiga veckor och blev sjukskriven i vecka 19 tror jag. Gick med ett ”stödbälte” konstant. Nu: Jag har inte ännu känt av ryggont. Däremot krånglar magen, men det gjorde den ju redan innan graviditeten.

Vid första graviditeten tänkte jag inte ens tanken på att röra på mig. Nu: Jag saknar mina löprundor så det gör ont, och promenerar så ofta jag hinner.

Vid första graviditeten hade jag inga sammandragningar förrän efter vecka 37 kanske, när hela magen blev stenskarp. Nu: Jag har haft sammandragningar länge redan. I början kändes det bara som en stenskarp banan längst nere i magen, då livmodern var mindre. Nu blir största delen av magen skarp flera gånger om dagen.

Vid första graviditeten trodde jag att jag skulle gå upp minst 30 kg för att jag har så lätt att lägga på vikt. Och kände mig ganske okej med det. Sen gick jag upp ganska exakt 20 och gick ner allt när jag ammade sen.  Nu: Jag har haft lite svårare då vikten ökat. Även om jag i denna vecka vid första graviditeten ökat nästan fem kilo mera än nu. Sen hoppas jag det försvinner lika enkelt även denna gång. Men skulle inte bli förvånad om jag får kämpa för att bli kvitt graviditetskilona.

Första graviditeten fick jag inte en enda bristning.  Nu: Jag fick en hudfärgad liten strimma redan i vecka 15 och tänkte börja gråta. Haha. Men hittills har det lämnat vid den där ena stackars bristningen.

Första graviditeten minns jag som en enda lång sömnlös bedrövelse. Nu: Jag sover som en stock varje natt. Tack och lov.

Babyn och förberedelser

Vid förstagraviditeten visste vi inget kön på babyn. Nu: Vi vet.

Vid första graviditeten hade vi namnen på babyn klara från första sekund, Agnes eller Melker. Sen döptes ju dottern som bekant till Molly. Nu: Namnfrågan är ännu öppen.

Vid första graviditeten köpte jag massor av babyprylar jag trodde man behövde. Nu: Vi vet att det sist och slutligen behövs inte så mycket. Men en barnvag och ett babyskydd kunde vi ju överväga, hehe.

Vid första graviditeten bäddade jag spjälsäng och en gammal barnvagn för att ha en sovplats även på nedre våningen. Och fixade skötbord på både övervåningen och nere. Nu: Eftersom att Molly sov i ett stadigt babyneste mellan oss i flera månader och spjälsängen dammade igen, så den tar vi inte ens fram den första tiden. Vi kör samma koncept som sist. Och istället för två skötbord har vi köpt en skötbädd på loppis.

Rädslor

Vid första graviditeten förnekade jag att jag skulle genomgå en förlossning. ”Hur svårt kan det vara.” Tänkte jag lite stöddigt för att förneka min rädsla. Nu: Jag gör allt för att vara så redo som möjligt.

Vid första graviditeten googlade jag ALLT. Allt från vad man inte får äta till toxoplasma till sovställningar till.. ALLT. Nu: Jag gör det fortfarande, men försöker lägga band på mig själv när det riktigt skenar iväg. Och försöker välja mina källor på internet, och inte läsa texter i diskussionsforum.

Vid första graviditeten kände jag mig överlag väldigt osäker. Graviditeten kändes som en halv livstid. Nu: Överlag går det bra. Det känns som om veckorna rullar på i bra fart, och jag ser framemot att ha en liten baby i huset igen.