Tag Archives: Gravid

En sommarhelg

Så kom den där helgen, när det var sommar från början till slut. Eller nåja, ett litet ösregn på lördagsmorgonen, men man får inte vara så noga. Resten av helgen bjöd på solsken, ljumma sommarkvällar och glada människor.

Lördagen startade med sovmorgon, och sen ett besök på ett gårdsloppis jag fått nys om via Facebook. Där handlade vi tre nya köksstolar, som jag spanat in redan innan, och lyckan var stor. På kvällen hade vi några fina typer på besök, och kvällen blev precis så där rolig som man alltid fantiserar om att sommarkvällar ska vara. Vi satt ute i kvällssolen, lyssnade på musik, grillade mat, plockade smultron, blev underhållna av Molly som visade alla trix hon kan. Vi till och med åt ute, utan att frysa ihjäl.

Sen då det var dags för efterrätt flyttade vi in, och smaskade i oss en alldeles för söt kladdkaka med jordgubbar. När vi var klara tittade fotograf-vännen Karolina ut genom fönstret, och såg att det var perfekt kvällsljus. Endast när man har fotografvännen på besök kan man bli tvungen att snabbt byta kläder och springa ut på en åker för att ta fina bilder. Men jag klagar inte, jag är väldigt tacksam. Lite vild och väldigt naturell är jag på bilderna som för alltid kommer att vara ett minne av vår fina sommarkväll. Bilder som kommer att få oss att tro att sommaren 2017 verkligen var varm och magisk.

Min snygga man fick hon också fångad på bild, och så fastnade hon själv på några bilder när jag fick testa kameran. Sen blev kvällen till natt, och jag tror att vi alla somnade med ett leende på läpparna.

På söndag styrde vi kosan mot Jakobstad. Min fina svägerska fyllde år, och hade kalas på sommarstugan. Där bjöds det på sommarens godaste hallontårta och trevlig samvaro. Molly hade packat sin bakini redan på morgonen, och hoppade i plurret så snabbt tillfälle gavs.

I morse vaknade vi igen till solsken, och bebissparkar. Och även om solen redan gått i moln känner jag inte att det är läge att klaga. Livet är allt bra fint.

Skillnaden på, att vänta barn ett och barn två.

Idag visar min gravid-app att det återstår 100 dagar av min graviditet. En bra dag att reflektera lite.

När jag blev gravid

Vid första graviditeten var jag 29 år och kände mig relativt ung. Nu: 33 och känner mig verkligen lastgammal. Känns som om denna sista unge kommer att få gamla föräldrar.

Vid första graviditeten tyckte jag det var nästan pinsamt att berätta att jag var gravid. Nu: Vi berättade åt de flesta nära och kära långt före första ultraljudet.

Vid första graviditeten handlade jag massor av mammakläder, det var sååå spännande. Nu: Jag försöker främst hitta kläder jag kan använda även efter graviditeten. Enda jag känner att har varit riktigt nödvändigt att investera pengar i är ordentliga underkläder som passar och ger stöd.

Vid första graviditeten funderade jag mycket på vad folk skulle säga om att vi väntade ett gemensamt barn. (Vi hade ju bara varit gifta i fem år, eeh.) Nu: Jag skulle inte kunna bry mig mindre om vad folk funderar.

Familj och relationer

Vid första graviditeten hade vi två barn i familjen som skulle få ett småsyskon, och vi kämpade så vi tänkte bli gråhåriga för att försöka förbereda alla så bra som möjligt.  Nu: Vi vet av erfarenhet att allt går hur bra som helst. När familjen utökas med flera barn behöver inte kärleken delas på flera. Kärleken växer. Familjebanden blir starkare.

Vid första graviditeten var jag orolig över hur parförhållandet skulle påverkas av en baby. Nu: Jag vet att det är tuffa tider, men det är också en tid som stärkt oss. Hundra gånger av hundra, har jag varit säker på att jag valde rätt pappa till mina barn. Hundra gånger av hundra, skulle jag välja samma man igen. Även om vi inte haft mycket VI-tid de senaste åren, har vi alltid tid för varandra i vardagen. Där kan inga barn eller småbarnsår sätta käppar i hjulen.

Kroppen

Vid första graviditeten hade jag sjuk rygg från tidiga veckor och blev sjukskriven i vecka 19 tror jag. Gick med ett ”stödbälte” konstant. Nu: Jag har inte ännu känt av ryggont. Däremot krånglar magen, men det gjorde den ju redan innan graviditeten.

Vid första graviditeten tänkte jag inte ens tanken på att röra på mig. Nu: Jag saknar mina löprundor så det gör ont, och promenerar så ofta jag hinner.

Vid första graviditeten hade jag inga sammandragningar förrän efter vecka 37 kanske, när hela magen blev stenskarp. Nu: Jag har haft sammandragningar länge redan. I början kändes det bara som en stenskarp banan längst nere i magen, då livmodern var mindre. Nu blir största delen av magen skarp flera gånger om dagen.

Vid första graviditeten trodde jag att jag skulle gå upp minst 30 kg för att jag har så lätt att lägga på vikt. Och kände mig ganske okej med det. Sen gick jag upp ganska exakt 20 och gick ner allt när jag ammade sen.  Nu: Jag har haft lite svårare då vikten ökat. Även om jag i denna vecka vid första graviditeten ökat nästan fem kilo mera än nu. Sen hoppas jag det försvinner lika enkelt även denna gång. Men skulle inte bli förvånad om jag får kämpa för att bli kvitt graviditetskilona.

Första graviditeten fick jag inte en enda bristning.  Nu: Jag fick en hudfärgad liten strimma redan i vecka 15 och tänkte börja gråta. Haha. Men hittills har det lämnat vid den där ena stackars bristningen.

Första graviditeten minns jag som en enda lång sömnlös bedrövelse. Nu: Jag sover som en stock varje natt. Tack och lov.

Babyn och förberedelser

Vid förstagraviditeten visste vi inget kön på babyn. Nu: Vi vet.

Vid första graviditeten hade vi namnen på babyn klara från första sekund, Agnes eller Melker. Sen döptes ju dottern som bekant till Molly. Nu: Namnfrågan är ännu öppen.

Vid första graviditeten köpte jag massor av babyprylar jag trodde man behövde. Nu: Vi vet att det sist och slutligen behövs inte så mycket. Men en barnvag och ett babyskydd kunde vi ju överväga, hehe.

Vid första graviditeten bäddade jag spjälsäng och en gammal barnvagn för att ha en sovplats även på nedre våningen. Och fixade skötbord på både övervåningen och nere. Nu: Eftersom att Molly sov i ett stadigt babyneste mellan oss i flera månader och spjälsängen dammade igen, så den tar vi inte ens fram den första tiden. Vi kör samma koncept som sist. Och istället för två skötbord har vi köpt en skötbädd på loppis.

Rädslor

Vid första graviditeten förnekade jag att jag skulle genomgå en förlossning. ”Hur svårt kan det vara.” Tänkte jag lite stöddigt för att förneka min rädsla. Nu: Jag gör allt för att vara så redo som möjligt.

Vid första graviditeten googlade jag ALLT. Allt från vad man inte får äta till toxoplasma till sovställningar till.. ALLT. Nu: Jag gör det fortfarande, men försöker lägga band på mig själv när det riktigt skenar iväg. Och försöker välja mina källor på internet, och inte läsa texter i diskussionsforum.

Vid första graviditeten kände jag mig överlag väldigt osäker. Graviditeten kändes som en halv livstid. Nu: Överlag går det bra. Det känns som om veckorna rullar på i bra fart, och jag ser framemot att ha en liten baby i huset igen.

Ett ultraljud senare.

Med många fjärilar och en bebis i magen, åkte vi idag iväg mot Vasa och ett andra ultraljud. 

Vi har cirka trettio minuters bilfärd till Vasa Centralsjukhus. Där ska jag föda, och där görs de båda ultraljuden. När man sitter i bilen i trettio minuter hinner man tänka massor. Spänd förväntan, hopp om att allt ska vara bra men samtidigt förbereder man sig för att det kanske inte är det. Jag påpekade åt Kalle att vi var på väg för att titta på vårt fjärde barn, ifall han skulle ha missat det. Ett fjärde barn, så ofattbart att vi båda började skratta. Vem skulle ha kunnat tro det. Som tur har jag inte behövt föda dem alla.

Vi hann just och just i tid, och jag fick slänga fram magen nästan direkt. Och där lurade då vår lilla filur. Med alla höftben, händer, magsäck och hjärtkamrar på rätt plats. 300 gram tung. Alla mått var normala. Allt såg bra ut. Och jag fascineras lika mycket den här gången som förra, åt att man kan se allt redan. Att allt finns där. Att det är en komplett människa där inne. Att den ens är möjligt. Jag är så tacksam åt att jag får vara med om allt detta igen.

Efter ultraljudet firade vi med sen lunch på stan. Och när vi kom hem igen möttes vi av en lite fundersam Molly. Hon hade längtat efter oss, och var väldigt fundersam över sjukhuset och babyn och hur det ska bli när babyn ska komma ut och hon inte får vara med mig på sjukhuset. Många tankar i en liten tjej, och vi påmindes om hur viktigt det är att också ta hennes känslor i det hela på allvar. Så klart. Fast hon längtar så mycket efter sitt lillasyskon, så är det med en viss osäkerhet och ett visst darr på rösten. Älskade lilla storasyster. Vilken tur att vi får vara hemma och tillsammans hela året.

Saker jag drömmer om.

Förutom en sommar med både semesterresa och härliga dagar i sikte, fredags-drömmer jag mig bort till:

  • Att kunna ha vanliga jeans. Gravidjeans måste vara det sämsta påfundet i världshistorien. Har just bestämt att det är klänningar eller leggings som gäller nu framtill oktober.
  • Att få snusa bebis. Att Knut kommer ut.
  • Att delta i alla roliga lopp jag kan hitta nästa sommar. Att träna igen så svetten rinner.
  • Att åka på nästa solsemester. En utlandsresa som i min fantasi redan är bokad. Hoppas på att kunna få hela stora familjen med på samma resa. Augusti nästa år är målbilden. Då flyger vi.
  • Julafton. Av tre anledningar. Då har vi högst troligen en bebis på utsidan av magen, som vi hunnit bekanta oss med. Sen är julafton för mig alltid en frizon av inre frid och glädje. Och jag kan och får dricka glögg. Hoppas årets Blossaglögg är en hit!

dsc_3039

När vi pratar med Knut.

Som den mest paranoida varelsen i världen känns det skönt att ha en angelsound babydoppler till förfogande nu. Jag fick höra om flera som tröstat sig med den under sina graviditeter, och beställde hem en egen. Tack ni som tipsat, den är verkligen guld värd.

De första gånger jag testade den gjorde jag det ensam, med hjärtat i halsgropen, livrädd för att inte höra något hjärtljud. Och ibland gjorde jag inte det heller. Det var så tidigt i graviditeten då. Jag fick leta länge och väl för att hitta livstecken.

Nu hörs det direkt man lägger manicken på magen. Och istället för att sitta i min ensamhet har det blivit ett nöje för hela familjen. Vi lyssnar med samma förtjusning varje gång. Molly hon tror att det hörs båda vägarna, att hon kan prata med Knut i magen. Hon har alltså döpt bebisen till Knut. Själv heter hon Ruth i andra namn, och tycker det skulle passa med en lillabror som heter Knut. Så nu pratar vi alla om Knut. Och Molly pratar alltså med Knut i hörlurarna.

angelsounds_2

angelsounds

”Heej Knut, det är jag, Molly. Jag är ju din storasyster. Tycker du jag har fin röst? Vad gör du där i magen? Simmar du? Eller ha du BAAAJSA?” Följt av ett gapflabb. Det är mycket bajshumor här om dagarna. Sen funderar hon med Knut om han verkligen tycker om maten som mamma äter och när han ska komma ut egentligen.

Och på något sätt har vi alla skapat vårt eget band redan, till den lilla varelse som sparkar omkring där inne. Så efterlängtad!

Bryt ihop och kom igen.

Man kanske kunde ana lite redan igår att humöret dalade. Imorse när jag vaknade kändes det inte så riktigt mycket bättre. Slog upp ögonen och startade dagen med att ringa min man och gråta en skvätt. Tog mig an jobbdagen, som ändå gick förvånansvärt bra. Vi kom oss ut på vår-picknick i solen och hade inget att klaga på.

Sen kom han hem min man. Hade blommor med sig, till sin trötta fru, och allt brast igen. Det är lustigt det där, hur allt alltid brister för mig, när jag pratar med honom. Han som känner mig bäst. Han som tar sig an alla mina stormar utan att klaga.

Desto mera orkar jag inte vädra dagens psykbryt. Man bryter ihop och kommer igen. Och trots att humöret dalat, så ser det ut som om en hel massa saker håller på att ordna upp sig för tillfället. Saker och ting faller på plats. Och imorgon är det torsdag. Torsdag är alltid en bra dag.

Och blommorna på bilden har Molly plockat åt mig idag. Det är inte de min man kom hem med, hehe. 

Så kom den, matparanoian.

Matparanoian. Googlesjukan. Kalla den vad man vill. Men jag har klarat mig ganska bra utan den hittills. Jag läste genom det där första häftet med matrekommendationer för gravida. Googlade typ räkor, kaviar och färskost. Och sen har jag ätit med gott samvete, när jag mått så jag kunnat äta.

Tills nu. När jag fick lätt ångest av att ha ätit en bit smörgåstårta utan att tänka på vad den innehöll. Och det blev startskottet för matparanoian. Googlesjukan.

Nu har jag googlat som besatt och insett att jag inte riktigt haft koll på korvarna. Jag har ätit påläggsskinka och en och annan korvbit som inte varit tillagad har nog slunkit ner i samband med matlagning. Har inte alls förknippat det med någon listeriarisk. Men tanken på att man kan ha skadat sitt ofödda barn på grund av några sketna korvbitar känns väldigt absurd. Och inte det minsta kul.

Så att. Nu måste jag sluta äta. Eller sluta googla. Kanske både och, för säkerhetsskull.

Hur jag mår?

När man berättar att man är gravid, är följdfrågan oftast hur man mår. Så man förstår att just måendet under en graviditet är en knepig sak. Hur jag mår? Tackar som frågar. Väldigt varierande är väl bästa svaret.

Innan jag blev gravid den här gången hade jag fantiserat om att jag skulle fortsätta träna och äta hälsosamt under en eventuell kommande ny graviditet. Sen kom det svaga plusset, och dessa tankar var som bortblåsta. Eller jag tänkte dem fortfarande, men kunde inte förmå mig att följa mina vettiga tankar. Jag blev en klubbad säl som frossade i vitt rostat bröd och apelsinjuice. Allt annat gav mig kväljningar. Mest satt jag i soffan och knep ihop benen för att förhindra att den lilla ärtan skulle komma ut. För visst hjälper det väl att sitta stilla och knipa ihop benen? eeeh.

Förutom den akuta rädslan att få missfall, som dök upp direkt jag tagit graviditetstestet, var tröttheten det största bekymret. Jag blev så trött som jag inte visste att man kan vara. Helt utmattad. Jag som annars har kvällstimmarna som min egentid, då jag handarbetar, bloggar, städar och fixar hemma gick nu utan bekymmer och sova halv åtta med Molly varje kväll. Elva timmar senare vaknade jag lika utmattad och visste inte hur jag skulle förmå mig stiga upp ur sängen. Och samma visa varje dag. Tills någonting i vecka 12-13 då jag sakta började återfå lite, lite energi.

Tröttheten, gissar jag, att är boven till att också all min kreativitet och all lust att överhuvudtaget göra något, rann av mig. Och när jag inte har lust att sticka, inte lust att greja på, då är jag inte jag. Skapandet är en så stor del av mitt välmående, så när lusten till det inte finns kvar, känns det som om hela jag bleknar bort. Och även om jag vet att det kommer tillbaka när krafterna kommer tillbaka, så blir jag så himla trött på mig själv. Och ni ska inte tro att det ligger någon form av prestationsgrej i det hela. Att jag skulle ha för stora krav på mig själv, för tro mig, det har jag inte. Det handlar inte om det. Det handlar helt enkelt om vad som får mig att må bra.

Sen är det ju alla tankespöken också. All rädsla. När jag först fick veta att jag var gravid, skulle jag ha velat skrika ut det till hela världen. Men sen, efter ett tag kändes det som att ju fler vi berättade åt desto större blev risken för att graviditeten skulle sluta i besvikelse. Galet. Som att jag inte skulle klara av att leverera ett barn ifall att förväntningarna blev för höga. När jag berättade här på bloggen att vi väntade barn, blev jag rörd av hur många gratulationer vi fick. Sen drömde jag hela natten om hur det forsade blod när jag gick på toaletten och vaknade med ångesten upptryckt i halsen.

När jag var gravid med Molly hade jag liknande känslor. Vilket resulterade i att jag inte har skrivit knappt något om graviditeten någonstans. Inte heller fotat min växande mage så många gånger. Jag sprang med skygglappar genom graviditeten och hoppades på det bästa. Nu tänker jag att jag ska njuta mera, oroa mindre. Ta reda på mera fakta och arbeta bort mina rädslor. Återstår att se hur det går. Om man är av den oroande sorten så är man. Helst skulle jag ligga på mödrarådgivningen hela dagarna och lyssna på hjärtljuden. Förhoppningsvis blir jag lugnare när jag börjar känna ordentliga fosterrörelser.

Så. Annars vet jag inte. Rund som en boll är jag redan. Känner mig som sagt lite piggare och illamåendet har försvunnit. Jag har också börjat röra på mig igen. Och frossar i alla förlossningsberättelser för att försöka vara så redo som möjligt nästa gång. Nu är det bara att löpa linan ut.

DSC_0014

Förlossningar och kalasförberedelser.

Igår kväll satt jag och tittade på ett program på tv som visade förlossningar på en avdelning i Köpenhamn, Danmark. För ett år sedan var jag själv höggraavid och skulle aldrig någonsin ha vågat se det programmet. Då ville jag helst inte veta så mycket vad som väntade. Igår vågade jag titta, en stund, men blev både gråtfärdig och illamående. Är så glad att ha fått uppleva en förlossning, och är minst lika glad över att ha det ”överstökat”.

Vissa påstår att de skulle kunna föda barn på löpande band. En vän menade att hon nästan hellre föder barn än går till tandläkaren. De människorna måste ju helt klart ha varit med om en annan upplevelse än mig. Någon förlossningsberättelse har jag aldrig skrivit ner här på bloggen, och det tänker jag absolut inte göra nu heller. Men de minnen jag har från den dagen är förenade med dödsångest. Dödsångest och sen en enorm tacksamhet när vår lilla dotter äntligen kom.

Och nu är det snart ett år sedan. Vi har snart en ettåring i huset. Himmel och pannkaka. Vilken resa man haft detta första året som mamma. Och redan de nio månaderna som gravid vill jag påstå.
Jag är  en helt annan människa nu. En bättre människa. En lyckligare, mera harmonisk och tröttare människa. Och nu är det ettårskalas på gång. Jag som skulle baka hela veckan har inte hunnit med annat än en en futtig liten cheesecake hittills. Ikväll borde det ske massor med andra ord. Fast känner jag mig själv sparar jag allt till sista sekund och stressar nästan ihjäl mig de sista timmarna innan gästerna kommer. Men det går det också, och på något konstigt sätt jobbar jag tydligen bäst under press. Man lär känna sig själv med åren, hehe.

Nu just sover Molly. Med andra ord är det NU jag kunde baka. Men, nu tänkte jag istället slå mig ner med en kopp kaffe. 

Så svårt att förstå!

Imorse kl. 5.43 blev Molly 2 veckor gammal. Tänk, redan 2 veckor sedan förlossningen. Innan dess kunde jag knappt ligga, stå eller gå. Kroppen kändes som en elefant och magen helt enorm. Allt värkte, och jag längtade efter förlossningen.

Det som känns så ofattbart är att elefantkroppen som jag hade vant mig vid, trots alla krämpor, försvann och ut kom den ljuvligaste flickbabyn på nästan 4,2 kg. Nu två veckor senare har jag gått ner 15 kg sedan den kvällen då vi åkte in för förlossning. Hur det var att vara gravid har jag nästan redan glömt. Att hon som sparkade så kraftfullt inne i min mage nu ligger och sover så sött bredvid mig känns helt otroligt. Så otroligt och så fantastiskt!