Tag Archives: familjeliv

När vi kom till Gotland.

Årets semesterresa var så stor och maffig, härlig och fantastisk, att den omöjligt får plats i ett blogginlägg. Så jag delar upp den lite. Visar några glimtar nu som då. 

På somrarna åker vi oftast över till Stockholm. Det har vi gjort så länge vi varit ett par, jag och Kalle. På denna vår sommarsemester gör vi alltid vårt yttersta för att alla familjemedlemmar ska ha möjlighet att hänga med. Tyvärr blir det svårare och svårare att få till det, när vi numera är fyra vuxna i familjen som måste försöka passa ihop semestrar och lediga dagar.

I år blev det så att Kalle, jag och Molly åkte med färjan över till Stockholm, mötte upp våra vänner Mats, Karin och Hugo, och åkte sedan direkt över till Gotland, samma dag som vi anlände till Sverige. Stora flickorna i sin tur, flög in till Stockholm några dagar senare, och vi plockade upp dem på Arlanda för några dagar tillsammans i den svenska huvudstaden. Det känns verkligen som om vi fick till alla tiders resa, nästan som två resor i en.

Gotland har jag drömt om att åka till, många, många år. Och nu äntligen, en torsdag i juni var det dags. Direkt vi kom fram till denna magiska ö, blev vi förtjusta. Fina landskap, fält fyllda av blommande vallmo och mysiga gränder. Vi skulle bo i Björkhaga strandby, ca 30 kilometer från vackra Visby. Första kvällen hann vi inte mycket mera än att handla mat för våra dagar på Gotland, grilla gott och utforska campingområdet. Men det räckte till gott och väl. Vi hade över ett dygn på resande fot bakom oss, och njöt av att äntligen vara framme.

gotland_2 gotland

Strandbyn och området runt omkring var fint. Stugorna välutrustade och stranden väldigt vacker. Barnen skulle så klart ner och bada direkt efter maten, och vi njöt alla av den ljumma sommarkvällen.

gotland_3 gotland_7gotland_6gotland_8

Nästa dag var vi mer än redo att fortsätta utforska ön.

Att ta beslutet

Det tog oss nästan tio år att besluta oss för att försöka få ett gemensamt barn. Nu gick det fyra år till innan vi kom fram till att vi vill försöka igen. Inga hastiga beslut på bebisfronten här inte.

Efter Molly fötts var vi båda ganska säkra på att det inte blir några fler. Vilket också gav mig en rejäl dos ångest. Jag kände så intensivt att ja måste ta tillvara varje sekund, då jag aldrig skulle få uppleva det igen. Jag gav bort gravidkläderna, och vi har vartefter under åren sålt bort alla babygrejer. Skulle nån ha sagt för ett år sedan, att jag om ett år skulle vara gravid, skulle jag aldrig ha trott på det.

Men så hände något. En liten längtan började gro. Till en början bara svagt. Rädslorna var flera och starkare. Tankar som att man borde ”nöja sig” med tre friska barn. Att vi redan har allt man kan önska sig. Varför gapa efter mera? Men den lilla, lilla längtan växte sig starkare. Och efter fyra år som småbarnsföräldrar, cirka 13 år som ”bonusfamilj”, och ett parförhållande starkare än någonsin kände vi att vi vågade igen. Vi kan ro det här i land. Och även om vi är hundra procent nöjda med livet som det är, så vet vi att ett nytt liv föder ännu mera kärlek.

Sen kom det en dag straxt innan jul, då vi hela familjen var samlade på ett evenemang, och jag av en händelse stod och höll en bebis i min famn. När vi åkte hem därifrån uttryckte samtliga tre döttrar i baksätet att de ville ha ett till lillasyskon. Att Molly tjatade om en lillasyster var inget ovanligt, men nu gav även de två äldre sitt godkännande, utan att de själva visste om det. Det blev den sista pusselbiten, för att vi skulle göra slag i saken.

Så nu är vi där vi är. Vi har sett det lilla livet på ett första ultraljud, och jag hoppas och ber att allt ska få gå bra, allt som inte ligger i mina händer. Det skrämmer skiten ur mig, samtidigt som jag vet att vi aldrig blir mera redo än så här.

Foto: Bildbolaget

Hemligheten

Min man ska bli fyrabarnsfar. Molly ska, likt sina två äldre systrar, nu bli storasyster. Om allt går bra, jag jobbar hårt på att lägga katastroftankarna på hyllan, ska jag föda mitt andra barn i oktober.



Lyckan är total.  Ångesten likaså. Allt jag ruvat på i över tre månader nu, ska ni få läsa om snart. Alla tankar och känslor. Men vi börjar så här lite lätt, vi ska få barn. Vi fem ska bli sex.

Vår fyraåring

Livet med en fyraåring. Så omvälvande och så underbart. Omvälvande kanske mest för fyraåringen själv. Det var nästan som att trycka på en knapp när hon fyllde fyra. Alla stora känslor på en och samma gång. Inte alls som den tuffa treårstrotsaren, utan en mjuk och känslig tjej. Nu just går det inte en enda dag förbi utan att hon funderar på stora saker. Hon funderar på döden och de som finns i himlen. Var bebisar finns innan de kommer i mammas mage och om man kan växa så högt så man når i taket. Om man inte behöver borsta tänderna sen när man är sex år och tappat dem, om de nya tänderna heter mat-tänder när de hon har nu heter mjölktänder, och ifall de nya tänderna kan växa ända ner till golvet. Och varför man räknar bakåt när en rymdraket ska åka iväg 8-7-6-5-4-3-2-1, men framåt när man fyller år. ”För efter fyra blir jag ju fem, inte tre.”

Hon är väldigt mån om alla hon känner. Varenda släkting och bekant saknar hon med jämna mellanrum så hon gråter sig röd i ansiktet. Sin älskade sommar saknar  hon också, och låg på marken i en halv timme och storgrät över den tragedin här om dagen. Väldigt mycket känslor i en väldigt liten kropp, måste ju vara något som kännetecknar 4-års åldern. Efter den trotsiga treåringen kan det kännas både skönt och lite läskigt då den tuffa lillbruden är som utbytt. Nu klarar hon inte alls av att man höjer rösten eller tillrättavisar henne. Nu får man tänka på att prata lugnt och försiktigt. Att förklara utan att vara arg.

Mera än någonsin tidigare i sitt liv märker man att hon behöver mycket sömn och mycket mat. De två sakerna hon har vägrat sen den dagen hon föddes. Så nu lär hon nog få nån ordentligt växtspurt gissar jag. Sen var det någon var intresserad av våra rutiner. I och med den nyfunna känsligheten har vi fått strama till rutinerna en del, då man ser att hon mår bäst av det. Så nu är det läggdags klockan åtta på vardagarna, innan dess läser vi alltid en saga och sen  väckning klockan sju. Hon sover i vårt rum med sängen bredvid vår, och det funkar perfekt. Har inte haft en tanke på något annat ännu dessa fyra år. Vi sover alla hela nätterna, hehe.  Sen somnar hon oftast inte på dagarna, utan bara vilar en stund.

Hon leker helst med lego eller sina Barbiedockor och älskar fortfarande att pyssla, rita och skriva bokstäver och siffror. Hon säger att hon är blyg, men älskar att stå i centrum. Hon bjuder generöst på dans-och sånguppträdanden var vi än är. Hon är absolut fantastisk, och det är en sådan fröjd att få följa med genom varje utvecklingsskede och se denna lilla, stora människa formas.

Att vara mamma till en fyraåring däremot, ger mig nästan gråa hår. Ibland kan jag ligga vaken om nätterna och ha ångest över och älta allt hon ska vara med om i livet. Alla orättvisor, svårigheter, fula ord, tuffa tag i skolan, bråk med kompisar och krossade hjärtan. Och jag hoppas så innerligt att jag varje dag ger henne en grundtrygghet för att kunna tro på sig själv, tycka om dig själv, gå sin egen väg och veta sitt eget och andras värde.

Nu är det vackert!

Sportlovet kunde inte ha startat bättre. Fredagskvällen hade vi kära vänner på besök, och planerade en gemensam semesterresa i sommar. Lördagen bjöd på helt fantastiskt vinterväder. Även om jag trivdes väldigt bra i soffan på lördagsmorgon, framför brasan och med en stickning i famnen, så lockade solstrålarna genom fönstret. Det hade snöat nonstop hela fredagen och när maken gav sig ut i snösvängen på lördagmorgon, satt Molly i fönstret och såg snödrivorna växa. Hon kunde knappt vänta tills hon skulle få gå ut och hoppa i dem.

sportlov_3sportlov_1 sportlov_2 sportlov_7 sportlov_8sportlov_5sportlov_11 sportlov_12 spotlov_6sportlov_13

När vi var tillräckligt frusna, gick vi in och kokade varm kakao. Inget slår varm kakao efter några timmar i snön. Nu hoppas jag vi ska få riktigt vackert vinterväder hela sportlovet.

Vad stickar man på sex dagar?

Den frågan ställde jag mig i måndags. Molly, min yttepyttelilla dotter fyller alltså 4! på söndag, och hon har önskat sig ungefär 150 stickade alster. Som mor och stickerska känner man sig ändå väldigt glad, att det stickade är något åtråvärt, och att man till och med vill ha det i ett paket på sin födelsedag.

Sen så lägger det ju den lilla modern onekligen i arbete. Vad stickar man på sex dagar? Jag bestämde mig för att det får blir en tröja av restgarn, i det mjukaste garn Drops Air. Tröjan av restgarn kändes som en bra idé på grund av tre olika orsaker. Främst för att det är  snabbstickat. För det andra för att jag har stickat en hel del i det garnet senaste tiden, och har en del rester hemma. Men också för att hon har längtat och önskat att någon av alla de senaste tröjorna och klänningarna jag stickat, skulle ha varit till henne. Nu får hon sin egen, i alla färger.

restgarns_tröjadrops_airdrops_air_stickat

Sen har hon också önskat ett par ”regnbågssockor”. Regnbågssockor i Mollys värld är det färggrannaste hon kan tänka sig. Och jag har garnet som lever upp till de kriterierna.

novita

Tröjan är klar, as we are speaking. Bara lite trådar som ska fästas. Bilderna tog jag redan igår. Men vi är mitt inne i en spysjuka, och igår fanns ingen tid att slänga upp något blogginlägg, för Molly slängde mest omkring med spyor. Tänk att jag hade helt lyckats förtränga hur äcklig spysjukan är. Men hon spydde 8 ggr på 1,5 timmar, så jag blev väl påmind.

Nu, vill jag tro att det värsta är över, även om hon dras med feberstegringar och ingen matlust alls. Men vi ser framåt, och hoppas på att kunna ha kalas på söndag.

Så, vad tror ni, blir det lyckade presenter? Med en fyraåring vet man ju aldrig, det svänger ganska snabbt, hehe. Oavsett kommer gåvorna att  värma. Och så har jag ju en saffrans cardigan på gång också, men den siktar jag att få klar fram emot vårkanten.

Over and out. Sjukstugan kallar.

Fars Dag i sex punkter

1. Vi startade dagen med att uppvakta  barnens far, min fina man. Två av tre döttrar fanns på plats och bidrog med skönsång, kramar och kaffe på sängen. Molly gav presenten och kortet hon själv pysslat ihop, och var mäkta stolt. Och jag var stolt. Stolt över att jag hittat en karl som är en sådan fantastisk far till sina barn.

2. Några timmar senare anlände äldsta dottern, som själv har körkort. Hon kom tillsammans med sin farfar, och sakta men säkert fylldes vårt hem med kära familjemedlemmar.

3. Nästa bil som rullade in på gården var min egen far, tillsammans med min bror och min mamma. Och vi hade samlat alla våra tre älskade pappor under samma tak.

Han, min pappa, har alltid varit tryggheten själv. Inget ältande och daltande, utan med stadig stämma har han alltid försäkrat mig om att allt kommer att bli bra. När jag var liten och än idag. En familjens man, som alltid finns där.

Mellan bilderna nedan skiljer det 15 år. Den på mig och pappa är tagen år 2001, och bilden på min bror med pappa är dagsfärsk. Molly är dock säker på att det är jag och hennes morbror på den första bilden. De är nog lika varandra min pappa och bror.

4. Min brors tröja är klar för andra gången, och han fick den idag. Efter han testat den och kunde konstatera att den var perfekt i storlek denna gång, tog han inte av sig den mera. Och jag fick bevisat att det alltså fungerar hur bra som helst att förminska en tröja genom att sy in i sidorna och klippa bort allt ”extra”.

5. Dagen till ära bjöd jag på trerättersmiddag. Världens godaste kräftsoppa till förrätt, porterstek med potatis och ugnsgrönsaker till huvudrätt och glass med hallon och kolasås till efterrätt.

6. Det enda som finns kvar av denna dag är att krypa till sängs med mannen i mitt liv och pappan till mitt barn. Skönt!

48 timmar på tumis

Söndagsmorgon, och jag sitter för andra morgonen i rad framför brasan och stickar i lugn och ro. Snart är lugnet över, och ordningen återställd, när Molly vår lilla loppa kommer hem igen. Hon är på väg som bäst. Men i hela 48 timmar har jag och maken njutit av bara varandra.

Jag kom på den briljanta idén för någon vecka sedan. Att istället för att tråna efter någon romantisk weekend i Rom eller London, borde man fixa en romantisk helg hemma. Då slipper man allt packande och tvättande och stora förväntningar. Och slipper lägga ut pengar man egentligen inte har. Istället får man varva ner och koppla av, på det ställe och med den man älskar mest av allt. Hemma med kärleken.

Så, tidigt på fredag morgon körde Kalle iväg med en förväntansfull Molly. Hon skulle iväg och fira höstlov med mormor och morfar några dagar. Och trots att ingen fyllde år, hade hon beställt kalas. Ballonger, paket, chokladbollar och hela baletten. Mormor och morfar som är bäst i hela världen, gick så klart all in, och fixade kalas.

Och under tiden Kalle var borta, satte jag mina egna planer i verket. Jag tyckte vi borde inviga gäststugan som är klar, så nära på som några lister. Så jag inredde övre våningen med enkla medel, och började sedan på med kvällens trerättersmiddag.

dsc_1677

På eftermiddagen, när han kommit hem, frågade jag om vi kunde gå upp i gäststugan och kolla, då jag inte varit där på så länge, höhö. Sen blev han ganska så överraskad min man, när han klättrade upp för stegen och möttes av ljus, fårskinn och en enkel säng. Han fick slå sig ner i på golvet, och jag serverade het glögg som fördrink, och straxt därefter bar jag in rykande het kräftsoppa.

dsc_1635 dsc_1636

Någon vidare värme var det ju inte i gäststugan denna höstkväll. Men vi virade in oss i filtar och tog på stickade tröjor och sockor, och kunde utan problem njuta av kräftsoppan, och sen nästan slumra några minuter på den tillfälliga bädden. Mysigare kunde det inte ha blivit.

dsc_1655

Sen fortsatte vi kvällen inomhus, men enligt samma koncept. Mera mat och mera mys. Köttgryta till huvudrätt och vitchokladpannacotta till efterrätt. Och inför lördagen laddade vi upp med 10 timmars nattsömn. För att vi skulle orka fortsätta  s l ö a .

Sen blev det lördag. En helt ny dag bara för oss. Vi åt sen frukost, jag satt länge och stickade, vi gick ut på promenad och bastade mitt i dagen.

dsc_1663

På kvällskvisten slog vi på stort och åkte iväg på bio, och såg Bridget Jones´s baby. Vi köpte så mycket popcorn vi kunde bära och fick skratta så tårarna rann. Perfekt. 2 x datenight på samma helg. Det är man inte bortskämd med. 48 timmar på tumis. Välbehövligt, men så kunde vi konstatera att det också räcker gott och väl för att ladda om och koppla av. Nu saknade vi nog båda lite liv i luckan.

_

Och nu är hon hemma igen vårt busfrö, och en av stora tjejerna är här. Det här blogginlägget  påbörjade jag i morse, men det lämnade på hälft när barnen välde in. Nu ska vi klä på oss och gå ut och grilla korv i grillstugan. Än är det höstlov och tid att njuta av varandra.

Styvfamiljens baksida.

dsc_1493-3

Ni vet att jag gillar att kalla min mans döttrar för bonusbarn. För att de är en sann bonus i mitt liv, och har alltid varit. När jag pratar om vår familj, pratar jag också om våra barn. Frågar någon närmare, säger jag ju så klart att Molly är vår gemensamma dotter, och att hon har två storasystrar. Två storasystrar som hon älskar. Men vi har tre barn. Tre barn som vi älskar.

Väldigt sällan pratar jag om nackdelarna med att leva i en styvfamilj. För svårigheter, med- och motgångar finns väl i de flesta familjer oavsett konstellation. Men det finns en grym nackdel med just styvfamiljer. En nackdel som de som lever i en kärnfamilj, kanske aldrig kan förstå.

Saknaden.

Söndagar är värst. Söndagar betyder ofta ett hejdå, och ett avsked. Många är de söndagar då jag och maken suttit i soffan och gråtit tillsammans. Eller i smyg torkat nån tår som trillat ner på kinden. På något sätt lär man sig aldrig att leva med de där jobbiga söndagarna, och den där saknaden. Men man vänjer sig vid det onda.

Nu har saknaden fått en ny betydelse, och mitt mammahjärta gråter. Molly, allas vår lilla Molly, saknar sina systrar något så otroligt när de åker iväg. Idag grät hon, och grät och vi tänkte aldrig få något slut på det. ”Mitt hjärta kommer aldrig att glänsa igen. De får inte lämna mig och lämna mig.” Hon är ju något av en dramaqueen också, och nu slutade hennes hjärta glänsa när syrrorna åkte iväg. De älskade syrrorna. Och saknaden som blir kvar.

Sen tröstade hon sig sist och slutligen med det jag brukar säga till henne. ”Men mamma, att man saknar betyder ju bara att man älskar varandra”.  Och då började även mina tårar trilla..

DSC_1533

En dag på Skansen.

Under våra dagar i Stockholm spenderade vi en hel dag på Skansen. Det är något jag kan rekommendera alla att göra, speciellt om man går dit en tisdag. Då får man nämligen uppleva repetitionerna och direktsändningen av tv-programmet Allsång på Skansen.

Vi anlände till Skansen ungefär vid lunchtid, och repetitionerna inför kvällens sändning var i full gång. Att se och höra Sanna Nielsen och Sonja Aldén live, på samma gång man lutar sig tillbaka och intar en god lunch i solskenet, går inte av för hackor.

IMG_6852Processed with VSCO with hb1 preset

Molly som älskar att titta på Allsång på Skansen hemma i TV-soffan, var helt i extas att få se allting på riktigt. Hon dansade och diggade och sjöng med. Men, hur roligt det än var med sången, så hade vi också lovat barnen att vi skulle gå runt och titta på djuren. I djurparken fanns våra nordiska djur. Både husdjur och vilda djur. Och papporna hittade en hel del pokémons, höhö. DSC_1638DSC_1601DSC_1588DSC_1566 DSC_1669DSC_1606DSC_1646

När vi vandrat oss genom djurparken var barnen så trötta så de somnade i sina vagnar. Samtidigt började generalrepetitionen inför kvällens Allsång. Vi satte oss ner igen en gång, och njöt av showen. Sen skyndade vi oss hem till Mats och Karin, och hann dit precis i tid för att se på ett väldigt bekant avsnitt av Allsång på Skansen hemma i deras soffa. En perfekt semesterdag!

IMG_6879