• baby,  livet

    Ett år efter plusset.

    Det är exakt ett år sedan nu. 24 februari 2017 gjorde jag ett positivt graviditetstest, och kunde inte tro mina ögon när jag stirrade ner på det svaga plusset i testrutan.  Vad hade vi gjort? Trots att det var helt planerat och väldigt efterlängtat, och vi vet hur ett barn blir till, kunde jag inte tro att det var sant. När jag berättade för min man hade han lika svårt att förstå, och det tog en tid för oss att greppa. Jag gjorde faktiskt två graviditetstest till några dagar senare. För att faktiskt vara säker. Det kändes helt surrealistiskt att vi skulle få en baby till. Vi som varit så säkra på att vi inte skulle ha det.

    Sen har ju ett positivt graviditetstest tendens att medföra ett äventyr utan dess like, och så gjorde det även denna gång. Jag kan tänka att det är tur att man inte vet vad man ger sig in i, innan man är där. För nog sjutton var det en lång och tung graviditet den här gången också. Även om kroppen samarbetade rätt så bra, så var den där tröttheten alldeles förlamande. Tröttheten, illamåendet och oron över den kommande förlossningen.

    Förlossningen blev som bekant en fin upplevelse. Så pass att jag hoppas att jag ska komma ihåg känslan av lugn och kontroll resten av livet. Tänk att jag faktiskt fick en sådan upplevelse. Tänk att jag fick känna den där urkraften som så många kvinnor berättar om. Tänk, tänk, tänk så bra det blev på den punkten.

    Och nu 2 mars blir den lilla sonen 4 månader. 2 mars som för övrigt också är ett speciellt datum. Den dagen i fjol berättade jag helt oplanerat för min bror och min mamma vid frukostbordet att jag var gravid. Vi var samlade hos mamma och pappa för att vi hade sportlov och Molly skulle delta i ett skidjippo. Min bror skulle servera kaffe till mig, och jag tackade nej. Varpå han frågade något i stil med ”Jaha, sen när dricker du inte morgonkaffe”, och jag svarade snabbt att ”sen jag blev gravid”. Och ni kanske kan föreställa er förvåningen, ansiktsuttrycken och glädjetårarna? Det är ett ögonblick jag för alltid ska bära med mig.

    Och nu blir sonen alltså fyra månader. Fyra månader med en nyfödd kan inte jämföras med något annat. Och ingen annan än de som haft en nyfödd kan förstå hur det är att ha en nyfödd. Jag fick höra att det tre första månaderna med bebisen ibland kallas för graviditetens fjärde trimester, och det är nog sant om något. En förlängning av graviditeten då allt fortfarande än upp och ner och i princip helt galet. Våra första månader med Max har kantats av infektioner och förkylningar och influensor och hotande kikhostepidemi. Jag som i vanliga fall inte är det minsta rädd för vanliga säsongsflunsor, har näst intill blivit folkskygg. Jag har varit närmast livrädd för att vi ska drabbas av något. Antagligen för att vi fick en så tuff start med infektionen och dygnen på sjukhus då han var tre veckor. Den ångesten jag kände i mitt bröst då, har nog satt sina spår.

    Men ja. Att vi har tagit oss från det ögonblicket då jag stirrade på det positiva graviditetstestet, till nu, hemma med en stor kille på snart fyra månader, är helt otroligt. Nu väger han 7,5 kg och svänger sig från rygg till mage. Idag rullade han för första gången ut ur babygymmet. Tänk så mycket som händer på ett år, även om det ibland känns som om ingenting händer, vi som bara sitter hemma dag efter dag. Tänk en sådan resa för alla inblandande. Och nu blir det bara bättre. Våren kommer. Killen växer. Rutinerna blir fastare. Vi lär känna varandra bättre och bättre. Tidsbristen och det stökiga hemmet kommer jag att få lära mig att leva med. Men det är ingenting i jämförelse med den rikedom vi har i form av fyra fantastiska ungar. Tänk att de blev fyra. Tänk att vi vågade satsa, och vann. Tänk att vi fixade det. Tummen upp för året som gått. Och tummen upp för åren som komma skall.
    Mollyochmax
    Bilden har vännen Karolina på Bildbolaget fotat i torsdags. Då lämnade jag barnen där medan jag sprang några ärenden.
  • Okategoriserade

    När supergirl fyllde fem

    molly_supergirl

    Det var en stor dag ska ni veta. I tjugofem dagar hade vi räknat ner, dag för dag, till den stora femårsdagen. Sen tappade vi bort oss lite där på slutrakan, och när vi trodde att det var sex dagar kvar, var det egentligen bara fyra, och förväntningarna sköt i höjden. Spänningen blev inte heller mindre av att jag och pappan stängde av ett av rummen i huset, och sa att det var hemligt område fram till födelsedagen. Där fixade vi på, och Molly hon kunde knappt vänta tills hon skulle få gå in.

    Strax efter klockan sex på morgonen den 22 januari slog hon upp ögonen. Nästan på minuten 5 år efter hon föddes. ”Är det min födelsedag nu mamma? Får jag stiga upp nu mamma? Nej. Kan ni komma med presenterna nu? Kan jag få mat hit till sängen? Får jag gå in i rummet nu? MAMMA”. Mamma hade hoppas på lite mer sömn den morgonen. Men det var nog bara att glömma, för nu var dagen D här, och det fanns ingen tid att förlora.

    Mollys födelsedagspresenter låg på golvet inne i hennes nya rum. Rummet som vi gjort i ordning under en veckas tid. Alla leksaker sorterade i nya förvaringskorgar. Alla spel och pussel på rätt plats, ett nytt skåp med både klädförvaring och leksaksförvaring och ett litet skrivbord. Och en hel massa extra pynt och piff. När födelsedagsflickan sen öppnade dörren, blev hon SÅ glad. Hennes reaktion blev i stil med de reaktioner man ser på TV när någon får stiga in i sitt omgjorda hem i hemmafixarprogrammen. Sen satt hon och öppnade sina presenter på golvet och inspekterade allt noga och väl. Pappa blev tvungen att åka iväg till jobbet, och lillebror drog till med en sovmorgon, så jag och Molly fick några timmar välbehövlig tumistid födelsedagen till ära. Och när vi lekte med alla nya fina saker, sa hon med tårar i ögonen ”mamma, det här är bara för mycket”. Vår fina, känsliga, lillgamla femåriga tant.

    Vår femåriga Molly som är så bräcklig men så stark. Så bestämd, godhjärtad och omtänksam. Som har så lätt till tårar både när hon är glad och ledsen. Så kreativ och klok. Och så intresserad av allt nu. Vi försöker att inte slita vårt hår av de fem miljoner frågor som kommer på löpande band dagligen. Hon har redan tappat två tänder. Hon älskar att sjunga, dansa, hålla låda och showa. Trots att hon alltid först påpekar att hon är blyg. Jag tänker att hon borde få gå nån danskurs, men vet inte var jag ska börja leta efter en sån.

    Och på tal om dans, så bjöd den nyblivna femåringen på fem föreställningar på sitt efterlängtade kalas på kvällen. Föreställningar med rockring och pompoms. Många släktingar och familjemedlemmar var på plats för att fira den stora dagen. Förutom olika framträdanden bjöds också på gofika och den finaste Barbietårta världen skådat. Jag önskar jag kunde säga att jag bakat tårtan själv men det har jag inte, utan den är beställd av en duktig tjej med företaget Flowercake.

    kaffebord

    barbietårta

    Det blev en fin födelsedag. Och sen på kvällen förvånade hon oss alla med att också vilja börja sova i sitt nya rum. Det hade vi inte riktigt räknat med, hon har sovit i vårt rum fram tills nu. Vi hade inte ens lyft in sängen i nya rummet. Så det första vi fick göra var att börja möblera om igen. Hehe.

    Molly5

    Sen fick hon feber en dag senare, och kom och sova med oss igen. Men det är en annan historia, och ingen av oss har väl sovit ens en blund de senaste nätterna. Febern visade sig bero på streptokocker, och idag har vi påbörjat en antibiotikakur. Så allt väl på den fronten. Och hon hävdar bestämt att hon ska sova i sitt eget rum igen då hon är frisk. Och jag tror henne. Vår lilla filur har blivit stor nu. 

  • Okategoriserade

    Att uppmuntra till skaparglädje

    Molly ska få lära sig att sticka när hon är fem år, det har jag lovat redan för flera år sedan. Då kändes det rimligt att lära en femåring att sticka. Nu fyller hon sina fem år om fyra dagar, och det börjar bli upp till bevis. För Mollys del tror jag inte att det blir något problem, hon har finmotoriken i skick, och har alltid varit väldigt intresserad av det pyssliga och pilliga. Utmaningen lär nog ligga i tid och koncentration från mammans sida. Men, så är det också något jag sett fram emot, dagen då jag får lära henne sticka. Att kunna ge stickkonsten vidare. Sedan hon varit liten har hon alltid fått leka med garnnystan, just för att väcka intresset. Klippa och knyta, pyssla och pilla. Senaste månaderna har hon också lärt sig virka och sticka med ”stickmaskin”. Så intresset finns.

    Nu förbereder jag för nästa steg, och uppmuntrar till skaparglädje. På sin födelsedag ska Molly få ett nytt rum. Tidernas överraskning. Vi städar och möblerar och målar och skruvar ihop nya möbler. Allt för att göra överraskningen fullständig då hon öppnar dörren till nya rummet på födelsedagsmorgon. Och där, i det nya rummet, har jag lagt en korg fylld med garn i karamelliga färger och ett par stickor. Garn och stickor som hon får ha till sitt eget och pyssla med och skapa vad som faller in. Mycket av skaparglädjen, tror jag, ligger i att ha tillgång till material. Likadant är det ju med mig själv. Får jag en påse nytt garn, kan jag inte hålla mina fingrar ifrån det särskilt länge.

    garnkorg

    garnkorg_2

    Och vilken femåring skulle kunna hålla händerna borta från denna garnkompott?

  • Okategoriserade

    En annorlunda lillajul

    Den där dagen som brukar vara startskottet för vårt julfirande, blev helt annorlunda i år. Vi startade lördagen med att åka till Vasa Centralsjukhus igen. Denna gång för att få sista antibiotikadosen och få kanylen i Max huvud borttagen. Molly fick stanna hos grannarna och leka en stund under tiden. Och när vi alla kom hem igen frågade hon när alla gästerna ska komma. För så brukar det ju vara.

    Gäster, gemenskap, julstämning, glögg med tilltugg och lillajultomten som slänger in små paket. I år blev det något helt annat. En lugn familjedag hemma. För att få lite stämning plockade jag fram två tomteluvor, och Molly letade efter sin julklänning. Vi började på med ett julpyssel under tiden Max sov. När han vaknade gick Kalle och Molly ut för att leta efter en liten julgran, som sen pyntades med polkagrisstänger. På kvällen under tiden Kalle och Molly var i bastun hade lillajultomten slängt en påse med paket på trappan, och glädjen var stor. Sist och slutligen fick vi med de flesta ingredienser en lillajul ska bestå av.

    lillajul

    Lillkillen som bara ska vara i famnen och nära, nära nu just gjorde inget undantag denna kväll. Så vaggandes i köket, med honom i famnen, fick jag också i mig ett glas glögg i farten innan kvällen var slut. Lillajul eller inte, så är jag bara överlycklig för varje dag vi får vara hemma och för varje dag som går och Max växer och blir större och starkare. mollyochmax

  • Okategoriserade

    Trolldeg för uttråkade småtroll.

    Att ha Molly hemma med mig om dagarna nu när jag är mammaledig, ser jag som en av fördelarna med att jag blev gravid just nu. Det har varit en självklarhet för oss att inte dra igång dagisrumban snabbare än nödvändigt. Som den fyraåring hon är, har jag aldrig tvivlat på att jag skulle kunna ge henne precis all stimuli hon behöver. Kanske känns det mera självklart för mig som själv jobbat tio år på daghem.

    Sen vet jag att det finns olika läger i den debatten, och jag tänker inte ta ställning till någon annans val. Faktum är, att nu när vi varit tillsammans hemma, bara hon och jag i nästan fyra månader, kan jag också medge att det kan vara utmanande. Och ibland dyker hjärnspöken upp som berättar för mig att jag inte alls är tillräcklig. Ibland tror jag att vi kommer börja klättra på väggarna eller äta upp varandra. För även om jag vet att det bara är nyttigt för den lilla att ha tråkigt ibland, att få hitta på egna saker att göra, vara lite kreativ. Så kan det nog tära väldigt mycket när hon för sjunde gången på en halv timme säger att ”allt är tråååkigt”. Speciellt nu då den egna kraften och orken sviker.

    Men efter lite dåligt mamma-samvete kommer jag alltid på bättre tankar. Jag vet att vi har gjort rätt val för detta läsår. Jag vet att jag värderar lugnet, tryggheten, vardagssysslorna och tristessen här hemma högre än något annat. Morgonstress och måsten hinner vi nog alla ändå få tillräckligt av under en livstid.

    Nåja! Det blev en väldigt lång inledning till vad jag egentligen tänkte skriva om idag, nämligen världens enklaste pysseltips för uttråkade småttingar, trolldeg. Ibland, inte så ofta att det mister sin charm, drar jag fram det kortet ur rockärmen. Så enkelt och billigt och sysselsätter oss i flera dagar. Lätt som en plätt knådar du ihop en deg enligt följande recept:

    4dl vetemjöl

    2dl salt

    2dl vatten

    2 msk rapsolja

    Det går också att tillsätta hushållsfärg i degen, men jag gillar att ha den naturell, då kan man måla sina figurer när de torkat. Det går att torka figurerna i ugnen, 2-4 timmar i 100 grader. Men jag brukar oftast låta dem torka i rumstemperatur, då tar det istället 1-2 dygn. När de är torra kan man måla dem med nån valfri hobbyfärg. Och man har två pysseldagen räddade. En bakdag och en målardag.

    Här har den lilla pysslaren, helt utan att jag blandat mig i, knåpat ihop något som ska bli en snögubbe, något som ska bli en regnbåge och något som ska bli en blåbärspaj. Sen den dagen då vi målar och allt får sina rätta färger. Roligt är bara förnamnet. Och även om jag gjorde en hel degsats och hon hade all deg för sig själv, skulle hon ha velat baka mera då degen var slut. Men det får bli en annan gång.

  • Okategoriserade

    Berättelsen om en gravidfotografering.

    Vi hann boka om vår fotografering två gånger, innan de magiska solstrålarna ville visa sig över sädesfälten. Det enda som inte sken som solen denna kväll var mitt eget humör, men som tur så syns det inte på bilderna. När Fotograf-Karolina, även min fina vän, kom till vårt den kvällen fick hon snabbt veta att mitt humör gick att jämföra med ett vulkanutbrott. Av ingen orsak alls, kokade irritationen inom mig. Men på något sätt lyckades vi komma runt det. Och de bilder jag hittills sett är så fina. Och jag är så glad att Karolina fick oss alla att lysa som solen.

    Ganska tidigt i graviditeten visste jag att jag ville göra en gravidfotogtafering. Föreviga babybulan. Eller det visste jag redan innan jag blev gravid, haha. Jag tycker ju att det mesta borde förevigas på bild. Alla livssituationer. Och jag älskar alla bilder vi har från olika fotograferingar, jag kan sitta och titta på bilder i timmar.

    Så även om vi redan tog några bilder på min växande mage i somras, så ville jag ha en riktig fotografering. En fotografering med bilder på lilla familjen, men också bilder bara av mig. Egentligen var det här den andra riktiga fotograferingen med Knut i magen. Redan på vår familjefotografering i mars hade ett litet frö börjat gro, men då var det ännu en välbevarad hemlighet.

    Nu kan magen inte döljas mera. Och den här kvällen blev det busiga familjebilder på sädesfältet, och mera stillsamma bilder i skogskanten. Jag kostade till och med på mig ett klädbyte.

    Nu ser vi framemot att få föreviga en skrynklig liten bebis på nästa fotosession. Och en hel syskonskara. En av äldre döttrarna påpekade redan att vi måste ta nya familjebilder då lillskrutten är född. Och det måste vi.

    Duktiga fotografen bakom bilderna är alltså Karolina på Bildbolaget. Henne rekommenderar jag alla dagar i veckan, helt osponsorerat!

  • Okategoriserade

    När vi kom till Gotland.

    Årets semesterresa var så stor och maffig, härlig och fantastisk, att den omöjligt får plats i ett blogginlägg. Så jag delar upp den lite. Visar några glimtar nu som då. 

    På somrarna åker vi oftast över till Stockholm. Det har vi gjort så länge vi varit ett par, jag och Kalle. På denna vår sommarsemester gör vi alltid vårt yttersta för att alla familjemedlemmar ska ha möjlighet att hänga med. Tyvärr blir det svårare och svårare att få till det, när vi numera är fyra vuxna i familjen som måste försöka passa ihop semestrar och lediga dagar.

    I år blev det så att Kalle, jag och Molly åkte med färjan över till Stockholm, mötte upp våra vänner Mats, Karin och Hugo, och åkte sedan direkt över till Gotland, samma dag som vi anlände till Sverige. Stora flickorna i sin tur, flög in till Stockholm några dagar senare, och vi plockade upp dem på Arlanda för några dagar tillsammans i den svenska huvudstaden. Det känns verkligen som om vi fick till alla tiders resa, nästan som två resor i en.

    Gotland har jag drömt om att åka till, många, många år. Och nu äntligen, en torsdag i juni var det dags. Direkt vi kom fram till denna magiska ö, blev vi förtjusta. Fina landskap, fält fyllda av blommande vallmo och mysiga gränder. Vi skulle bo i Björkhaga strandby, ca 30 kilometer från vackra Visby. Första kvällen hann vi inte mycket mera än att handla mat för våra dagar på Gotland, grilla gott och utforska campingområdet. Men det räckte till gott och väl. Vi hade över ett dygn på resande fot bakom oss, och njöt av att äntligen vara framme.

    gotland_2 gotland

    Strandbyn och området runt omkring var fint. Stugorna välutrustade och stranden väldigt vacker. Barnen skulle så klart ner och bada direkt efter maten, och vi njöt alla av den ljumma sommarkvällen.

    gotland_3 gotland_7gotland_6gotland_8

    Nästa dag var vi mer än redo att fortsätta utforska ön.

  • Okategoriserade

    Att ta beslutet

    Det tog oss nästan tio år att besluta oss för att försöka få ett gemensamt barn. Nu gick det fyra år till innan vi kom fram till att vi vill försöka igen. Inga hastiga beslut på bebisfronten här inte.

    Efter Molly fötts var vi båda ganska säkra på att det inte blir några fler. Vilket också gav mig en rejäl dos ångest. Jag kände så intensivt att ja måste ta tillvara varje sekund, då jag aldrig skulle få uppleva det igen. Jag gav bort gravidkläderna, och vi har vartefter under åren sålt bort alla babygrejer. Skulle nån ha sagt för ett år sedan, att jag om ett år skulle vara gravid, skulle jag aldrig ha trott på det.

    Men så hände något. En liten längtan började gro. Till en början bara svagt. Rädslorna var flera och starkare. Tankar som att man borde ”nöja sig” med tre friska barn. Att vi redan har allt man kan önska sig. Varför gapa efter mera? Men den lilla, lilla längtan växte sig starkare. Och efter fyra år som småbarnsföräldrar, cirka 13 år som ”bonusfamilj”, och ett parförhållande starkare än någonsin kände vi att vi vågade igen. Vi kan ro det här i land. Och även om vi är hundra procent nöjda med livet som det är, så vet vi att ett nytt liv föder ännu mera kärlek.

    Sen kom det en dag straxt innan jul, då vi hela familjen var samlade på ett evenemang, och jag av en händelse stod och höll en bebis i min famn. När vi åkte hem därifrån uttryckte samtliga tre döttrar i baksätet att de ville ha ett till lillasyskon. Att Molly tjatade om en lillasyster var inget ovanligt, men nu gav även de två äldre sitt godkännande, utan att de själva visste om det. Det blev den sista pusselbiten, för att vi skulle göra slag i saken.

    Så nu är vi där vi är. Vi har sett det lilla livet på ett första ultraljud, och jag hoppas och ber att allt ska få gå bra, allt som inte ligger i mina händer. Det skrämmer skiten ur mig, samtidigt som jag vet att vi aldrig blir mera redo än så här.

    Foto: Bildbolaget

  • Okategoriserade

    Hemligheten

    Min man ska bli fyrabarnsfar. Molly ska, likt sina två äldre systrar, nu bli storasyster. Om allt går bra, jag jobbar hårt på att lägga katastroftankarna på hyllan, ska jag föda mitt andra barn i oktober.



    Lyckan är total.  Ångesten likaså. Allt jag ruvat på i över tre månader nu, ska ni få läsa om snart. Alla tankar och känslor. Men vi börjar så här lite lätt, vi ska få barn. Vi fem ska bli sex.

  • Okategoriserade

    Vår fyraåring

    Livet med en fyraåring. Så omvälvande och så underbart. Omvälvande kanske mest för fyraåringen själv. Det var nästan som att trycka på en knapp när hon fyllde fyra. Alla stora känslor på en och samma gång. Inte alls som den tuffa treårstrotsaren, utan en mjuk och känslig tjej. Nu just går det inte en enda dag förbi utan att hon funderar på stora saker. Hon funderar på döden och de som finns i himlen. Var bebisar finns innan de kommer i mammas mage och om man kan växa så högt så man når i taket. Om man inte behöver borsta tänderna sen när man är sex år och tappat dem, om de nya tänderna heter mat-tänder när de hon har nu heter mjölktänder, och ifall de nya tänderna kan växa ända ner till golvet. Och varför man räknar bakåt när en rymdraket ska åka iväg 8-7-6-5-4-3-2-1, men framåt när man fyller år. ”För efter fyra blir jag ju fem, inte tre.”

    Hon är väldigt mån om alla hon känner. Varenda släkting och bekant saknar hon med jämna mellanrum så hon gråter sig röd i ansiktet. Sin älskade sommar saknar  hon också, och låg på marken i en halv timme och storgrät över den tragedin här om dagen. Väldigt mycket känslor i en väldigt liten kropp, måste ju vara något som kännetecknar 4-års åldern. Efter den trotsiga treåringen kan det kännas både skönt och lite läskigt då den tuffa lillbruden är som utbytt. Nu klarar hon inte alls av att man höjer rösten eller tillrättavisar henne. Nu får man tänka på att prata lugnt och försiktigt. Att förklara utan att vara arg.

    Mera än någonsin tidigare i sitt liv märker man att hon behöver mycket sömn och mycket mat. De två sakerna hon har vägrat sen den dagen hon föddes. Så nu lär hon nog få nån ordentligt växtspurt gissar jag. Sen var det någon var intresserad av våra rutiner. I och med den nyfunna känsligheten har vi fått strama till rutinerna en del, då man ser att hon mår bäst av det. Så nu är det läggdags klockan åtta på vardagarna, innan dess läser vi alltid en saga och sen  väckning klockan sju. Hon sover i vårt rum med sängen bredvid vår, och det funkar perfekt. Har inte haft en tanke på något annat ännu dessa fyra år. Vi sover alla hela nätterna, hehe.  Sen somnar hon oftast inte på dagarna, utan bara vilar en stund.

    Hon leker helst med lego eller sina Barbiedockor och älskar fortfarande att pyssla, rita och skriva bokstäver och siffror. Hon säger att hon är blyg, men älskar att stå i centrum. Hon bjuder generöst på dans-och sånguppträdanden var vi än är. Hon är absolut fantastisk, och det är en sådan fröjd att få följa med genom varje utvecklingsskede och se denna lilla, stora människa formas.

    Att vara mamma till en fyraåring däremot, ger mig nästan gråa hår. Ibland kan jag ligga vaken om nätterna och ha ångest över och älta allt hon ska vara med om i livet. Alla orättvisor, svårigheter, fula ord, tuffa tag i skolan, bråk med kompisar och krossade hjärtan. Och jag hoppas så innerligt att jag varje dag ger henne en grundtrygghet för att kunna tro på sig själv, tycka om dig själv, gå sin egen väg och veta sitt eget och andras värde.