• familj

    När Hon fyllde aderton år.

    För cirka fjorton år sedan träffade jag för första gången två små tjejer som genast fångade mitt hjärta. De blev en del av min familj, med lika starka band som vilka blodsband som helst. Det har så klart varit med- och motgångar som i alla familjer, stormigt och lugnt. Men framför allt så står vi fortfarande här idag, fjorton år senare som en hel familj. Med två till småsyskon och ännu mera kärlek.

    Då för fjorton år sedan var den yngre av tjejerna fyra år. En charmig, underbar tjej, som alltid hade glimten i ögat och hjärtat på rätt ställe. Hon har alltid värnat om alla människor och djur i sin närhet. För en vecka sedan fyllde hon 18 år. Fortfarande lika charmig. Men nu med mycket mera livserfarenhet och ett djup i ögonen som vittnar om vilken klok, fantastisk, varm och hjälpsam kvinna hon är. Vi firade den nyblivna 18-åringen på självaste födelsedagen med familj och släkt.

    Processed with VSCO with a6 preset

    Dagen efter hade hon tid att köra upp för körkortet, och vi gick som på nålar här hemma och väntade på besked om hon skulle ha klarat det eller inte. Sen återvände hon hem med kortet i sin hand. Tjoho.

    Tänka sig att vi har två vuxna barn nu för tiden. Och tänka sig att första gången jag var med och firade hennes födelsedag fyllde hon fem. Då hade hon önskat sig en godistårta till sin födelsedag, som jag bakade en, så klart. Lite visste jag då att hon inte äter tårta, det visade sig först vid kaffebordet sen. Det, och så mycket mera, har jag fått lära mig under åren som gått.

  • familj,  kalas

    Maskeradkalas – check!

    Så fick hon sitt maskeradkalas, äntligen. Den stackars ungen som fyllde fem i januari har fått vänta i över två månader på sitt kompiskalas. Man skulle ju önska att äldre syskon inte blir lidande när ett nytt barn föds in i familjen, men just på den här fronten har jag inte riktigt orkat förrän nu. Men jag hade lovat, att hon skulle få ha kompiskalas, och det jag lovar håller jag.

    Ett maskeradkalas skulle det bli. Och idag var dagen. Om hon skulle klä ut sig till ballerina eller superhjälte har varit ovisst in i det sista. Sen såg hon en regnbågsmaskeraddräkt i en klädaffär förra helgen också, som hon med all makt skulle ha, men det kändes lite överkurs. ( Tänk er en stor, vadderad sak, med hål för händer och fötter) Själv klädde jag ut mig till djungel, hehe. Eller ”sommarflicka” som Molly så vackert kallade mig.

    Så det blev en supergirl, och på kalasbordet en Frozentårta. Och in kom gäster i skepnad av katter, spiderman, sjörövare och prinsessor. De dansade, pysslade, kalasade på sötsaker och avslutade kalaset med fiskedamm. Molly tycker dagen varit perfekt. Jag håller med.

    webb_femårskalas

    IMG_0533

    Ikväll är vi nog alla nöjda att krypa i säng och lägga huvudet på kudden.

  • egen design,  stickat

    Handarbetsutmaningen – update.

    Nu är vi redan inne i april, och jag har inte redovisat mars månads påbörjade och avslutade projekt. Jag hann få två projekt färdiga. Bladrillekoftan jag redan bloggat om, och filten till Max. Jag valde sist och slutligen att sticka den i tre färger. Den ska ni få se mera av i ett nytt inlägg.

    Det jag främst tänkte visa ikväll är vad jag påbörjade i mars. Ett par nya stickade byxor till Max, som jag passande nog döpt till ”Max byxa”. De jag stickade tills han föddes har blivit för små nu, även om de passade väldigt länge. Från storlek 50-62/68, tack vare de uppvikta byxbenen och att hela byxan är stickad i resår. Nu har jag gjort en storlek större, och så småningom ska jag komplettera mönstret med tre storlekar.

    Nästa påbörjade projekt är en fjärilvinga i den minsta storleken som mönstret kommer ut i, storlek 92/98. Man stickar den på en dag om man vill, men sällan hinner jag sitta längre än några minuter i gången, så den är ännu på hälft. Byxorna likaså.

    Dock så långt hunna att det inte borde vara något problem att färdigställa dem denna månad. Och påbörja två nya, hehe. Ett påbörjade jag faktiskt igår, och avslutade idag. Men det är hemligt ännu tills mönsterskaparen ger ut mönstret.

    Måste säga att jag gillar den här utmaningen jag gett mig själv. Även om den fortfarande är lika svår att hålla koll på.

  • livet

    När livet begränsas av vargar.

    I österbotten, där vi bor, har vi för tillfället problem med vargar. Det har inte undgått någon som bor här, men kanske andra. Vi har alltså problem med vargar. Ta in den meningen och riktigt sug på den som en karamell och försök förstå den känslan. Jag har länge tänkt skriva något om det här, men lite dragit mig för att göra det. Varg-frågan är minst sagt infekterad, och hur man än gör är det svårt att inte trampa någon på tårna.

    Så jag tänkte att jag skriver utifrån mitt perspektiv. En 34-årig tvåbarnsmamma som bor på landet. Vi bor riktigt i skogskanten och älskar lugnet och närheten till naturen. Jag gillar att springa. Att knyta på löpskorna och bara springa iväg efter en lång dag är något av det bästa jag vet. Molly älskar att vara ute både sommar och vinter. Förra sommaren lärde hon sig cykla, och cyklade fram och tillbaka här över vår stora gård. Vi gillar att spela fotboll på gården, och vi gillar att ligga och lata oss och slumra i någon solstol på sommaren. Molly som är fem år kan (kunde) vara själv ute korta stunder och gunga eller leka i sandlådan. Men hon vet att hon inte får gå ner till vägen, för där kan traktorer komma i hög fart.

    Nu just känns allt det jag skrev som någon sorts avlägsen dröm, att man skulle kunna leva så fritt. Faran lurar numera inte bara på vägen utanför vårt hus. Faran kan dyka upp bakom vilket uthus som helst, eller i skogsbrynet bredvid sandlådan. Faran som i vargen alltså.

    Läget här i Österbotten för tillfället är sådant att det görs vargobservationer överallt. Så känns det åtminstone. Och vargarna är inte skygga. De kommer in på folks gårdsplaner, de dyker upp på cykelvägar och gator, och stryker omkring runt skolor och daghem. Stora, farligt rovdjur som hör hemma långt in i skogen, observeras här. Överallt. Och inte bara så att folk tror att de ser en varg, utan vargspåren bekräftas av jägare.

    Ibland tänker jag att jag överdriver. Att min rädslan inte är befogad. Att jag får skärpa mig. Jag tenderar ofta vara rädd i onödan och helt hysterisk. Att Max säkert kan sova ute i vagnen. Att Molly säkert kan leka ensam ute. Att jag kan fara ut och springa i skymningen. Men så händer något igen, som får mig att inse att det inte är jag som är problemet den här gången. Det är på riktigt. En varg tog livet av några rävar på en rävfarm, bara några kilometer genom skogen. Dagen efter bekräftas vargspår bara några hundra meter från vår gård. Vargspår på den skogsväg som vi så ofta annars går på. En vecka senare får en hund sätta livet till när vargen är på besök på en gårdsplan. Sen igen några rävar. Och det känns som om ingen gör någonting.

    Det känns som att något riktigt hemskt ska behöva hända innan myndigheterna vaknar till och inser att det här är ett verkligt problem. Och jag vill inte att en människa ska behöva dö för att någon ska förstå att det här är ett riktigt problem. För vet ni, då är det redan för sent. Då har det hänt, det vi alla bävat för, men inte fått hjälp med. Och då finns ingen återvändo mera. Det går inte att göra ogjort.

    Egentligen vet jag inte vart jag vill komma med min text. Jag vill bara att alla ska veta hur det känns för oss. I praktiken betyder det att Max inte sover ute i vagnen. Molly kan inte vara ensam ute, inte ens på trappan. Jag är inte ensam ute med båda barnen, tanken på att jag skulle behöva rädda dem båda och kanske inte hinna, ger mig sådan ångest att jag inte kan ta risken. Ska vi ut på promenad väntar vi tills maken är hemma och kan komma med. Jag vågar inte fara ut och springa i mörkret, med nöd och näppe i dagsljus, men inte mera med musik i öronen. Skolbarn får skolskjuts ända från hemmets dörr för att inte behöva gå ensamma. Och snart kommer sommaren emot. Vi kommer inte kunna se var vargarna rör sig, då de inte lämnar spår i snön. De får troligen ungar och blir ännu flera.

    Och det enda vi kan göra är att stå här. Rädda, ledsna, frustrerade och med försämrad livskvalitet. Och hoppas, innerligt, att vargen inte dyker upp just här vid något illa valt tillfälle, som leder till någon tragedi. Och ni får tycka att jag överreagerar om ni vill. Men tyvärr är det så att i nuläget kan ingen av er garantera att en hungrig vargflock inte står utanför mitt köksfönster när jag tittar ut imorgonbitti.

  • påsk

    Bloggen is back! (med påskuppdatering)

    Hej alla glada! Solen skiner, påsken är över och bloggen har återuppstått. Jag ska inte ens försöka mig på att förklara vad som varit fel, utan nöjer mig med att säga att det varit ”tekniska problem”. Som tur har jag haft duktiga Emma som jobbat med bloggen och rett ut alla problem. Hon kommer också jobba med att ge Lindas Lantliga ett ordentligt ansiktslyft. SÅ KUL!

    Mycket har hänt sedan torsdagen, då bloggen plötsligt låg nere. Tyvärr försvann mitt senaste inlägg också. Ett inlägg jag skrev i frustration efter en dag på staden med mina två små kottar. En historia om en bra dag i butikerna, en gallskrikande bebis i bilen på väg hem, och en instagrambild som var en glansbild med noll förankring i verkligheten. Jag skulle kunna försöka mig på att skriva det på nytt, men det skulle inte bli samma sak.

    Nu har vi firat påsk, en traditionsenlig sådan, med påskmiddag hos grannarna på torsdagkväll, påsklunch för familjen här på lördag, följt av påskbrasa på kvällen. Hela helgen har vädret varit alldeles strålande, maten god och sällskapet toppen. Vi har haft väldigt fullt upp, men också njutit i fulla drag. På påsklördagen klädde Molly ut sig till påskhäxa och gick för första gången ut och ”häxade” här i grannskapet. Jag gick med henne, och Max följde med i vagnen. Under vår solskenspromenad på tre kilometer fanns hela fyra hem att knacka på hos, haha. En av nackdelarna med att bo på landet kanske, men Molly hon var glad och nöjd och kunder inte förstå att hon faktiskt fick godis när hon knackade på och gav sina påskbrev. Ännu sent på kvällen när vi skulle gå och sova band hon på sitt förkläde igen och att att hon tänkte gå ett varv till.

    IMG_0117IMG_0146IMG_0136IMG_0282IMG_0242IMG_0279molly_webb
    Vi somnade alla gott den kvällen. Och resten av påskhelgen har vi haft lika fullspäckade dagar. Men mera om det senare. Nu ska vi ta en sak i taget och njuta av att bloggen är tillbaka. Tjoho!IMG_0114

  • kärleken

    Vad vi gjorde på vår första barnfria kväll?

    I fredags packade vi bilen full. Verkligen bokstavligen. Kan inte förstå hur mycket saker man behöver ha med sig för en natt borta med två barn. Vi skulle nämligen ut på dejt, jag och min man, och lämna barnen hos mormor och morfar. Första kvällen på tumanhand sedan Max föddes. Fyra timmar med varandra utan barn. Då är det ju lika bra att slå på stort tänkte vi.

    Vi har delat en dröm länge, jag och gubben. En lite märklig dröm. Vi har suttit i TV-soffan och dreglat när olika mästerkockar tillrett den ena maträtten efter den andra, och sagt, att någon gång ska vi också äta mat tillrett av en stjärnkock. Så, när jag såg att årets vinnare av Kockarnas kamp, Tareq Taylor, skulle tillreda en femrättersmiddag på Juthbacka i Nykarleby, var jag snabb att anmäla oss. Till en början tänkte jag hålla det hemligt, och överraska min man. Men det är nästa sak vi har gemenast, vi är sjukt dåliga på att kunna hålla något hemligt. Julklappar och födelsedagspresenter ges alltid i förväg. Och redan samma kväll jag hade anmält oss, berättade jag om mina planer.

    I fredags var den stora kvällen här. Och jag måste säga att jag var väldigt förväntansfull. Främst över maten, haha. Och att för omväxlingsskull få äta maten varm. Men också att få sitta ner bredvid min man utan någon som klänger och hänger runt halsen eller i fötterna. Och middagen var fantastisk på alla sätt och vis. Maten var outstanding. Fyra av fem rätter var solklara tiopoängare. Så gott att jag var tvungen att ta paus mitt i ätandet, för att jag sörjde att min portion skulle ta slut. Så gott så mitt eget kockande aldrig kommer att smaka av någonting igen. Så gott så jag blev rädd att jag för alltid kommer att känna att ingen annan mat är värd att äta. Ribban höjdes verkligen till en nivå jag inte visste fanns. tareq taylor

    Förutom maten i världsklass var Tareq Taylor en riktig trevlig prick, som verkligen charmade sina matgäster. Mellan varje rätt berättade han om råvaror och det italienska köket med en sådan inlevelse som endast en kock kan. Till maten erbjöds också ett vinpaket med handplockade viner av sommelier Glenn Sundstedt. Känns överflödigt att ens skriva att det blev kronan på verket. Sen toppades kvällen med trevliga bordsgrannar och allmänt skön stämning.

    Hemma hos mormor och morfar hade allt gått hur bra som helst. Max hade varit nöjd och glad hela kvällen, och när vi kom tillbaka hade båda barnen somnat i morfars famn. Att vara iväg på tumanhand med maken var också det ganska odramatiskt. Jag var ovanligt lugn med att lämna barnen. Inga katastroftankar så långt ögat kunde nå. Bara roligt att få klä upp sig lite och vara ute bland (vuxet) folk. Skönt att få prata till punkt och njuta av en trevlig kväll tillsammans. Men nu får det nog gå någon månad igen till nästa dejt utan barn. Vi kan ju inte göra det till någon vana. Några stulna minuter vuxentid här och där i vardagen är minst lika romantiskt om ni frågar mig.

  • påsk

    Till påskhäxans outfit och traditioner och sånt.

    Om lite mer än en vecka är påskhelgen här. Idag har Molly påskpysslat, ritat påskbrev och pratat om den stundande högtiden. Jag blir på något sätt lite extra varm i hjärtat av hennes påskminnen. Under många många år, innan hon föddes, åkte vi till fjällen över påsken. Och just det har länge varit påsk för mig, att inte ha några riktiga påsktraditioner.

    Men nu är det nya tider tydligen. Molly har bara varit en gång till fjällen över påsken, och då var hon så liten så hon har inga minnen av det. Så påsken för henne betyder något helt annat. Idag har hon längtande berättat om att påskharen gömmer ägg i skogen (något jag helt har lyckats förtränga att vi gjorde i fjol), att man klär ut sig till påskhäxa, och att vi alla går till påskbrasan vi dragit ihop här utanför vårt, att vi grillar korv och leker med grannar och familj som samlas.

    Tänk att nya, fina traditioner har skapats. Och åka till fjällen, det kan man ju faktiskt göra när som helst.

    Snart är det också dags att plocka ihop passande kläder till alla små påskhäxor och småtroll. Och jag känner att jag måste tipsa om ponchon jag gjorde till Molly förra året. Väldigt charmig blev den att slänga över utekläderna. 

    2017_påsk_9

    2017_påsk_16_

    Jag virkade den av restgarn i blandade färger och grovlekar. Just till detta projekt är det inte så stor skillnad fast man blandar hejvilt. Mönstret jag utgick ifrån var detta. Ett projekt som ni bra hinner med ännu innan påsken. Ni hinner med flera till och med.

    I år blir det också Max första påskbrasa. Tänk att han låg och myste i min mage på bilden här ovanför. Så konstigt att tänka. Han behöver ingen påskhäxklädsel ännu i år, tror jag. Det skulle vara en kycklingmössa då i så fall, hehe. Vem vet vad jag hittar på.

  • DIY

    Glasstrutar – DIY

    Nu ska jag ge er en dos sommarkänsla, mitt i smällkalla vintern. Förra sommaren pysslade vi glasstrutar, Molly och jag. Vi pysslade på med en hel del annat också, och jag har färdigt fotograferat material till hur många pyssel-inlägg som helst. Men då i min höggravida skepnad orkade jag aldrig få bilderna så långt som till bloggen. Nu tänkte jag göra ett nytt försök, blogga lite av allt det som lämnat. Slänga upp några gamla tips och trevliga ideér. Även om jag inte är så mycket piggare nu heller, hehe.

    Glasstrutarna pysslade vi av garn och kartong. Enkelt och roligt. Glassbollarna är alltså vanliga garnbollar. Ni vet sådana man kan göra om man klipper ut två cirklar i kartong, klipper ett hål i mitten och sen snurrar garn runt. Vi gjorde garnbollarna på ett lite enklare sätt. Så enkelt att alla barn klarar av det. Vi snurrade garnet runt två toalettpappersrullar istället för den där krångliga cirkeln med hål i mitten. Sen binder man en tråd runt om i mitten, mellan toarullarna, drar bort toalettpappersrullarna och klipper upp garnet.

    glasstrutar_diy

    garnbollar

    garnboll_diy

    glasstrut_diy

    glasstrut-diy

    glasstrutar_diy_2

    Lite klippa och klistra med kartongen, och sen är det klart! Glasstrutarna fick komma ut i lekstugan direkt de torkat, och lektes sen med så flitigt så vi nog blir tvungna att göra nya till nästa sommar.

  • stickat

    Den finaste bladrillejakken

    Jag stickar i samarbete med Vörå Handarbetsaffär

    Något väldigt konstigt har hänt. För första gången någonsin tror jag, har jag sörjt att en stickning har blivit klar. Jag som alltid vill ha allt klart samma sekund jag startar, hade riktigt svårt att skiljas från den här stickningen. Ni kanske förstår varför?

    bladrillejakke

    Bladrillejakken i den finaste gula färgen blev helt underbar. Gul som solen, gul som påsken och gul som våren. Jag önskar att den vore min egen, jag blir så glad av den. Eller så är det kanske tur att den inte är det, för jag skulle ha den på mig  a l l t i d .

    Koftan är stickad i Drops Merino Extra fine från Vörå Handarbetsaffär. Färgen heter senap. Mönstret hittas på ravelry. Därmed var mars månads första projekt av stickorna. Jag har faktiskt också påbörjat två nya projekt redan, ni ska få se senare.

    Skön söndag till er alla!

  • baby,  familjeliv

    Att föreviga små fötter

    Förra lördagen, när barnens mormor och morfar var här, passade vi på att dra igång ett av de där projekten som kan göra en gråhårig. Jag hade varit på ett svettigt gympapass, de hade tagit hand om barnen, och när jag kom hem tyckte jag vi skulle försöka oss på att göra hand- och fotavtryck med Max. Främst för att det ska vara i den där ”Boken om mig”, men också för att jag gjorde tavlor av Mollys hand- och fotavtryck när hon var i samma ålder. Och nu måste vi ju ha matchande tavlor av Max avtryck.

    Vi satte oss på golvet, och jag hade brett ut några tidningspapper, som om det skulle hjälpa med sprattlande ungar. Molly skulle så klart också vara med, och målade snabbt båda sina fötter med svart färg. Hon tryckte fötterna på ett papper och cirka tjugo till innan jag hann blinka, snurrandes på rumpan för att inte klotta mer än nödvändigt på golvet. Max han gillade då penseln kittlade under foten, men att trycka ner foten på pappret var inte lika roligt. För att inte prata om sen då det var dags för handen och han knep ihop så hårt han orkade.

    Processed with VSCO with hb1 preset

    fotavtryck_bebis2

    När tålamodet var slut för lillkillen, var det bara att avsluta projektet och slänga in barnen i duschen. Vi fick bära dem båda, för även Molly hade ju som sagt svart färg under både händer och fötter. Slutresultatet blev precis så som jag hade tänkt mig. Och efter att jag igår äntligen kom mig för att klippa och skriva Max namn, så fattas nu bara en svart ram som krona på verket.
    fotavtryck_bebis

    bokstäver

    bebis_fotavtryck_2

    Färgen vi använde var en ekologisk och giftfri färg som min mamma hade köpt på Nykarleby bokhandel.