• Okategoriserade

    Amazing Miss Della

    Samarbete med Aveo

    Idag, vändagen till ära, har Mrs Mighetto gett ut en ny poster. För en tid sedan fick jag frågan om jag ville vara ambassadör för dem, och idag känns det lite extra bra att vara det. Den nya postern, Miss Della, baserar sig på en sann historia. Och en del av varje såld poster går oavkortat till Hjärnfonden och deras arbeta med forskning.

    miss della

    ..I taket lyser stjärnorna och glitter regnar ner i Miss Dellas bruna lockar. Hon dansar i takt till låga toner och hennes oövervinneliga styrka fyller rummet. Tiden stannar och Miss Della sprider magi, idag är det glitter och fjärilar. Här och nu är alla tillsammans och kärleken besegrar allt.

    Della föddes med en cp-skada. Beskedet kom redan när hon låg i magen. Della förstår och känner så mycket, men har aldrig kunnat prata, inte heller kunnat gå. Della lever på begränsad tid med sin mamma och pappa. Begränsad tid med sina syskon. 

    Della är en av tusentals barn som föds med en skada. Hon är symbolen för familjer som lever i ständig oro över sitt sjuka barn, rädslor omöjliga att förstå, men framför allt lever de med obeskrivlig kärlek till sitt eget mirakel.  

    Miss Della är baserad på en verklig person, läs mer om familjen här.

    mrs-mighetto-miss-della-barn-poster

    Miss Della finns att beställa från Aveos webbshop. Klicka hem din idag!

  • Okategoriserade

    Hjälp mig hitta ett köksbord!

    Ett säkert vårtecken är här, min inredningslust har vaknat till liv. Liksom alla andra vårar i historien, känner jag nu för att slänga ut allt jag har och börja om igen. Ut med det gamla och in med det nya. Sen vet jag ju att jag inte kan förnya allt, och att det inte skulle vara hållbart i längden att göra det varje år. Men.

    Vi har bott här i mer än tio år nu. Och ett rum som sett likadant ut i tio år är vårt kök. Jag säger alltid att köket är hemmets hjärta, och det är där vi spenderar allra mest vaken tid, så då måste man trivas där också. Speciellt om man dessutom är hemma hela dagarna, varje dag. Och den här våren hoppas jag på några små förändringar.

    Först, störst och viktigast av allt, ett nytt köksbord. Det vi har nu är maffigt, tungt, rustikt och för litet. Det ryms tre stolar vid var långsida, och med sex familjemedlemmar blir det ganska snabbt för lite sittplatser. Så fort vi får gäster så räcker inte bordsytan till. Stolar däremot har jag i mängd och massor. Så ett större bord efterlyses, med plats för 8-10 personer (och stolar) runt bordet. Bordet skulle hemskt gärna få vara lätt, luftigt, enkelt, ljust (helst inte vitmålat) och snudd på modernt men ändå passa in i vår lantliga miljö. Känner ni något sådant bord? Be det genast kontakta mig i så fall.

    img_6355.jpg

    Sen brukar ju det ena föda det andra. Och skulle vårt nya köksbord föda fram den perfekta kökslampan och lust att måla några stolar, skulle jag inte tacka nej. Och den där dörren som leder rakt ut från köket till den där terrassen (som jag ännu inte har) med morgonsol.

    Tror det är bäst jag slutar skriva där. Så inte min man får någon sjukdomsattack då han läser.

  • Okategoriserade

    Min lilla isbjörn

    Har ni sett något sötare? Årets första projekt är av stickorna, och Max är nöjd och glad. Dräkten jag stickat heter Lilla isbjörns romper, och mönsterskaparen bakom mästerverket är Victoria Snellman och Lykkeliten design.

    isbjornsromper_6
    webb_isbjornsromper_7
    webb

    Rompern med alla sina vackra detaljer gör succé  hos alla som ser den. Molly är väldigt avundsjuk på sin lillebrors björndräkt och vill absolut ha en egen. Som tur finns det en isbjörns hoodie av samma mönsterskapare, och det kan nog hända jag blir tvungen att fixa en sådan åt Molly. Med öron på så klart.

    Jag har stickat den av ett garn från Novita som heter Baby wool. Och mönstret hittar ni om ni klickar här.

    webb_lilla

  • resor

    Ett halvår kvar till drömresan.

    Om ganska exakt sex månader kommer vi att stiga ombord på ett flygplan. Sällskapsresan 2.0 är under planering, och biljetterna är redan bokade. Ni som hängt med här länge kanske minns att vi var till Santorini för tre år sedan, med mina föräldrar. Och i år åker vi samma gäng. Hela familjen, med alla fyra barn och mina föräldrar. Men resemålet är nytt.

    Upplägget är, sandstrand bredvid hotellet. Sex vuxna, vilket betyder egentid och partid för alla inblandade. All inclusive, för att alla ska kunna äta och dricka när det passar, och äta en köttbulle varannan timme om det så behövs. Barnvänligt hotell med Lollo och Bernie, barnen nöjda, alla nöjda. Och nu tror ni kanske att vi är på väg långt, långt borta till något riktigt exotiskt, då jag pratar om drömresa. Men så är inte fallet. Då skulle det inte vara min drömresa. Flygrädd som jag är flyger jag max fyra timmar, eller på sin höjd fem. Och den här gången bär det av till Alcudia, Mallorca.

    För några år sedan kändes Mallorca bara som en ö min farmor besökte på åttiotalet. Lite sunkigt och sönder turistat. Men, som med allt annat, så fick jag se en ny sida av Mallorca genom bloggar och Instagram, och blev lite kär i ön. Tänkte att DIT ska jag någon vacker dag åka. Och den vackra dagen blir om ett halvt år.

    Vi kommer att fira vår tioåriga bröllopsdag under resan. Och den dagen ska jag se till att blir riktigt speciell på något sätt. Vi ska se vad jag ställer till med, hehe. Nu, mitt i rådande sjukstuga känns det ganska fint att få planera och drömma sig bort. Och med mitt dreamteam vet jag redan på förhand att resan blir toppen.

    DSC_0678

    Så. Nu får ni ge mig era bästa Mallis-tips! Och hur sjutton reser man med en tiomånaders bebis? Jaiks!

  • Okategoriserade

    En vacker vinterdag döptes han.

    Tredje februari, dagen efter Max blev tre månader, ställde vi till med dop. Dopet ordnades i församlingshemmet, och det blev en underbart högtidlig festdag.

    Vackra psalmer, älskade faddrar, familj och släkt på plats för att dela dagen.Vår son fick namnen vi redan tidigare berättat om, Max Ernst Erik. Tre namn som nu är vår lilla kille. Prästen som döpte Max var den samma som vigde oss för snart tio år sedan, samt döpte Molly. Han pratade så fint och gav oss flera visdomsord på vägen. En av de saker han sa som fastnade, var att de två gåvor man aldrig kan ge för mycket av till sina barn, är tid och kärlek. Där är vi väldigt överens. Och jag hoppas att vi alltid ska kunna ha det som största fokus, gällande alla våra barn.

    Max var så gott som nöjd under hela ceremonin, trots att ha grymtade lite och fick sin mamma att nästan hålla andan av nervositet. Men det gick bra, och allt blev så fint. Hans tre storasystrar var tillsammans upp och tände dopljuset. Det var så fint så jag blev rörd. Tänk vilken lycka för Max att ha så många omkring sig som älskat honom redan innan han fötts, och som på ett så självklart sätt tar del i hans liv.

    7C7830FB-D281-494E-83B1-49015AF1F377dopetdopljusfamiljen_3

    Efter dopet bjöd vi på kaffe och kaka. Våra nära och kära minglade runt, och Max han somnade till sist i mormors famn efter allt ståhej.

    doptartacupcakes

    En helt fantastisk dag att arkivera bland alla andra fina minnen. Och gällande Max har vi redan nått flera viktiga milstolpar i hans liv. Tremånadersdagen var en av dem. Av någon anledning har jag sett framemot just den dagen. Tänker att han inte är fullt lika bräcklig och skör nu mera. Och så dopet en andra milstolpe. Nu är det bara att tuta och köra vidare.

    Idag har vi en oroligt vacker, krispig vinterdag utanför fönstret. Här inne firar vi den nya veckan med nya utmaningar. En ligger däckad med magsjuka (maken), en har efter avslutad antibiotikakur lyckat hitta någon ny flunsa och hostar (Molly), och en har gått in i någon ny tillväxtfas och ska ligga vid bröstet 24/7 (Max). OH JOY!

  • Okategoriserade

    February Fun

    Januari försvann som en vind, och inga tårar faller på min kind över det faktumet. Jag har siktet heeelt inställt på vår nu. Men, för att inte alla månader ska försvinna i samma takt, tänkte jag ge mig själv några februari-utmaningar. Ifjol utmanade jag mig själv att springa 50 km i februari. Men så blev jag gravid och jag sprang bara runt 30 km. I år i februari ska jag satsa på fyr olika saker.

    • Shopstop

    Det bär lätt iväg för mig i november, december och januari. Födelsedagspresenter, julklappar och ännu mera födelsedagar gör att pengarna rullar under tre månader. Nu måste det få ett stop. Hela februari ska vara shoppingfritt. Det jag får köpa förutom mat och hygienartiklar är en doppresent och blommor. Samt lösa ut ett postorderpaket som redan är på väg. Resten är förbjudet.

    • Sälja saker på loppis.

    Den här punkten hör ju lite ihop med föregående. Inget nytt in. Förhoppningsvis en hel del ut. Pengarna ska sparas till sensommarens drömresa.

    • Motion en halv timme om dagen

    Yes. Promenad eller träning enligt programmet från Your Mama som dragit i gång. Minst en halv timme varje dag. Eller sammanlagt 3,5 timmar i veckan.

    • Sticka färdigt min ankers tröja och en isbjörnsromper till Max.

    Två stickprojekt blev påbörjade i januari. De ska avslutas i februari. Dessutom ska två ny projekt påbörjas. Det är väl en bra takt på projekten?

    Så då är det bara att börja på imorgon. Vet inte om det är synd eller tur att februari bara har 28 dagar, hehe.

  • Okategoriserade

    Tvåbarnschock?

    Att få barn nummer två var minst lika stort som att få första barnet. Alla stora, mäktiga känslor som nästan äter upp en, fanns med på samma sätt. All tacksamhet och överväldigande kärlek. Men att få andra barnet var i sig en mindre chock än första barnet. Man visste lite vad man kunde vänta sig. Sömnbristen var ingen överraskning, och alla svallande känslor kändes mera normala än första gången. Man visste att man inte hade blivit galen på riktigt (fast det kändes så), utan att allt skulle lugna ner sig. Att en månad som känns som evigheternas evighet när man är mitt i nattvak och kvällsskrik, egentligen är en väldigt kort tid. Och man kan på ett annat sätt förstå att ett mera vanligt liv kommer tillbaka snart. Även om livet som tur är, aldrig blir vad det var innan, det blir bara bättre.

    Men det faktum att vi har två småbarn hemma nu kan kännas lite, hm, ska vi säga intensivt? Allt tar mycket längre tid, bara tanken på att komma sig iväg någonstans på dagarna gör mig svettig. Minsta lilla grej blir en utmaning och aldrig räcker jag till där jag borde. Men trots att dessa småttingar gör livet så mycket mera invecklat och utmanande, så är de ju det bästa som någonsin hänt. Ibland kan jag sitta och bara titta på dem, och försöka förstå hur det kunde bli så här bra. Att jag är mamma till två små individer.

    Nu börjar Max bli en så rolig typ också, han pratar och skrattar och är social. Och jag minns att det var när Molly var kring samma ålder som jag kände att det vände. Allt det där tunga var plötsligt borta, och kvar fanns allt det roliga. Jag tror att det är för att man börjar känna varandra lite bättre nu, man börjar så småningom få in lite rutiner och kanske det viktigaste, man känner att man får något tillbaka. Ögonkontakten blir intensivare, skratten klingar och jollret ekar. Då känns allt det andra lättare också.

    Så tvåbarnschoken,summa summarum, var väldigt mycket snällare än första barnet-chocken. Och sist och slutligen kanske inte så mycket till chock alls, mera bara en omställning till ett ännu bättre liv än det fina liv man redan hade. Och min första tvåbarnschock fick jag ju faktiskt redan för 12 år sedan ungefär, när jag flyttade ihop med min man. Men det är en annan (fin) historia. 

    Sa jag att jag är tacksam?

    Bild: Bildbolaget

  • Okategoriserade

    Jag inleder handarbetsåret 2018.

    I samarbete med Vörå Handarbetsaffär

    Även om det tar lite längre än vanligt, så har jag inlett även detta (handarbets)år med att sticka en tröja till mig själv. En enkel, enfärgad tröja, som jag tänker att ska bli ett bra komplement i basgarderoben. Mitt fel är att jag ofta stickar, och köper för den delen, mönstrade och färggranna plagg, som jag sen har svårt att kombinera. Den här är motsatsen till det. Vacker i sin enkelhet.

    Efter att ha stickat många vintriga tröjor av merinoull eller Drops Air, kändes det som om jag ville ha något med en känsla av vår i mina händer nu. Ett svalare garn som omväxling. Vid ett besök på Vörå Handarbetsaffär föll valet på Drops designs Belle. Det är ett garn av bomull, viskos och lin. Riktigt behagligt att sticka i, och säkert svalt och skönt att använda.Belleankers_troja2 ankerströja

    Tröjan heter Ankers tröja och stickas på stickor 4. Mönsterskaparen Mette som ligger bakom Petite knits, är ett riktigt proffs på att ta fram enkla, fina mönster. Exakt sådant jag älskar. Mönstret, på svenska, finns att köpa här, tillsammans med en hel del andra fina mönster. Längtar efter att jag ska ha min tröja klar. Men det tar nog en stund ännu. Dels har jag några andra roliga projekt på gång, och dels så är min sticktid nu begränsad till när jag nattar Max. Skulle ni se mig skulle ni nog skratta åt mig där jag sitter i mörkret med stickningen i min famn, och lyser med ficklampan på min telefon för att nu som då kolla att allt blir rätt. Och konstigt nog stickar jag faktiskt ojämnare då jag inte ser vad jag gör, hehe. Jag som alltid brukar påstå att jag skulle kunna sticka med förbundna ögon.

    Sen var det inte bara jag som köpte garn sist vi var till Handarbetsaffären. Molly hittade det mest glittriga garn vi någonsin sett. Det perfekta pysselgarnet för alla små pysslare. Och stora också för den delen. Garnet finns i flera olika, glittrande färger, och Molly skulle helst ha dem alla. Hon ska sticka en halsduk av det säger hon. Jag väntar på resultatet med skräckblandad förtjusning.

    pyssel_garn

  • Okategoriserade

    När supergirl fyllde fem

    molly_supergirl

    Det var en stor dag ska ni veta. I tjugofem dagar hade vi räknat ner, dag för dag, till den stora femårsdagen. Sen tappade vi bort oss lite där på slutrakan, och när vi trodde att det var sex dagar kvar, var det egentligen bara fyra, och förväntningarna sköt i höjden. Spänningen blev inte heller mindre av att jag och pappan stängde av ett av rummen i huset, och sa att det var hemligt område fram till födelsedagen. Där fixade vi på, och Molly hon kunde knappt vänta tills hon skulle få gå in.

    Strax efter klockan sex på morgonen den 22 januari slog hon upp ögonen. Nästan på minuten 5 år efter hon föddes. ”Är det min födelsedag nu mamma? Får jag stiga upp nu mamma? Nej. Kan ni komma med presenterna nu? Kan jag få mat hit till sängen? Får jag gå in i rummet nu? MAMMA”. Mamma hade hoppas på lite mer sömn den morgonen. Men det var nog bara att glömma, för nu var dagen D här, och det fanns ingen tid att förlora.

    Mollys födelsedagspresenter låg på golvet inne i hennes nya rum. Rummet som vi gjort i ordning under en veckas tid. Alla leksaker sorterade i nya förvaringskorgar. Alla spel och pussel på rätt plats, ett nytt skåp med både klädförvaring och leksaksförvaring och ett litet skrivbord. Och en hel massa extra pynt och piff. När födelsedagsflickan sen öppnade dörren, blev hon SÅ glad. Hennes reaktion blev i stil med de reaktioner man ser på TV när någon får stiga in i sitt omgjorda hem i hemmafixarprogrammen. Sen satt hon och öppnade sina presenter på golvet och inspekterade allt noga och väl. Pappa blev tvungen att åka iväg till jobbet, och lillebror drog till med en sovmorgon, så jag och Molly fick några timmar välbehövlig tumistid födelsedagen till ära. Och när vi lekte med alla nya fina saker, sa hon med tårar i ögonen ”mamma, det här är bara för mycket”. Vår fina, känsliga, lillgamla femåriga tant.

    Vår femåriga Molly som är så bräcklig men så stark. Så bestämd, godhjärtad och omtänksam. Som har så lätt till tårar både när hon är glad och ledsen. Så kreativ och klok. Och så intresserad av allt nu. Vi försöker att inte slita vårt hår av de fem miljoner frågor som kommer på löpande band dagligen. Hon har redan tappat två tänder. Hon älskar att sjunga, dansa, hålla låda och showa. Trots att hon alltid först påpekar att hon är blyg. Jag tänker att hon borde få gå nån danskurs, men vet inte var jag ska börja leta efter en sån.

    Och på tal om dans, så bjöd den nyblivna femåringen på fem föreställningar på sitt efterlängtade kalas på kvällen. Föreställningar med rockring och pompoms. Många släktingar och familjemedlemmar var på plats för att fira den stora dagen. Förutom olika framträdanden bjöds också på gofika och den finaste Barbietårta världen skådat. Jag önskar jag kunde säga att jag bakat tårtan själv men det har jag inte, utan den är beställd av en duktig tjej med företaget Flowercake.

    kaffebord

    barbietårta

    Det blev en fin födelsedag. Och sen på kvällen förvånade hon oss alla med att också vilja börja sova i sitt nya rum. Det hade vi inte riktigt räknat med, hon har sovit i vårt rum fram tills nu. Vi hade inte ens lyft in sängen i nya rummet. Så det första vi fick göra var att börja möblera om igen. Hehe.

    Molly5

    Sen fick hon feber en dag senare, och kom och sova med oss igen. Men det är en annan historia, och ingen av oss har väl sovit ens en blund de senaste nätterna. Febern visade sig bero på streptokocker, och idag har vi påbörjat en antibiotikakur. Så allt väl på den fronten. Och hon hävdar bestämt att hon ska sova i sitt eget rum igen då hon är frisk. Och jag tror henne. Vår lilla filur har blivit stor nu. 

  • Okategoriserade

    Att inspireras på kryssning.

    Inlägget i samarbete med:

    Stiftelsen Juthbacka, Österbottens hantverk rf/Hantverkets hus Loftet, Slöjdvetenskapen vid Åbo Akademi Vasa, Västerbottens länshemslöjdsförening i samverkan med Kulturösterbotten, Slöjdlärarutbildningen vid Umeå universitet och Korsholms vuxeninstitut

    Jag får ofta frågor om vad som inspirerar mig. Egentligen vore det enklare att ställa frågan andra vägen, om det alls finns något som inte inspirerar mig. För min inspiration för det kreativa kommer i alla former. Jag har alltid älskat riktiga mönster. Mönster man klipper ur tidningar, stansar hål i, och sparar i en fysisk mapp. Och riktiga stickböcker och tidningar som man kan sitta och bläddra i, och planera projekt. Den nya formen av inspiration hittar man på nätet. Bloggar instagram och Pinterest levererar så mycket inspiration att man knappt kan ta in allt. Jag har sparat milslånga listor på allt jag vill tillverka, och märkt bilder i det oändliga. Någonstans där bland alla vackra saker och färdiga mönster väcks också en lust inom mig att skapa eget. Det där mönstret jag inte hittar, men vill sticka, finns inom mej om jag bara tar fram garn och stickor och börjar på.

    Förutom allt material som är meningen att inspirera och locka till både garninköp och mönsterköp, finns en helt annan typ av inspirationskälla. Livet. Varje dag, saker man ser och situationer man upplever, inspirerar mig ofta till nya projekt. Och inte minst i möten med andra likasinnade. Få saker är så inspirerande som när ett gäng kända eller okända människor slår sig ner tillsammans och tar fram sina mönster och pågående projekt. Inom loppet av några timmar har man inte bara skapat nya människokontakter, man har fått se vad andra håller på med, kanske lära sig någon ny stickteknik, kanske se någon sticka hälen helt annorlunda än vad man själv gör, inspireras att våga sticka en tröja uppifrån och ner för att man sett någon annan göra det, eller hitta ett nytt favoritmönster att lägga till ”måste-sticka-listan”.

    Senaste året har det blivit lite skralt med stickevents för min egen del, av naturliga orsaker. Med en liten bebis, i magen eller på utsidan, så tryter ofta orken att ta sig ur soffan, och man får vara glad åt de få minuter man ens hinner ta fram sin stickning. Men annars är stickcafén, kurskvällar och föreläsningar en stor favorit för mig. Just på grund av alla nya kontakter man knyter och inspirationen som flödar på ett sätt som ingen annanstans.

    Om mindre än en vecka går Slöjdfestivalen till havs av stapeln. Wasaline lägger ut lördagen 27.1, och där vet jag att just denna typ av inspiration och gemenskap kommer att vara i fokus. Jag är rent av snudd på avundsjuk på dem som kommer att få sitta där i cafeterian mellan workshoparna, och inspireras av varandra och testa på att brodera. Även om broderi inte tillhör min favorit inom hantverk, så skulle jag hemskt gärna brodera en knapp. Blev helt förälskad då jag såg bilden här nedanför. Tänk att få sy i sådana knappar på en hemstickad kofta. Och just där ligger magin för mig. Att kunna förälska sig i något helt nytt och oväntat.

    brodera_knapp

    Än finns tid att anmäla sig till slöjdfestivalen. Imorgon är sista anmälningsdagen (anmäler gör ni här). Om ni ens lite funderat på det, så tycker jag ni ska slå till nu. Sammansättningen av workshops och föreläsningar är fantastisk, och jag lovar att det finns något som tilltalar alla. Jag skrev om workshoparna redan tidigare, ni kan läsa mera om dem här. Bland annat kan man få lära sig att tillverka silversmycken. Har ni aldrig testat det, kan jag varmt rekommendera. Väldigt roligt, och väldigt snygga smycken kan man göra. Med pärlor eller bara med silverlänkar. Finns bara en nackdel, man blir ganska snabbt helt hooked. Jag har hållit på med det i några år tidigare, och enda orsaken att jag till sist blev tvungen att lägga det på hyllan, var att man inte kan ha hur mycket smycken som helst, hehe. Och workshopen med sockstickning tilltalar mig lite extra. Tänk att efter alla dessa år, och alla dessa hundratals sockor, har jag aldrig stickat ett par från tån och upp. Och alltid stickar jag samma häl. Där finns minsann utrymme att lära sig något nytt för mig.

    Sen måste jag också skriva några ord om SLÖJDSÖNDAGEN som äger rum i Vasa dagen efter kryssningen, söndagen 28.1. Slöjdsöndagen är en del av svenskarnas program på slöjdfestivalen. Och de som stigit på färjan i Vasa, kan också delta för en extra avgift. Detaljerna kan ni läsa om här. Skulle jag ha möjlighet skulle jag gärna delta också. Jag tror jag skulle välja workshopen ”virka och sticka till babyn”. Men det känns inte som om det skulle vara möjligt. Skulle jag ta med Max på det, skulle det mera bli ”mata och söva babyn” för hela slanten, hehe. En programpunkt på slöjdsöndagen är jag dock extra intresserad av. Föreläsningen, The Story of Laine Magazine kl 14:30-15:30 i Eksalen i Folkhälsanhuset Wasa.  Så här beskrivs föreläsningen:

    Jonna Hietala and Sini Ellen are the co-founders of Laine, a Nordic knit & lifestyle magazine, which has found its way into the hearts of like-minded wool lovers all over the world. Together they are responsible for the aesthetics and photography of the print magazine, known for its strong visual storytelling. Now the duo tell their exceptional story – how it all came to life, how the path has been so far and what’s next. In English.

    Föreläsningen är öppen för alla. Den kostar 10 €, betalas vid dörren. Anmäler sig gör man till mikaela.smedinga@juthbacka.fi

    Story of laine