• lekstuga

    La la la la lekstugan

    Så många dagar i sträck nu när jag velat sätta mig ner framför datorn när barnen somnat, men inte för något i världen orkat upp ur sängen igen. Men ikväll sitter jag här, och längtar till sängen, haha. Så vi får göra det här snabbt.

    Jag tänkte visa lite från Mollys lekstuga. Minns ni att vi byggde en sån? Vi gjorde om en gammal sädesbod till lekstuga på nedre våningen och gäststuga på övre. Och det blev så lyckat. Förra veckan hade vi säsongsöppning, och städade upp lite där. Ännu fattas lite smått och gott för att göra det riktigt mysigt. Lite textilier och nån spegel och sånt. Men det får komma vart efter.

    Molly älskar sin lekstuga, men är väldigt noga med att det är hennes, och att det är hon som ska inreda och plocka på med sakerna.


    Att klättra på stegen som leder upp till loftet är ju minst sagt lika roligt som att leka med något annat. Och hur vi har inrett där ska ni få se en ny dag.

    Men om ni vill se mera från då vi byggde stugan kan ni kika in HÄR. Vi byggde den i ett samarbete med Svarvars Trävaruhandel, och jag måste säga att jag blir lika glad varje gång jag slår upp dörrarna till stugan. Golvet är alldeles underbart vackert, och panelen på väggarna passar så bra. Så hundra pluspoäng till Svarvars för material i toppklass. Och lika många poäng till min man som byggde och byggde. Nu ska vi bara njuta av resultatet. Och kaaaanske bygga en pytteliten terrass utanför. 

  • barn,  familjeliv

    Syskon för livet

    Det finns ingen i hela världen som skulle få dra henne i håret, knipa henne i ögonlocken och dregla på hennes barbiedockor, så som han får.

    Det finns ingen som får honom att skratta alla timmar på dygnet och det finns ingen som får det att glittra i hans ögon så som hon får. Och det finns ingen han skrattar så hjärtligt åt som henne, då hon busar och springer och dansar framför honom.

    Livet och moderskapet fortsätter att förvåna mig. Vissa dagar blir jag så varm i hjärtat och mjuk i själen så jag tror jag ska smälta bort. Jag har många gånger skrivit om det fina band som finns mellan Molly och hennes storasystrar. Hur de har en självklar plats i varandras hjärtan och liv. Hur Molly saknar dem så hon gråter när de inte är här, hur hon ser upp till dem och tror på varje ord de säger. Det sista på gott och ont, hehe.

    Och nu har syskonskapet nått en ny dimension då vi har en lillebror in the house. Jag har ju själv världens bästa lillebror, och vet hur värdefullt det är.

    Jag är så innerligt glad att dessa två har varandra att växa upp med. Lika glad som jag är åt att de två äldre haft varandra att växa upp med. Och så glad åt att de två yngre har de äldre syskonen och tvärtom. Ja ni förstår.. SÅ GLAD att vi vågade satsa på en fjärde krabat, och drog högsta vinsten. En fyrklöver av syskon, det måste ju vara livets jackpot!

  • familjeliv,  vardag

    Mellan morgongröt och kvällsgröt.

    Ibland är nog dagarna här hemma så enformiga så man nästan skulle göra vad som helst för att få lite action. Det slog mej ikväll när jag skyffla in kvällsgröten i Max mun att hela dagen, från morgongröten, har gått i samma hjulspår. Laga mat, mata och äta. Torka kladdiga händer, munnar, nosar, bordsskivor och bakdelar. Tvätta kläder och kläder och filtar och spytrasor. Och sen den radiramsan på repeat hela dagen tills vi satt framför gröttallriken igen.

    Största delen av dagen och kvällen har jag varit ensam med barnen. Jag och Molly har gått i pyjamas lika stor del av dagen. Max däremot har bytt kläder i flera omgångar vartefter han spytt eller klottrat på det han haft på sig. Och även om jag är tacksam över våra lata, lediga dagar tillsammans här hemma, så kan det nog bli så tråååkigt mellan varven så man inte vet vart man ska ta vägen. Och jag kunde riktigt förstå Molly ikväll då hon sa, ”Mamma, den här dagen har inte varit så kul. Bli inte ledsen, men jag har haft ganska tråkigt”. Och ledsen kan man ju inte bli. Jag kunde ju bara hålla med. Få se, få se vad vi ska hitta på för roligt imorgon, hehe. Finns ju en liten risk att det inte blir så häpnadsväckande program imorgon heller.

  • Samarbeten

    Vackert vårhår.

    Så äääääntligen verkar våren ha kommit, som vi alla har längtat. Efter en lång, kall, snörik vinter, är det äntligen fritt fram att slänga av sig mössan.

    Jag tyckte det var välbehövligt att unna mig riktigt bra hårvård efter alla gråa vintermånader (och månader av amning), och beställde hem några favoriter. Schampo och balsam från Macadamia. Mia på Cosmetique tyckte att även ni, mina läsare, är värda lyx för vårhåret, och ger er  -10% på alla Macadamia Professionals produkter fram till 30.4, med koden LINDASLANTLIGA. Nu ska ni slå till!

    Sen måste jag också tipsa om en nyhet jag hittade på Cosmetiques hemsida. Möjligheten att genomföra ett hudtest online, och att sen inom 48 timmar få personliga produktrekommendationer. Låter som en riktigt bra idé för alla som inte hinner eller kan ta sig dit personligen. 

  • Samarbeten

    ÖSTERBOTTENBRICKAN

    Innan påsken gjorde jag ett fotouppdrag åt Aveoshop. Österbottenbrickan, designad av Minta design, skulle fotograferas. Med sitt vackra motiv och fina färger var det ett sant nöje.


    Jag kallar den frukostbricka. Av den enkla anledningen att den är min frukostbricka. Den är den perfekta storleken för att rymma en kaffe, en skål havregrynsgröt och en bit fröknäcke. Vi är ju hemma alla dagar, jag och barnen, och har en liten ovana att äta frukost framför TV:n. Och ska man bära iväg med sin frukost, mot väster eller öster eller någon annanstans, är denna perfekt. När jag fotograferade brickan, lade jag märke till en annan sak. Den är perfekt i middagsdukningen. Antingen under varje mattallrik eller som serveringsfat.

    Sen fick jag också lov att berätta en spännande nyhet. Brickan kommer att komma ut i flera färger under våren. Och serien OSTROBOTHNIA som den är en del av, kommer att utökas med ännu fler produkter. Det ser jag framemot! Under sommaren kommer serien också att ställas ut på en internationell mässa.


    Pssst. Måste ännu tipsa om att det som bäst lottas ut österbottenbrickor på Aveos Facebooksida, där kan ni delta för att vinna en bricka till er själv och en till en vän. Fram till imorgon kan man delta. Eller så klickar ni hem en direkt från Aveos webbshop. 

     

  • familjeliv

    En matsituation i livet

    Tar upp en portion mat från frysen och värmer den åt bebisbarnet. Bebisbarnet är annars känd som den matfriska av ungarna. Bebisbarnet äter ingen mat. Spottar och fräser.

    Kokar mat åt mej och femåringen. Femåringen säger redan innan maten att hon inte är hungrig. Kokar mat med det gnällande bebisbarnet på armen. Maten är klar och femåringen börjar äta. Snabbt som en sköldpadda och lika mycket som en musunge.

    Jag bestämmer mig för att koka gröt åt det gnällande bebisbarnet så han ska få något i magen. Femåringen äter vidare under protest och jag kokar gröt med det gnällande bebisbarnet på armen. Gröten är färdig. Bebisbarnet spottar och fräser. Femåringen har ätit en tiondel av sin pyttelilla portion och är JÄTTEMÄTT.

    Bebisbarnet vill äta femåringens mat. Femåringen vill gärna ge sin mat till bebisbarnet och skuffar upprepade gånger i ”smyg” sin tallriken så nära att bebisbarnet ska få tag i den. Bebisbarnet får tag i gaffel och smäller den i tallriken så ketchup och kycklingsås landar i ansiktet. Gott tyckte han och blir jättearg då han inte får äta vidare.

    Nu blev femåringen ännu mera jättemätt och bebisbarnet vägrar fortfarande allt annat än ketchup. Femåringen säger tack och försäkrar sig om att man ”väl nog får fredagsgodis om man äter man tills man är jättemätt”

    Det var den maten. Själv har jag kokat cirka tolv maträtter idag och ätit noll. Frukost hann jag inte heller med för vi var sena till femåringens tandläkartid. Bredvid mig har jag en kaffe som jag ska försöka komma ihåg att dricka nu innan det fryser is på den. Om jag hinner. Innan nån bajsar eller är hungrig. Gissar att båda barnen börjar gnälla efter mat igen om tjugo minuter.

  • familj

    När Hon fyllde aderton år.

    För cirka fjorton år sedan träffade jag för första gången två små tjejer som genast fångade mitt hjärta. De blev en del av min familj, med lika starka band som vilka blodsband som helst. Det har så klart varit med- och motgångar som i alla familjer, stormigt och lugnt. Men framför allt så står vi fortfarande här idag, fjorton år senare som en hel familj. Med två till småsyskon och ännu mera kärlek.

    Då för fjorton år sedan var den yngre av tjejerna fyra år. En charmig, underbar tjej, som alltid hade glimten i ögat och hjärtat på rätt ställe. Hon har alltid värnat om alla människor och djur i sin närhet. För en vecka sedan fyllde hon 18 år. Fortfarande lika charmig. Men nu med mycket mera livserfarenhet och ett djup i ögonen som vittnar om vilken klok, fantastisk, varm och hjälpsam kvinna hon är. Vi firade den nyblivna 18-åringen på självaste födelsedagen med familj och släkt.

    Processed with VSCO with a6 preset

    Dagen efter hade hon tid att köra upp för körkortet, och vi gick som på nålar här hemma och väntade på besked om hon skulle ha klarat det eller inte. Sen återvände hon hem med kortet i sin hand. Tjoho.

    Tänka sig att vi har två vuxna barn nu för tiden. Och tänka sig att första gången jag var med och firade hennes födelsedag fyllde hon fem. Då hade hon önskat sig en godistårta till sin födelsedag, som jag bakade en, så klart. Lite visste jag då att hon inte äter tårta, det visade sig först vid kaffebordet sen. Det, och så mycket mera, har jag fått lära mig under åren som gått.

  • familj,  kalas

    Maskeradkalas – check!

    Så fick hon sitt maskeradkalas, äntligen. Den stackars ungen som fyllde fem i januari har fått vänta i över två månader på sitt kompiskalas. Man skulle ju önska att äldre syskon inte blir lidande när ett nytt barn föds in i familjen, men just på den här fronten har jag inte riktigt orkat förrän nu. Men jag hade lovat, att hon skulle få ha kompiskalas, och det jag lovar håller jag.

    Ett maskeradkalas skulle det bli. Och idag var dagen. Om hon skulle klä ut sig till ballerina eller superhjälte har varit ovisst in i det sista. Sen såg hon en regnbågsmaskeraddräkt i en klädaffär förra helgen också, som hon med all makt skulle ha, men det kändes lite överkurs. ( Tänk er en stor, vadderad sak, med hål för händer och fötter) Själv klädde jag ut mig till djungel, hehe. Eller ”sommarflicka” som Molly så vackert kallade mig.

    Så det blev en supergirl, och på kalasbordet en Frozentårta. Och in kom gäster i skepnad av katter, spiderman, sjörövare och prinsessor. De dansade, pysslade, kalasade på sötsaker och avslutade kalaset med fiskedamm. Molly tycker dagen varit perfekt. Jag håller med.

    webb_femårskalas

    IMG_0533

    Ikväll är vi nog alla nöjda att krypa i säng och lägga huvudet på kudden.

  • egen design,  stickat

    Handarbetsutmaningen – update.

    Nu är vi redan inne i april, och jag har inte redovisat mars månads påbörjade och avslutade projekt. Jag hann få två projekt färdiga. Bladrillekoftan jag redan bloggat om, och filten till Max. Jag valde sist och slutligen att sticka den i tre färger. Den ska ni få se mera av i ett nytt inlägg.

    Det jag främst tänkte visa ikväll är vad jag påbörjade i mars. Ett par nya stickade byxor till Max, som jag passande nog döpt till ”Max byxa”. De jag stickade tills han föddes har blivit för små nu, även om de passade väldigt länge. Från storlek 50-62/68, tack vare de uppvikta byxbenen och att hela byxan är stickad i resår. Nu har jag gjort en storlek större, och så småningom ska jag komplettera mönstret med tre storlekar.

    Nästa påbörjade projekt är en fjärilvinga i den minsta storleken som mönstret kommer ut i, storlek 92/98. Man stickar den på en dag om man vill, men sällan hinner jag sitta längre än några minuter i gången, så den är ännu på hälft. Byxorna likaså.

    Dock så långt hunna att det inte borde vara något problem att färdigställa dem denna månad. Och påbörja två nya, hehe. Ett påbörjade jag faktiskt igår, och avslutade idag. Men det är hemligt ännu tills mönsterskaparen ger ut mönstret.

    Måste säga att jag gillar den här utmaningen jag gett mig själv. Även om den fortfarande är lika svår att hålla koll på.

  • livet

    När livet begränsas av vargar.

    I österbotten, där vi bor, har vi för tillfället problem med vargar. Det har inte undgått någon som bor här, men kanske andra. Vi har alltså problem med vargar. Ta in den meningen och riktigt sug på den som en karamell och försök förstå den känslan. Jag har länge tänkt skriva något om det här, men lite dragit mig för att göra det. Varg-frågan är minst sagt infekterad, och hur man än gör är det svårt att inte trampa någon på tårna.

    Så jag tänkte att jag skriver utifrån mitt perspektiv. En 34-årig tvåbarnsmamma som bor på landet. Vi bor riktigt i skogskanten och älskar lugnet och närheten till naturen. Jag gillar att springa. Att knyta på löpskorna och bara springa iväg efter en lång dag är något av det bästa jag vet. Molly älskar att vara ute både sommar och vinter. Förra sommaren lärde hon sig cykla, och cyklade fram och tillbaka här över vår stora gård. Vi gillar att spela fotboll på gården, och vi gillar att ligga och lata oss och slumra i någon solstol på sommaren. Molly som är fem år kan (kunde) vara själv ute korta stunder och gunga eller leka i sandlådan. Men hon vet att hon inte får gå ner till vägen, för där kan traktorer komma i hög fart.

    Nu just känns allt det jag skrev som någon sorts avlägsen dröm, att man skulle kunna leva så fritt. Faran lurar numera inte bara på vägen utanför vårt hus. Faran kan dyka upp bakom vilket uthus som helst, eller i skogsbrynet bredvid sandlådan. Faran som i vargen alltså.

    Läget här i Österbotten för tillfället är sådant att det görs vargobservationer överallt. Så känns det åtminstone. Och vargarna är inte skygga. De kommer in på folks gårdsplaner, de dyker upp på cykelvägar och gator, och stryker omkring runt skolor och daghem. Stora, farligt rovdjur som hör hemma långt in i skogen, observeras här. Överallt. Och inte bara så att folk tror att de ser en varg, utan vargspåren bekräftas av jägare.

    Ibland tänker jag att jag överdriver. Att min rädslan inte är befogad. Att jag får skärpa mig. Jag tenderar ofta vara rädd i onödan och helt hysterisk. Att Max säkert kan sova ute i vagnen. Att Molly säkert kan leka ensam ute. Att jag kan fara ut och springa i skymningen. Men så händer något igen, som får mig att inse att det inte är jag som är problemet den här gången. Det är på riktigt. En varg tog livet av några rävar på en rävfarm, bara några kilometer genom skogen. Dagen efter bekräftas vargspår bara några hundra meter från vår gård. Vargspår på den skogsväg som vi så ofta annars går på. En vecka senare får en hund sätta livet till när vargen är på besök på en gårdsplan. Sen igen några rävar. Och det känns som om ingen gör någonting.

    Det känns som att något riktigt hemskt ska behöva hända innan myndigheterna vaknar till och inser att det här är ett verkligt problem. Och jag vill inte att en människa ska behöva dö för att någon ska förstå att det här är ett riktigt problem. För vet ni, då är det redan för sent. Då har det hänt, det vi alla bävat för, men inte fått hjälp med. Och då finns ingen återvändo mera. Det går inte att göra ogjort.

    Egentligen vet jag inte vart jag vill komma med min text. Jag vill bara att alla ska veta hur det känns för oss. I praktiken betyder det att Max inte sover ute i vagnen. Molly kan inte vara ensam ute, inte ens på trappan. Jag är inte ensam ute med båda barnen, tanken på att jag skulle behöva rädda dem båda och kanske inte hinna, ger mig sådan ångest att jag inte kan ta risken. Ska vi ut på promenad väntar vi tills maken är hemma och kan komma med. Jag vågar inte fara ut och springa i mörkret, med nöd och näppe i dagsljus, men inte mera med musik i öronen. Skolbarn får skolskjuts ända från hemmets dörr för att inte behöva gå ensamma. Och snart kommer sommaren emot. Vi kommer inte kunna se var vargarna rör sig, då de inte lämnar spår i snön. De får troligen ungar och blir ännu flera.

    Och det enda vi kan göra är att stå här. Rädda, ledsna, frustrerade och med försämrad livskvalitet. Och hoppas, innerligt, att vargen inte dyker upp just här vid något illa valt tillfälle, som leder till någon tragedi. Och ni får tycka att jag överreagerar om ni vill. Men tyvärr är det så att i nuläget kan ingen av er garantera att en hungrig vargflock inte står utanför mitt köksfönster när jag tittar ut imorgonbitti.