• Okategoriserade

    Pippi på Wasa teater

    Så kom den efterlängtade lördagen. Lördagen då vi skulle få träffa Pippi. Molly har kryssat av dagarna i almanackan i flera veckor redan inför den här stora dagen. I god tid tog i oss till busshållplatsen, jag och de två barnen. Och åkte iväg på ett oförglömligt äventyr. Alltid extra roligt för Molly att få ha med någon av storasystrarna på språng.

    Spänningen tänkte nästan bli för stor innan föreställningen drog igång.

    Sen bjöds vi på en underbar föreställning. Jag såg pjäsen för andra gången, och den var lika bra nu som senast. Molly såg den för första gången, och var precis så tagen som jag hade tänkt att hon skulle bli. Riktigt duktiga skådespelare. Glad och rolig dialog, som lockade fram skratt hos både vuxna och barn. Och scenen var lekfullt uppbyggt med Pippis hem Villa Villekulla, som lika snabbt förvandlades till både marknad och piratskeppet Hoppetossa.

    Under showens gång frågade Molly hela tiden när hon ska få prata med Pippi då, och jag försökte förklara att vi bara sitter och hör på vad Pippi säger. Jag antar att hon hade svårt att förstå att det inte var på riktigt. Hon tänkte nog att man bara hade kunnat stövla upp där på scenen och fråga om man får vara med och leka.

    Våra två timmar med Pippi gick snabbt, och Molly fällde en tår när draperierna gick fast. Vi satt mitt i salen, och blev automatiskt bland de sista som kom oss mot utgången. På samma gång vi gick ut, skymtade jag Pippi på scenen i ögonvrån. Plockade Molly i famnen och vände tillbaka in i teatersalen. Och vi hade tur. Molly fick sin lilla pratstund med Pippi. Mollys första fråga var ”Varför sjunger du så mycket, så jag inte hinner prata med dej?”, haha. Till och med Pippi fick ett leende på läpparna. Sen fick vi säga tack och vinka hejdå till Pippi, och kunde nöjt återvända till bussen och åka hemåt.

    En sån där bra dag.

  • Okategoriserade

    Vi hänger i köket.

    Vilken tur att köket är min absoluta favoritplats här hemma. För på senaste tiden har vi inte gjort annat än hängt där. Igår och idag har vi bakat cupcakes, och får nog fortsätta hela maj. Cirka 300 cupcakes och en del annat som ska fixas inför tre stora fester i sommar. Men jag klagar inte, jag gillar att baka och fixa. Som tur har jag min lilla medhjälpare som älskar att hjälpa till. Och även om det tar lite längre tid är man får hjälp av en treåring, så får vi ju iallafall göra något tillsammans. Och det är så roligt att se hur buktig hon blivit på alla moment i bakningen. För tillfället är det halloncupcakes som tillverkas i bageriet. Ett gammalt favoritrecept, jag en gång fick av en vän. Recept HÄR.

    Ser ni så glad hon är min lilla medhjälpare. Och så roligt det är att vispa, haha. Jag kan lugna er med att det inte var så farligt som det ser ut.

    13242181_10153759934747572_1740312652_o

    Men cupcakes blev det. Cirka 40 stycken idag, och jag känner att jag är bra på gång. Skulle det bara hänga på bakningen skulle vi inte vara helt fastlåsta i köket. Men nu samtidigt försöker vi med alla krafter vi har att, fixa bra mat från grunden, både till middag och lunchlådor följande dag. Och bra mat tar tid.DSC_0663

    Inspirationen till kvällens middag hittade jag i mitt flöde på instagram och facebook. Underbara Clara hade lagt upp en bild av en smarrig sallad som jag genast kände att jag behövde ha till middag. Och makens brorsdotter Emelie hade lagt upp ett recept på zuccini- och halloumibiffar. I must say, det blev svingott! Och så klart var Molly med och fixade maten.

    DSC_0657 DSC_0669

    Receptet till Emelies biffar hittar ni om ni klickar här.  Själv gjorde jag en lite förenklad variant: 200 g riven haloumi, 250 g riven zuccini, 2 ägg, ½ msk psyllium. Allt blandas, formas till biffar och steks. SÅ GODA. Ni måste testa!

    Men nu måste jag gå och sova. Så jag orkar baka, diska och koka hela kvällen imorgon också.

  • Okategoriserade

    Resa utan barnen?

    Det förekommer ju en hel del resor och en hel del familjeliv här på bloggen. Så jag tänkte lite reflektera av över en kombination av dessa. En variant av resande när man har familj. Hur det är att resa när man inte tar barnen med. Att resa helt ensam har jag ingen erfarenhet av. Men jag och min man har varit på en handfull resor på tumanhand efter att vi fick Molly.

    Vissa hävdar starkt att man som par måste komma bort med jämna mellanrum, för att vårda förhållandet. Andra skulle aldrig ens tänka tanken på att lämna barnen hemma. Jag finns väl där någonstans mittemellan. Oavsett hur man väjer finns det folk som gärna delar ut pekpinnar.

    Första gången vi lämnade Molly var hon ett år. Då skulle hon sova en natt hos mormor och morfar då vi åkte på kryssning. Efter att vi lämnat henne grät jag som ett litet barn. Och även om allt gick bra och resan blev lyckad tog nog saknaden överhand. Sista timmarna på vår resa såg jag bara andra familjer som hade sina barn med sig, och fattade inte hur vi hade kunnat vara så korkade att vi lämnat henne hemma. Sen i efterhand tror jag att det var ett väldigt viktigt steg för mig att kunna lämna henne just då, och se att både hon och jag överlevde.

    Sen dess har vi varit på weekend i Tallinn, Umeå och nu senast i Stockholm. Den längsta tiden vi någonsin varit borta är 3 dagar, och då alltid har Molly alltid varit hos mormor och morfar. Och det känns ganska passligt för den ålder hon nu är i. Mycket längre än så skulle jag inte vilja vara borta. Vår senaste resa är kanske den då jag mest kunnat slappna av, och veta att hon har roligt hos mormor och morfar. Hon räknade att hon skulle få leka där tre dagar, men ville helst stanna fem dagar. Sa hon. Men jag tror ju nog att saknaden skulle ha kommit ikapp då.

    Vi har nog rest allra mest med barnen med. Även tidigare år så har stora flickorna oftast varit med på våra resor. Att resa utan dem känns fortfarande inte bra, fast de nu är nästan vuxna. Men ändå har det alltid varit på ett annat sätt med dem, eftersom att man vetat att de varit hemma med sin mamma. När de varit hemma med en av sina föräldrar har inte det dåliga samvetet blivit lika stort.

    Jag tycker att det finns några förutsättningar för att man alls ska kunna resa iväg på tumanhand. Främst måste man såklart ha barnvakter man litar på och som barnet känner mera än väl. Man måste känna att resan inte blir på någons bekostnad. Ingen ska behöva sitta hemma och gråta i tre dagar när man själv åker iväg. Man måste känna i sitt hjärta att det kommer att funka.

    Sen tror jag nog faktisk att alla mår bra av att föräldrarna reser bort ibland. Barnet får binda starka band med andra vuxna och föräldrarna får tid för bara varandra. Och även om jag och min man varit förlovade 10 år nu i maj, och tillsammans flera år innan dess, så får man nog lite fjärilar i magen när man får åka iväg tillsammans.


    Men. Måtta med allt. I sommar blir det nog bara familjesemester.

  • Okategoriserade

    Ti arbeit ilag.

    Jag har som tanke i min barnuppfostran, att låta barnen vara med så långt som möjligt. Ingen skillnad om jag bakar, städar, målar, kokar mat eller handlar, så får de hänga med. Främst för att lära sig.

    Men, jag måste erkänna. Min strategi känns inte riktigt klockren alla gånger. Molly har helt enkelt blivit så bortskämd med att alltid få vara med, så hon har ingen förståelse för om jag säger att jag ska göra något själv. Hon kan ju också. Och som jag så pedagogiskt brukar säga till henne när hon tvivlar på sig själv; ”om man inte kan får man lära sig”.

    Idag kom vi oss äntligen iväg till färghandeln och handlade målfärg till toalettdörren, och när vi kom hem skulle jag måla. Ingen vidare bra idé tyckte Molly, som så klart också ville vara med. Att hon skulle måla på papper medan jag målade dörren, godkändes inte heller. Besvikelsen var enorm, tills hon kom på den fantastiska idén att hon kunde måla sin bondgård.

    Hon målade med stor koncentration, och bondgården fick sig ett lyft. (Förlåt moster som gav den till födelsedagspresent, hehe.) Nöjd och glad var hon också när hon hann måla klart hela bondgården innan jag var klar med dörren. Både envis och tävlingsinriktad alltså. Känner hur de gråa hårstråna blir fler och fler.

    DSC_0465 (6) DSC_0467 (6)

    Och toalettdörren blev ljusgrå. Måste kolla på den i dagsljus, men tror nog att det blev riktigt bra.DSC_0478 (6)

     

    Inläggsrubriken, ”Ti arbeit ilag” är dialekt och betyder översatt till högsvenska ”Att arbeta tillsammans”. Det finns en känd dikt vid samma namn, skriven av Lars Huldén.

     

  • Okategoriserade

    Festfixaren

    Vi ska ha kalas. Jag älskar att pynta, dekorera och ställa till fest. Jag hatar att städa. Och det mina vänner, är en riktigt dålig kombination. Sen lyder jag mig själv så dåligt också. Jag försöker intala mig själv att jag får börja pynta sen när städningen är klar. Och sen skiter jag i vad jag nyss sagt. Man skulle ju tro att man lärt sig bättre vid trettiotvåårs ålder.

    Molly, allas vår underbara Molly, fyller tre år idag. Och genast när vi kom hem från jobb och dagmamma vill hon börja blåsa upp ballonger. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att övertala henne att vi borde städa lite först. Dammsuga och annat ”roligt”. Men hon insisterade på ballongerna, och vem är jag att säga emot en födelsedagstjej? Så vi blåste upp ballonger, piffade pom poms, tände ljus och pyntade med blommor. För är det något vi båda gillar så är det KALAS. Jag vågar nästan påstå att jag vore den ultimata festfixaren, om det inte vore för allt tråkigt städande innan.

    Ganska ofta gömmer jag allt damm under kalaspyntet. För sen när kalaset väl är igång är det ingen som riktigt lägger märke till damm i hörnen. (Tre måsten finns dock alltid: Snyggt köksbord, städad toalett och bäddade sängar) Så nu ska vi se om vi får till det innan gästerna anländer imorgon. Åtminstone dekorationerna sitter som en smäck!

    DSC_0414 DSC_0431 DSC_0435 DSC_0438 DSC_0443

    Det  blir en kalashelg utan dess like. Vi kommer att fira i dagarna tre! Och fortsättningsvis  är instagram (lindaslantliga)  den säkraste källan om man vill hålla sig uppdaterad.

  • familjeliv

    Torsdagskärlek.

    När Molly tittar på sina storasystrar lyser det i ögonen av kärlek och beundran. Igår kom Mirjam hit, och dessa två alltså. De borstar varandras hår och målar tillsammans, och mitt modershjärta svämmar över av kärlek. Tänk att ha systrar!

    DSC_0312 (3)

    DSC_0284 - Kopia

    Molly konstaterar ibland med en sorg i rösten, att systrarna inte alltid bor här. ”Men nog ibland” säger hon alltid sen efteråt, med solsken i hela ansiktet. Och alltid när de älskade storasystrarna är här så ägnar de sig helhjärtat åt sin lillasyster. Och jag blir så varm inombords.

    Torsdagskärlek till er alla!

  • Okategoriserade

    Hur ett barn formas.

    Läser man rubriken kanske någon tänkte att jag ska komma med handfasta råd kring hur man formar sitt barn. Men riktigt så bra blir det inte. Min hjärna har fortfarande julledigt, och lite svårt att formulera mina tankar till ord, så någon vettigare rubrik får jag inte till.

    Men, jag tänkte mera på att man ofta lite på skämt brukar säga ”man blir som man umgås”. Men senaste tiden har jag tänkt på att det nog ligger väldigt mycket sanning i det. Vi har en liten pysslare hemma hos oss. En kreativ, snart treåring, som behärskar saxen utan problem, ritar och målar som om hon aldrig gjort annat, och dessutom är hon en riktig idéspruta. Nya projekt varje dag. Hus, penna, julgran, paket, blommor, glittertavlor och så mycket mera, har pysslats här de senaste dagarna. Och alla material som finns ska användas. Papper, kartong, tidningar, glitter, lim, garn, gamla kartonger, muffinsformar, sugrör. You name it.

    DSC_0187 (2) DSC_0193 (2) DSC_0195 (2)

    Vilket jag ju självklart tycker är helt toppen. Så får vi sitta där och pyssla tillsammans. Ibland under jag om det faktiskt är så att man blir som man umgås, eller om denna unga dams kreativitet sitter i generna. Högst antagligen är det väl en blandning av de två faktorerna. Jag kan ju tänka mig att det kanske både är ärvda talanger och det ”pysslande umgänget” som gör att hon fattat intresse för allt det kreativa. Jag vet att jag själv älskade att pyssla när jag gick i dagis. Jag hade inte ens tid, egentligen, att leka så mycket med vänner. Jag ville hellre sitta och pyssla, tillverka, producera. Och likadan är jag än idag.

    Sen kan jag fundera på, att samtidigt som jag låter henne blomma upp med sitt pysslande, kan det ju mycket väl vara så att jag hämmar andra delar av henne. Tänk om hon är en riktig liten skogsmulle, som skulle älska att lära sig fågelnamn och plocka svampar, men som inte riktigt slipper att utforska den biten, eftersom att morsan hellre sitter hemma och pysslar.

    Nåja, hon har nog andra intressen också. Hon älskar bussar, gräsklipparen, traktorn och fyrhjulingen. Det intresset har hon inte fått av mig. Så vi pysslar vidare även idag.  God tisdag till er alla!

  • Okategoriserade

    När lugnet lägger sig.

    För mig brukar startskottet för julen gå vid första advent. Och målsnöret brukar vara julafton. Sen brukar jag känna att det hela är över. På juldagen brukar det börja klia i fingrarna, och sakta men säkert (eller egentligen ganska snabbt) brukar alla juldekorationer smygas bort. Jag brukar se rött när jag ser granen, och slänga ut den så snabbt som möjligt. Sen brukar jag ha siktet inställt på mellandagsrea och det nya året. Ljust och vackert och nytt, nytt, nytt!

    Men, föga överraskande kändes det inte riktigt så i år. Jag som just och just hann slänga mig på jultåget, där dagen innan julafton.

    Så juldagen, som jag annars brukar uppleva som lätt deprimerande när allt är över, var i år som en skänk från ovan. Jag vet inte hur många gånger jag upprepade ”nu njuter jag”, under den dagen. Och jag njöt verkligen, ända in i själen. Att bara vara. Ingen stress. Inget att göra. Vi låg i soffan, lekte med julklappar, byggde pussel och åt rester till middag. Sen låg vi i sängen hela familjen,  läste julsagor och tog en middagsvila. När min man började snarka när jag läste om hur Nicke Nyfiken firade julafton kände jag ett efterlängtat lugn i själen. Nu har vi äntligen tid att bara vara. Tillsammans.

    Och olikt alla andra år hittills i mitt liv känner jag inte alls att julen är över ännu. Den har ju nyss börjat. Och jag ska minsann njuta av varje ledig minut fram till sjunde januari.

  • Okategoriserade

    Nytt på guldbrickan!

    Ibland är det roligt med något nytt smått och gott. Förr köpte jag nya inredningsdetaljer för jämnan. Nu blir det inte så ofta, men desto roligare när man väl hittar något man gillar. Den runda ljuslyktan är arvegods, och den vit-svartrandiga vasen köpte jag när jag besökte Aveo i fredags. Den är av märket House Doctor och finns i deras webshop. Den påminner mig lite om Omaggio vasen från Kähler som jag är löjligt förtjust i!DSC_0383 (2) DSC_0384 (2)

    Här i stugan har vi annars haft en riktig toppenbra helg. Om det inte vore för det faktum att Molly fick hög feber i går kväll igen, så skulle det vara en riktig tiopoängare. Nu blev det i stället en vaknatt och oro över den lilla krassliga typen. Men annars. Så bra! Vi har firat farsdag i två dagar. Nya kaklet i hallen är på plats, och jag är lite tvungen att nypa mig i armen för att förstå att det faktiskt är sant att vi har ett så vackert golv att gå på. Ännu ska det förstås behandlas och fogas. Men det största jobbet är gjort. Undrar om ni vill se någon halvfärdig bild, eller om ni vill se först sen, då allt är fixat och på plats? Vad säger ni?

    Natten blev sen. Jag gick och sova först av alla med den febervarma lilltjejen. Och fick somna till klingande skratt från nedervåningen, där resten av gänget spelade sällskapsspel. I morse när vi åt frukost var vi sju kära familjemedlemmar runt frukostbordet, och då känner man sig rik minsann. Alla barnen här och min bror och hans fästmö som övernattat. Nu kryper lite söndagsångest på, då huset igen blir tomt. Och man vet att det är hela fem dagar till nästa helg.

  • Okategoriserade

    Alla korvarna i poolen.

    Molly fick lite mellanmål. Korv och mjölk, hennes all time favourite. Jag var mitt uppe i fredagsstädningen. Laddade en tvättmaskin och fantiserade om fredagsvinet. När hon plötsligt kom och sa ”Mamma, alla korvarna e i poolen”. Okej, jaa, jaa, sa jag.

    Tills jag tänkte ett steg längre. Vilken korv i vilken pool? Hon brukar veta vad hon snackar om. Bara att gå efter och titta vad hon höll på med…

    DSC_0584 (6)DSC_0589 (6) DSC_0594 (7) DSC_0608 (4) DSC_0613 (4)

    Titta mamma. Korvarna e Santorini. De badar, har puffarna. Såå skööönt. Jätteloodit!

    ….

    Mamma ja lovar, Molly bara doppar lite, sen äter.

    Och nu är alla korvarna uppätna. Och mjölken är inte i glaset i varje fall. Fredagsstäda kan man ju alltid göra en annan fredag, eller hur? Och man ska ju inte leka med maten. Vi vet. Eller vi ska försöka lära oss.