Tag Archives: baby

En annorlunda lillajul

Den där dagen som brukar vara startskottet för vårt julfirande, blev helt annorlunda i år. Vi startade lördagen med att åka till Vasa Centralsjukhus igen. Denna gång för att få sista antibiotikadosen och få kanylen i Max huvud borttagen. Molly fick stanna hos grannarna och leka en stund under tiden. Och när vi alla kom hem igen frågade hon när alla gästerna ska komma. För så brukar det ju vara.

Gäster, gemenskap, julstämning, glögg med tilltugg och lillajultomten som slänger in små paket. I år blev det något helt annat. En lugn familjedag hemma. För att få lite stämning plockade jag fram två tomteluvor, och Molly letade efter sin julklänning. Vi började på med ett julpyssel under tiden Max sov. När han vaknade gick Kalle och Molly ut för att leta efter en liten julgran, som sen pyntades med polkagrisstänger. På kvällen under tiden Kalle och Molly var i bastun hade lillajultomten slängt en påse med paket på trappan, och glädjen var stor. Sist och slutligen fick vi med de flesta ingredienser en lillajul ska bestå av.

lillajul

Lillkillen som bara ska vara i famnen och nära, nära nu just gjorde inget undantag denna kväll. Så vaggandes i köket, med honom i famnen, fick jag också i mig ett glas glögg i farten innan kvällen var slut. Lillajul eller inte, så är jag bara överlycklig för varje dag vi får vara hemma och för varje dag som går och Max växer och blir större och starkare. mollyochmax

Stickade babyleggings

Jag lovade att ge er mönstret till Max stickade byxor, ifall att de passade en nyfödd. Och det gjorde de minsann, hur bra som helst. Så här kommer mina anteckningar. Anteckningar väljer jag att kalla det eftersom att jag skrev ner det här medan jag stickade, och har inte omarbetat ”mönstret” sedan dess. Är det något oklart får ni, som vanligt, fråga. 

stickade_leggings

Stickade babyleggings

Storlek: ca 50-62 (växer med barnet pga resårstickningen och de uppvikta byxbenen)

Garnförslag: Drops merino extra fine

Hela byxorna stickas i resårstickning, 2 r, 2 a. 

Lägg upp 96 m på st 4. Sticka 2r,2 a i 5 v. Därefter görs en hålrad för band. I varannan grupp av aviga maskor enligt följande; *sticka 2 a tillsammans, 1 omslag* Upprepa *-* varvet ut. Fortsätt sen sticka resårstickning.

Vid 5 cm stickas förkortade varv för att göra byxorna högre bak. Början av v =mitt bak.

Sticka från början av v 20 m, vänd. Sticka 40m vänd. Sticka tillbaka till början av v.

Sticka 16 m, vänd. Sticka 32 m. Vänd. Sticka tillbaka till början av v.

Sticka 10 m. Vänd. Sticka 20 m, vänd. Sticka tillbaka till början av v.

Fortsätt som vanligt att sticka runt runt. Sticka tills arbetet mäter 11 cm. Mätt från framkanten och ner. Öka då 1 m efter 47 m. Lägg en markör i denna m. Denna maska stickas alltid rät. Sticka 47 m igen. Öka 1 m, lägg en markör i denna maska. Denna maska stickas alltid rät. Sticka 1 v.

Nu ökas vartannat v, 5 ggr, 1 m på var sida om maskan med markören= ökas 4 m /varv. = 118 m. Sticka de nya maskorna antigen avigt eller rätt, så de passar in i resårstickningen.

Sticka tills arbetet mäter 16 cm från framkanten.

Sticka till en maska före maskan mitt fram. Avmaska de tre mittersta maskorna. Avmaska motsvarande tre maskor baktill.

Nu delas arbetet upp för benen. Lägg 56 maskor för ett ben till sidan, och de 56 maskorna för det andra benet på strumpstickor. Sticka ihop första och sista maskan på varvet, lägg en markör I den m.= 55 m kvar.

Nu minskas en m på var sida om markören var tredje varv 6 ggr. Sticka 3 v, och minska en maska endast på ena sidan om markören. Då återstår 40 m. Sticka tills benet mäter 15 cm, eller önskad längd. Avmaska. Sy ihop hålet som lämnade där du maskade av de tre maskorna mitt fram och mitt bak.

Gör en snodd och trä genom hålvarvet upp i midjan.

stickade_leggings_

In the bubble

Babybubblan är här. Babybluesen ett faktum. Sömnbrist, tacksamhet, oro, överväldigande kärlek, irritation och alla andra känslor en kan tänka sig. Samtidigt. Efter att Molly kom till världen tog det en bra tid innan jag kände att jag var på fötter igen, både fysiskt och psykiskt. Och lite likadant ser det ut att bli den här gången. Även om det inte är fullt lika skrämmande, för jag vet att det går om. Jag vet att en stabilare tillvaro finns i sikte.

Jag vet också att jag kan släppa alla krav, och med gott samvete skita i disken och sitta i soffan och amma halva dagen om så behövs. Och det behövs tydligen. Lillkillen hänger i bröstet all vaken tid. Och ibland när han sover också. Jag vet att den här tiden egentligen är väldigt kort, sen när man har den bakom sig. Jag försöker hitta de där stunderna när jag bara snusar in sig i babyfjunen och njuter. Men det å andra sidan slutar alltid med att tårarna rinner och tacksamheten gör fysiskt ont i bröstet. Lite visste man att kärlek och tacksamhet kan slita sönder en helt, innan man fick egna barn.

Som tur är har jag maken hemma på pappaledigt och Molly som håller mig kvar på jorden. Hon vill ju pyssla farsdagspresenter och spela memory hundra gånger i rad. Helt i vanlig ordning.max_och_pappa pyssel

Och det är väl tur att allt annat är som vanligt. I morse ville hon tjuvstarta farsdagen och servera frukost till sin pappa på sängen. Och något så enkelt blev plötsligt en utmaning med frukostbrickor och spädbarn och hett kaffe och presenter som skulle bäras upp för trapporna. I kombination med skönsång, hehe. Senare idag hade vi bjudit in närmaste familjen på farsdagsmiddag. De var så schyssta så de hade både middagen och tårta med sig då de kom, så vi fick bara äta och njuta. Och tänk, nu är det redan en hel vecka sen vi kom hem från BB. Dagarna rullar på även om det känns som om tiden står stilla.

Vi har ett namn.

Ni vet när man skapat något som är helt perfekt, som ett litet barn, så vill man att det ska vara perfekt hela vägen. Och där någonstans tänkte vi helt snöa in oss, i jakten på det perfekta namnet. Skulle vi göra om det, leta ett namn till ett barn alltså, så skulle jag inte diskutera saken med någon annan än min man innan vi bestämt oss. Namnfrågan är så stor, och även om alla vill väl med sina förslag och åsikter, så blir det för mycket. Vi hade hunnit testa på flera namn redan under graviditeten, och nu sedan lillkillen väl var född, så kallade vi honom för olika namn allihopa.

Men nu är det bestämt. Skrivet i sten. Och vi känner oss glada och nöjda. Redan på BB kände jag faktiskt att det här var det enda av våra alternativ som kändes rätt. Annars hade vi fått börja om igen och leta genom alla namnlistor. Så även om storasyster fortfarande ibland kallar honom för Knut, så är hans riktiga namn nu,

Max Ernst Erik

Max

Mansnamnet Max härstammar från det romerska kejsarnamnet Maximilian som betyder den störste.

Och vad passar väl bättre för en liten lillebror än ett kejsarnamn. Ett namn med pondus i en syskonskara med tre storasystrar. Mellannamnen Ernst och Erik är namn som gått i släkten i flera omgångar från både min och makens håll. De känns också helt självklara nu när vi väl pusslat ihop ekvationen.

Jakten på det perfekta namnet.

Nu tänkte jag att vi måste köra den här namn-valsen en gång till. Senaste barnen som sett dagens ljus, både i vänskapskretsen och finlandssvenska bloggvärlden, har alla fått så härliga namn. Speciellt efter att jag läst Linneas blogg, där hon skrev om nyfödda dotterns Blendas namn fick jag en riktigt varm känsla inombords av deras namnsval. Jag vill också ha ett Blenda-namn till vår kiddo. Något eget, speciellt, som klingar fint.

Sist jag funderade på namn efterlyste jag namn på I. Tyvärr finns det väl kanske 10 namn allt som allt på I. Varav jag kunde tänka mig två eller tre. Men det känns inte som att man ska välja ett namn man kan tänka sig. Jag går och testar ropa namnen högt här hemma, som om jag vore mer eller mindre galen. Men. Jag har kunnat konstatera att inget av de namn som hittills varit starka kandidater, känns helt rätt att säga högt. Och det känns ju som en förutsättning, att man ska vilja säga sitt barns namn högt. Det måste vara perfekt, för oss.

Så nu får ni bredda. Ge mig namnförslag till killar och tjejer, så det sjunger om det. Fyll kommentarsfältet. Alla fina namn ni sitter och pantar på. Gärna får det klinga fint med våra andra barns namn.

Sen vet jag att man måste se barnet innan man kan vara säker. Namnförslagen vi hade till Molly när hon var i magen var Agnes och Melker. Sen kom hon ut och var ingen Agnes utan ett Molly-troll. Helt självklart. Förhoppningsvis går det lika enkelt den här gången.

Barnet som ska bära namnet kan eventuellt se lite ut som guldklimpen på bilden nedan

Övertiden

Jaha. Så var vi där. I detta vakuum som uppstår när man går över tiden. En väntan och en längtan som inte längre är så där trevlig som när man väntar på jultomten. Dagar då man inte riktigt kommer sig för att göra något alls, för att varje dag kan vara den dag då man borde vara förberedd på en förlossning.

Även om man vet att få barn föds på den där beräknade dagen, och att man med all säkerhet nu är närmare förlossningen än man tidigare varit, så blir det tungt. Mest tungt för huvudet tycker jag. Kroppen hänger fortfarande med och känns stark. Men ojojoj huvudet som det nästan går hål i.

Att gå över tiden betyder allt det där som jag inte gillar. Man kommer närmare det faktum att man kanske måste genomgå en medicinsk igångsättning, eller föda ut en jättebebis, dessutom får man en massa tid att googla katastrofförlossningar. Allt detta med ett redan vacklande psyke.

Sedan februari har jag haft siktet inställt på 27 oktober. Och nu senaste månaden har jag haft en lång lista på saker jag vill hinna fixa innan barnet kommer till världen. En lista som kanske mest fungerat som tidsfördriv, men ändå. Allt på den långa listan var fixat på fredag morgon, när vi åkte till sjukhuset på kontroll. Jag var redo. Jag hoppades läkaren skulle säga att bebisen i princip dinglade ut där mellan benen. Att en liten puff i rätt riktning skulle ge mig en baby. En nysning. Så nära skulle det vara.

Nu visste ju den intellektuella delen av mig att så antagligen inte var fallet. Jag har inte haft några känningar alls egentligen på att förlossningen skulle vara nära. Men jag hoppades in i det sista. Och blev besviken. Inga tecken på att det skulle vara nära. Efter en undersökning fick vi åka hem igen. Bebisen mådde bra, och uppskattades redan väga 4,2 kg. Allt frid och fröjd. Förutom att bebisen fortfarande var på insidan.

Så då väntar vi. Och väntar. Och vääääntar. Och nu känner jag mig inte så redo mera. Mest bara lurad på konfekten.

img_9420.jpg

Ett par stickade mini-brallor.

Att det skulle råda någon brist på stickade kläder här hemma hos oss är kanske svårt att tro. Och visst har jag sparat allt jag stickade inför Mollys födsel. Men, de minsta kläderna jag stickade till henne, i storlek 1-3 månader, var alldeles gigantiska när hon var nyfödd. Jag minns ännu när vi skulle hem från BB mitt i smällkalla januari, och man knappt såg att det fanns nån unge där inuti alla kläder. Vi fick vika upp både ärmar och ben i flera omgångar, och ändå ville vi inte hitta de små arm- och benstumparna. Nu vill jag ha kläder som passar perfekt från första stund. Att man sen blir tvungen att förnya lite mera ofta om man inte vill ha växmån, gör ju inte mig så mycket. Jag stickar ju mer än gärna nytt.

Den pyttelilla koftan, saffranscardigan, som jag stickat här tidigare i höst, tror jag blir riktigt bra. Och nu har jag knåpat ihop ett par mini-brallor till den lilla typen. Jag hittade ett mönster som jag tänkte utgå ifrån, men det första jag gjorde var att ändra maskantalet. Sen blev inget annat enligt mönstret heller, utan det blev en helt egen variant. Jag valde att sticka hela byxorna i resårstickning, för att få en följsam passform. Till en början är de ju inte så knubbiga de små bebisbenen. Men, det finns alltså mera utrymme i byxan än vad den ger sken av då man tittar på bilden, hehe. Hela byxan är som ett dragspel. Extra centimetrar att ta till, om det behövs.
stickade_byxor

stickade_byxor_2

Skulle det vara så att det här är den ultimata bebisbyxan ska ni få mönstret sen. Men jag ska testa dem först.

Sen undrar jag i min tur om någon har något riktigt bra mönster på en babymössa? Jag lyckas inte hitta någon jag faller för. Även den i storlek pytteliten och nyfödd. Gärna med öronlappar och band under hakan.

Min babyshower – tidernas överraskning

Gissa om jag blev paff igår, när jag stegade in i min egen babyshower. Mina fina vänner hade ordnat tidernas överraskning. Och istället för en kaffekopp hos en av mina vänner, hade alla vänner samlats, och ställt till med världens fest, med undantag från några som inte kunde närvara. Så överväldigande så orden tog slut och tårarna började trilla.

Jag har aldrig tidigare varit på en babyshower. Det är inget vi haft som tradition bland mina vänner. På så sätt heller ingenting jag på något sätt kunde tro eller ana eller i min vildaste fantasi gissa att de skulle ställa till med. Men alla ingredienser man kan tänkas önska för en lyckad babyshower fanns med. Kärlek, vänner, småbarn, mina tonårsbarn, kramar, skratt, tårar, blöjtårta, godsaker, preggo-tårta. Och allt så vackert fixat så man kunde böla hela kvällen bara av den ansträngning och den tid alla lagt ner på att fira mig och babybulan.

Sen åt vi godsaker så det stod ut genom öronen. Vännerna gissade BF och gav namnförslag. Vi pratade och umgicks och närde våra själar med dyrbar kvalitetstid. Våra barn lekte och härjade och jag kan inte annat än känna så stor tacksamhet. Tänk att ha så fina typer i sitt liv. Tänk att vi alla redan har barn som leker tillsammans. Tänk att en liten en ligger i min mage och snart ska få bli en del av detta gäng. Himmel. Min gravidhjärna i kombination med hormonerna får knappt formulerat i ord allt jag känner. But it was good. All is good. Livet, vänner, kärleken, allt. Tack.

Ett ultraljud senare.

Med många fjärilar och en bebis i magen, åkte vi idag iväg mot Vasa och ett andra ultraljud. 

Vi har cirka trettio minuters bilfärd till Vasa Centralsjukhus. Där ska jag föda, och där görs de båda ultraljuden. När man sitter i bilen i trettio minuter hinner man tänka massor. Spänd förväntan, hopp om att allt ska vara bra men samtidigt förbereder man sig för att det kanske inte är det. Jag påpekade åt Kalle att vi var på väg för att titta på vårt fjärde barn, ifall han skulle ha missat det. Ett fjärde barn, så ofattbart att vi båda började skratta. Vem skulle ha kunnat tro det. Som tur har jag inte behövt föda dem alla.

Vi hann just och just i tid, och jag fick slänga fram magen nästan direkt. Och där lurade då vår lilla filur. Med alla höftben, händer, magsäck och hjärtkamrar på rätt plats. 300 gram tung. Alla mått var normala. Allt såg bra ut. Och jag fascineras lika mycket den här gången som förra, åt att man kan se allt redan. Att allt finns där. Att det är en komplett människa där inne. Att den ens är möjligt. Jag är så tacksam åt att jag får vara med om allt detta igen.

Efter ultraljudet firade vi med sen lunch på stan. Och när vi kom hem igen möttes vi av en lite fundersam Molly. Hon hade längtat efter oss, och var väldigt fundersam över sjukhuset och babyn och hur det ska bli när babyn ska komma ut och hon inte får vara med mig på sjukhuset. Många tankar i en liten tjej, och vi påmindes om hur viktigt det är att också ta hennes känslor i det hela på allvar. Så klart. Fast hon längtar så mycket efter sitt lillasyskon, så är det med en viss osäkerhet och ett visst darr på rösten. Älskade lilla storasyster. Vilken tur att vi får vara hemma och tillsammans hela året.

Hemligheten

Min man ska bli fyrabarnsfar. Molly ska, likt sina två äldre systrar, nu bli storasyster. Om allt går bra, jag jobbar hårt på att lägga katastroftankarna på hyllan, ska jag föda mitt andra barn i oktober.



Lyckan är total.  Ångesten likaså. Allt jag ruvat på i över tre månader nu, ska ni få läsa om snart. Alla tankar och känslor. Men vi börjar så här lite lätt, vi ska få barn. Vi fem ska bli sex.