• familj

    När Hon fyllde aderton år.

    För cirka fjorton år sedan träffade jag för första gången två små tjejer som genast fångade mitt hjärta. De blev en del av min familj, med lika starka band som vilka blodsband som helst. Det har så klart varit med- och motgångar som i alla familjer, stormigt och lugnt. Men framför allt så står vi fortfarande här idag, fjorton år senare som en hel familj. Med två till småsyskon och ännu mera kärlek.

    Då för fjorton år sedan var den yngre av tjejerna fyra år. En charmig, underbar tjej, som alltid hade glimten i ögat och hjärtat på rätt ställe. Hon har alltid värnat om alla människor och djur i sin närhet. För en vecka sedan fyllde hon 18 år. Fortfarande lika charmig. Men nu med mycket mera livserfarenhet och ett djup i ögonen som vittnar om vilken klok, fantastisk, varm och hjälpsam kvinna hon är. Vi firade den nyblivna 18-åringen på självaste födelsedagen med familj och släkt.

    Processed with VSCO with a6 preset

    Dagen efter hade hon tid att köra upp för körkortet, och vi gick som på nålar här hemma och väntade på besked om hon skulle ha klarat det eller inte. Sen återvände hon hem med kortet i sin hand. Tjoho.

    Tänka sig att vi har två vuxna barn nu för tiden. Och tänka sig att första gången jag var med och firade hennes födelsedag fyllde hon fem. Då hade hon önskat sig en godistårta till sin födelsedag, som jag bakade en, så klart. Lite visste jag då att hon inte äter tårta, det visade sig först vid kaffebordet sen. Det, och så mycket mera, har jag fått lära mig under åren som gått.

  • Okategoriserade

    Berättelsen om en gravidfotografering.

    Vi hann boka om vår fotografering två gånger, innan de magiska solstrålarna ville visa sig över sädesfälten. Det enda som inte sken som solen denna kväll var mitt eget humör, men som tur så syns det inte på bilderna. När Fotograf-Karolina, även min fina vän, kom till vårt den kvällen fick hon snabbt veta att mitt humör gick att jämföra med ett vulkanutbrott. Av ingen orsak alls, kokade irritationen inom mig. Men på något sätt lyckades vi komma runt det. Och de bilder jag hittills sett är så fina. Och jag är så glad att Karolina fick oss alla att lysa som solen.

    Ganska tidigt i graviditeten visste jag att jag ville göra en gravidfotogtafering. Föreviga babybulan. Eller det visste jag redan innan jag blev gravid, haha. Jag tycker ju att det mesta borde förevigas på bild. Alla livssituationer. Och jag älskar alla bilder vi har från olika fotograferingar, jag kan sitta och titta på bilder i timmar.

    Så även om vi redan tog några bilder på min växande mage i somras, så ville jag ha en riktig fotografering. En fotografering med bilder på lilla familjen, men också bilder bara av mig. Egentligen var det här den andra riktiga fotograferingen med Knut i magen. Redan på vår familjefotografering i mars hade ett litet frö börjat gro, men då var det ännu en välbevarad hemlighet.

    Nu kan magen inte döljas mera. Och den här kvällen blev det busiga familjebilder på sädesfältet, och mera stillsamma bilder i skogskanten. Jag kostade till och med på mig ett klädbyte.

    Nu ser vi framemot att få föreviga en skrynklig liten bebis på nästa fotosession. Och en hel syskonskara. En av äldre döttrarna påpekade redan att vi måste ta nya familjebilder då lillskrutten är född. Och det måste vi.

    Duktiga fotografen bakom bilderna är alltså Karolina på Bildbolaget. Henne rekommenderar jag alla dagar i veckan, helt osponsorerat!

  • Okategoriserade

    Festligt värre.

    Jag vet inte ens hur man ska börja, för att beskriva de senaste dagarna. När jag vaknade i morse kändes det som om jag blivit överkörd av ett tåg. Men på ett bra sätt.

    Jag själv har sagt hejdå till det som varit min arbetsplats, och till de fina kollegorna som varit mina vänner sedan 2008. Jag har sagt hejdå till den barngrupp som nu gått ut förskolan, och som jag följt några år på vägen. På hemmaplan har vi ställt till med studentkalas. Vår äldsta dotter blev student på lördag, och mellandottern gick ut grundskolan på samma dag.

    De senaste dagarna har jag varit så stressad så tårarna bränt bakom ögonlocken. Jag har varit så stolt så tårarna trillat ner för kinderna. Och haft så roligt så tårarna sprutat av skratt. Alla känslor på en och samma gång.

    Nu har jag många bilder att gå genom från helgen som vari, men måste ju bjuda på en lite titt.

    Dagen innan stundentfesten var vi och ställde till. Vi har ordnat flera fester nu, i samma lokal, med samma människor. Jag och Kalle tillsammans med flickornas mamma Hanna och hennes man. Och vi börjar ha vanan inne. Hanna fixar blommor och vaser, jag ljusstakar och ljus. Hanna bordsdukar och jag löpare och pompoms. Hanna det ena, och jag de andra… I all evighet, tills listan är klar. And we made it, igen en gång.

    DSC_0701DSC_0745

    Dimissionsdagen var en stor dag. Faktiskt. Väldigt mäktigt och väldigt vemodigt. Tårarna rann längs kinderna, och när jag såg att min man satt och grät som ett litet barn när hans förstfödde fick sitt studentbetyg, så fanns ingen hejd på tårarna för mig heller.

    DSC_0749DSC_0868DSC_0824 DSC_0892 DSC_0898

    Sen följde ett minutiöst schema hela dagen lång. Mellandotterns dimission näst på tur. Och vi snackar lika stora känslor igen. Tårar och spänning. Innanför, utanpå och överallt. En avslutning på högstadiet. Att sörja slutet och glädjas över att ha klarat av det.

    DSC_0980

    Klocka tre var Mirjams avslutning klar. Klockan tre började Ida-Linns studentfest. Ida-Linn och hennes äktaföräldrar hade redan åkt iväg till studentfesten. Mirjam och hennes extraföräldrar följde efter så snabbt vi hann.

    Där väntade några glädjefyllda timmar. Gäster, goda tårtor och klingande skratt. Allt man kan önska sig. Dessutom fina presenter och blommor till studenten.

    DSC_1026DSC_1015  DSC_1052DSC_1065 DSC_1068DSC_1097 DSC_1170

    Efter att vi skålat och festat och ätit tårtor i tre timmar var det bara att snabbt bege sig till Juthbacka, där studenterna med föräldrar skulle äta middag. En tradition som nog hängt med länge i Nykarleby, för jag minns att även vi, när jag blev student, åt middag med våra föräldrar på studentkvällen.

    Och jag må säga, att det var en märklig känsla att sitta där. Med en ”extradotter” som blivit student. I mitt huvud spelades en tillbakablick upp, från alla år vi haft tillsammans. Och runt bordet satt vi alla Ida-Linns föräldrar, äkta och extra, och hade så rolig. Vi sa fler gånger, hur skönt det är att vi alla kan komma överens, och kan sitta här tillsammans en dag som denna.

    Innan det blev godnatt hade jag också glädjen att hinna slänga några ord med en av mina gamla lärare, som nu Ida-Linn också haft. Och vi konstaterade att åren går ganska snabbt förbi. För vi kunde båda minnas exakt denna kväll för 14 år sedan, då jag själv blev student.

    Men just den här kvällen var inte min. Den var Ida-Linns och den var Mirjams. Två starka unga kvinnor som redan nu nått långt i livet. Två unga kvinnor jag beundra och är stolt övar. Må framtiden bli den allra bästa för er!DSC_1109