• Samarbeten

    Att hämta hem ett nytt köksbord.

    Samarbete med Elsa Möbel

    När jag för en tid sedan skrev om att jag letade efter ett nytt köksbord, kom jag i kontakt med Evalis, kvinnan bakom företaget Elsa Möbel i Kronoby. Hon kunde bygga det bord jag drömde om. Och jag kunde knappt tro att det var sant. Jag som letat bord på de stora möbeljättarna hade tänkt alldeles för snävt. En finsnickare var ju exakt vad jag behövde. Någon som kunde uppfylla alla de önskemål jag hade kring hur vårt nya bord skulle se ut. Tänk att jag inte hade tänkt på det tidigare.

    Sen följde en tät mail-kontakt mellan mig och Evalis. Material, mått, känsla, färg. ALLT diskuterades. Jag skickade inspirationsbilder och hon förklarade vilka olika tillvägagångssätt och material som fanns för att tillverka bordet, och ge det den färg och form jag önskade. Och förra måndagen var det dag att hämta hem bordet. Det kändes som julafton. Ni som vet hur mycket jag gillar julen kan ju förstå att det var pirr i magen.

    När vi kom fram och gick in där, blev både jag och min man imponerade av det gamla, charmiga snickeriet. Evalis kom och tog emot oss, och mitt där bland andra möbler och pågående projekt, gamla rejäla maskiner och material fanns vårt fantastiska bord. Ett halleluja-moment. Kärlek direkt! Sen när man står öga mot öga med kvinnan som faktiskt gjort bordet, så blir det ju ännu bättre. Inte massproducerat någonstans. Ett gediget hantverk. En lyxprodukt. Specialgjort för oss.


    Efter att vi känt och klämt och tittat på bordet en bra stund, fick vi en rundtur i de olika byggnaderna där på gården. Elsa Möbel är företaget som inte bara bygger nya snygga möbler, utan de tar sig också an projekt som ingen annan finner lönsamhet i. De restaurerar, reparerar och ger gamla grejer ett nytt liv. Förutom snickeriet finns där en charmig butik med antika möbler och annat smått och gott. Där hade man kunnat gå runt hur länge som helst och spana in alla guldkorn. Bord, stolar, speglar, skolplanscher, gamla apotekarflaskor i mängder, knoppar till skåpdörrar, målfärg. Ja, allt och lite till. Till och med ett par gamla skidor.

    I en annan byggnad huserar möbeltapetseringen. Riikka, en av företagets två anställda, är den som är utbildad på det området. Vi får se tjusiga tygprover, och möbler som är under arbete. Inte bara utsidan förnyas på möblerna, utan även stommen och fyllning fixas vid behov. Jag fascineras av de rejäla symaskinerna och arbetsredskapen. Och kan inte annat än hålla med min man då han säger att det här är så långt bort från Ikea-möbler man kan komma.

    Nöjda och glada lastade vi sen vårt nya på köksbord på släpvagnen, och åkte vidare i sommarkvällen. Men hit åker vi igen! I sommar öppnas också ett sommarkafé på gården. Och letar man ett annorlunda utflyktsmål kan jag varmt rekommendera Elsa Möbel!

     

  • handarbete

    Trappstickningsstunder

    Vet ni, vi håller på att bli ordentligt bortskämda nu. När jag läste i min femårsdagbok, hade jag antecknat i mitten av maj förra året:  ”solsken från morgonen, men sen började det snöa igen”. Nu är det så tvärtom som det kan bli. Vi har haft sol och riktigt varmt i flera veckor. Några dagar här emellan med ”bara” 12 grader. Men, förutom de dagarna, bikiniväder nästan jämt. 25 grader varmt, klarblå himmel och inte en droppe regn. Undrar hur det går med oss finländare då den riktiga finska sommaren kommer. Ni vet den med cirka tio grader, spöregn och långkalsonger. Bäst att njuta nu.

    Jag har passat på att lägga mig till med en ny vana (ovana?) denna vackra majmånad, då jag dessutom har förmånen att vara ledig. Jag sitter ute på trappan dricker kaffe, äter havregrynsgröt, stickar eller läser sagor för

    Molly, under tiden Max sover i vagnen. Jag vågar inte ha honom att sova ensam ute (p.g.a vargarna), men när vi sitter riktigt intill vagnen, på hustrappan, så känns det ändå som om vi kan njuta lite.

    I min trappstickningspåse finns min ankerströja, som blivit något av ett evighetsprojekt. Sen även två av de projekt jag startat i april. En kofta till Molly, en fjärilvinga med ärmar och knappar, helt enligt hennes eget önskemål. Och en stickning, en tröja till mig själv,  som är ett samarbete med fantastiska we are knitters.

    Men idag har vi inte tid med trappstickning. Idag ska jag och lillspiggen rulla vidare på äventyr så snart han somnar.

    Och en liten uppdatering angående handarbetsutmaningen.

    Påbörjat April: Fjärilvinga the cardigan, kofta till Molly. Napa Cardigan, kofta till mig själv i samarbete med We are knitters. Projekt Liv sockor, teststickning. Saffran Pixi, en mössa till Max.

  • Hemmet,  inredning

    Hänt i veckan.

    Nu är det ju bara tisdag, inser jag. Ofta brukar jag önska mera tid, flera timmar om dagen och flera dagar i veckan. Och nu måste det banen mig ha hänt. Jag tror jag har klämt in sju dagar REDAN den här veckan. Vi har hunnit med så mycket.

    Måndagsmorgon startade jag med att springa fem kilometer för första gången sedan graviditeten. Det var lite svettigt, men det gick. Tiden blev 35 minuter och det kändes så himla bra. Om några veckor ska jag springa Nice Run tillsammans med Your Mama-gänget, det är fem kilometer, och nu vet jag att jag orkar. Som belöning för min fina prestation beställde jag en Garmin sportklocka åt mig, hehe.

    Sen fortsatte vi den evighetslånga måndagen med matlagning och sovturer likt alla andra dagar, och på eftermiddagen styrde vi kosan norrut. Vi lämnade av barnen hos min mamma och pappa. Max gallskrek som vanligt i bilen. Varje sekund känns som en evighet då han skriker sig röd i ansiktet och helt svettig. (Nån som har nå bra tips att komma med där skulle vi vara tacksamma). Efter det for vi till Jakobstad och hämta upp ett begagnat skrivbord, och sen vidare till Kronoby och underbara  Elsas Möbel, där vi hämtade vårt bord och fick en rundtur av charmiga Evalis som driver företaget.

    Då tror man ju verkligen att måndagen har nått sitt slut. Men icke. Jag och maken fortsatte kvällen med en glass-dejt i Kronoby, då vi för en gångs skull var ute på tumanhand. Sen hämtade vi barnen, matade in massa kvällsgröt i Max så han skulle somna i bilen (vilket han sen gjorde). och Molly surade för att hon inte ville åka hem från mormor och morfars. När vi väl kom hem, kom Tom vår vän och hjälpte oss bära in vårt nya köksbord, sen satt vi och pratade en stund vid vårt nya köksbord, och innan vi kom oss i säng var klockan säkert närmare midnatt.

    Idag har jag känt mig lite lätt mör i kropp och knopp. Vilket kanske inte är så konstigt då jag själv läser var jag nyss skrev. Så därför har jag inte alls tagit det lugnt. Man ska som känt smida medan järnet är varmt. Och efter att vi kommit hem med vårt nya, ursnygga köksbord, kändes väldigt mycket annat ganska tråkigt och enformigt. Så nu har jag spenderat dagen med att rensa, rensa och rensa. Och det är så befriande. Några ingående detaljer är väl knappast intressant för någon annan än oss själva. Men, jag ska sälja på Hellnäs-loppis även i år. Och en stor del av våra prylar och möbler kommer ni att hitta där för små struntsummor. Jag har redan prissatt två IKEA-påsar fulla med prylar!

    I ett sista krafttag ikväll tömde jag den övre delan av ett av våra vitrinskåp. Möbeln är alltså delad i två delar, med ett skåp under och en del med glasdörrar ovanpå. Och nu, när den övre delen stod tom, fick maken bära ut den, och kvar lämnade bara skåp-delen, och en hel massa LUFT och UTRYMME. Så befriande, igen. 

    Molly och min man gillar inte förändringen fullt lika mycket, de tycker det känns som om vi ska flytta, haha. Men, de vänjer väl sig. 

  • livet

    Nu händer det saker.

    Det är så lustigt. Hela dagen har jag gått och tänkt att jag ska blogga om vårt flyt ikväll. Sen sätter jag mig framför datorn och läser Linns inlägg om misslyckanden, och sitter nu här och fnissar för mig själv. Ett inlägg där hon listar sex av sina misslyckanden, samt påpekar hur vi tenderar att lyfta fram de projekt vi lyckas med mycket mera ofta än de projekt som, så att säga, skiter sig.

    Och det är nog så med mig också. Ofta ofta ofta får ni läsa om planer jag har, vad jag vill göra eller projekt jag påbörjat. Lika ofta skriver jag att ni ska få se mera av det sen, men inte alltid blir det så. Ibland för att något bara rinner ut i sanden, eller så räcker inte tiden till att visa upp resultatet, eller så blev det helt enkelt inte som jag tänkt mig. Inget att visa upp för världen. Ett misslyckande.

    Och ikväll ska jag berätta om två sådana saker, som jag tjatat på om i åratal utan att egentligen få gjort något åt saken. Två saker som skulle ha platsat bra på den där listan över misslyckanden för bara några veckor sedan. Men nu gör de inte det mera, tjohoooo!

    Idag fick jag nämligen reda på att vårt helt nya, måttbeställda, specialtillverkade matbord är färdigt. Jag som så länge har pratat om och längtat efter ett nytt matbord har svårt att förstå att det faktiskt är på riktigt. Nu behöver jag inte dra den gamla visan längre. Vi har ett bord (snart). Och ni ska få se mera av det sen. HAHA.

    Nästa grej som plötsligt händer är att vi ska bygga terrass i år. Vilken terrass? Terrassen jag tjatat om i snart tio år? JAA! Fatta. Jag lade upp en bild på mina instastorys när min man river ner listerna runt fönstret där terrassdörren ska komma, och mer än tio personer svarade och frågade om jag äntligen ska få min terrass. DÅ vet man att man tjatat på om det alldeles för mycket. Nu är den ju inte klar än, så jag ska kanske inte ropa hej riktigt ännu. Men åtminstone har jag beställt en dörr, och pratat med en byggfirma där jag har goda kontakter. Så om inget oväntat sker kommer jag nog att ha min terrass där innan sommaren är slut.  

    Här kommer man kunna gå ut i morgonsolen! (Och den fina drinkvagnen är till salu om någon är intresserad. Det är vårt gamla matbord också. Hör av er om intresse finns.)

  • familjeliv

    Trettio år senare.

    År 1988

    År 2018

    Trettio år mellan bilderna. På den övre bilden ser ni min mamma som grillar korv med mig och min bror. Lite suddig, men jag älskar bilden. Typerna på den andra bilderna känner ni säkert igen. Jag och en del av den kärlekshög jag välsignats med.

    Morsdagen till ära, funderade jag igår mycket på hur historien på något sätt upprepar sig. Att jag har fött en storasyster och en lillebror till denna jord, lika som min mamma. Hur vi på något sätt delar en liknande vardag, även om det gått trettio år här emellan. Hon var hemma med mig och min bror, lika som jag till största del varit hemma med mina barn. Hur lik henne jag har blivit henne som mamma, trots att jag nog aldrig trodde det.

    I går blev vi bjudna på morsdagslunch hos min mamma och pappa. Mirjam, den yngre av de äldre döttrarna, kom också dit. Vi åt, spelade badminton, njöt av finvädret, och lagom till kaffet kom min bror och hans fru dit för att fira. Och jag är så glad. Glad år att få vara mamma, glad åt att få vara bonusmamma och också ha de två stora flickorna så nära mitt hjärta, glad åt att ha världens bästa mamma. Glad åt att vi alla får vara tillsammans. Uppriktigt glad. För det är inget man ska ta för givet.

    Sen är jag ju inte munter alla veckans dagar jag heller. Jag vet knappt vad jag heter vissa dagar. Men det är inte det det handlar om, att man måste skratta och vara glad hela tiden. Man får slita sitt hår när barnen skriker, golvet är täckt av leksaker och man vakat varje natt fem månader i sträck. Då är man galen om man orkar se allt från den ljusa sidan. Men tacksamheten, den känner man i hjärtat hur trött man än är. Och man vet att man aldrig skulle byta ut sitt liv med allt kaos, mot någonting i hela världen. Då har man hittat hem.

  • Samarbeten

    För fantastiska bilder.

    Samarbete med Bildbolaget DU&VI

    Fågelkvitter och solsken. Äntligen får vi njuta av vårsolen och värmen. Det efterlängtade sommarlovet och semestern är snart här, med alla festligheter som hör till. Studentekalas och examensfester. Antagligen är ni många som redan nu hittat den perfekta klänningen, många som planerar vad som ska finnas på kaffebordet, hur håret ska fixas och vem som ska bjudas på fest. Kanske har flera också bokat sina studentfotograferingar, eller kanske letar ni ännu den bästa fotografen? Då har jag ett hett tips att komma med ikväll.

    Jag har en vän, som är fotograf, det vet säkert många av er redan. Karolina på Bildbolaget DU&VI. De flesta fina bilder det finns av mig och min familj är det hon som tagit. Och det är inte bara för att hon är min vän som jag säger att hon är bra. Hon är bra. Hon lyckas på något magiskt sätt alltid lyfta fram det bästa hos den hon fotograferar, och viktigast av allt kanske, hon får en att känna sig bekväm framför kameran. Ett proffs ut i fingerspetsarna. När Ida-Linn blev student sommaren 2016 var det Karolina som tog studentbilderna, och även visade några på sin blogg. Klicka här för att ta del av dem. 

    För några månader sedan var det min tur att bli ordentligt bortskämd en dag. Jag har menat blogga om det här så länge, men tiiiiden räcker inte till. Bättre sent än aldrig heter det väl, och nu äntligen ska ni få se. Jag åkte redan från förmiddagen till Karolinas studio i Jakobstad. Och speciellt just den här dagen var att jag inte bara skulle fotograferas, utan även få håret fixat och bli stylad av Dannika. Med mig hade jag min lilla prins som uppförde sig exemplariskt, mest bara åt och sov, medan morsan blev ompysslad. 

    När det sen var dags att ta bilder, tyckte inte Max alls att det var roligt mera. Och efter några svettiga bilder med honom gnällande på golvet, var det lika bra att lyfta upp honom i famnen och låta honom vara med. Och jag fick inte bara nya bilder av mig själv, utan ett minne för livet.

    Vi avslutade med matpaus, och fick köra hem nöjda och glada allihopa. Och nu vet ni vem ni ska ringa och boka, redan imorgon, till er studentfotografering. Eller varför inte ge bort en familjefotografering till din mamma på morsdag. Oavsett så vågar jag lova, att Karolina är kvinnan ni vill kontakta. 

  • baby

    Ett halvt år med Max.

    I natt har Max velat sova med sitt ansikte tätt emot mitt hela natten. Med ett stadigt grepp i mina öron, för att säkerställa sig om att jag inte försvinner någonstans. Som om han på något sätt haft på känn, att just den här natten för ett halvt år sedan, kämpade vi tillsammans han och jag. Vi kämpade för att han skulle få komma till världen utanför livmodern. Det klarade vi av galant. Och nu har det redan gått ett halvt år sen den natten.

    Det har varit ett halvt år av rädsla och förtvivlan. Lycka och överväldigande kärlek. Precis så som jag visste det skulle bli. Men även om man vet att alla känslorna kommer på en och samma gång då man blir mamma. (Även om det är andra gången) Så kan man inte veta exakt vad som kommer utlösa känslorna. Vi kunde inte veta att han skulle drabbas av en infektion när han var pytteliten, som skulle skrämma skiten ur oss. Vi kunde inte veta att kikhostan skulle härja just denna vinter, och på något sätt medföra att vi nästan isolerade oss från annat folk den första tiden. Jag kunde inte veta hur himlastormande stor kärlek jag skulle känna i mitt bröst när barnaskaran utökades med ett till mirakel. Man vet ju att man kommer älska sitt barn. Men den där kärleken är nog så stor så man ibland inte vet hur man ska kunna förvalta den på bästa sätt. Ett till liv att ta hand om. Älska. Skydda.

    Det där kunde man älta i all evighet utan att något blir bättre av det. Ibland går det rysningar i hela kroppen när jag tänker på allt fel man kan göra som förälder. Allt fel man kanske redan gjort. Hemska tanke. Men det går inte att gräva ner sig i det. Man måste förlita sig på att man gör sitt bästa, och att det kommer att räcka.

    Ett halvt år efter förlossningen känner jag ändå att jag repat mig ganska bra, både i kropp och knopp. Och sonen vi fick är ett charmtroll ut i fingerspetsarna. När han är glad är han GLAD. När han är arg är han ARG. Även om han är trött sover han inte, men äter säkert för två. Han är envis som en åsna och sällskapssjuk som få. Han är verkligen extra allt. Och nu blir han bara roligare. Han skrattar och sprattlar och fullkomligt älskar då Molly busar med honom eller leker tittut och hoppar fram i någon dörröppning eller bakom soffan.

    Han tar sig fram i princip över hela golvet, men har ingen utstuderad teknik, utan snurrar lite hit, lite dit, backar en bit, och sen om igen. Tills han blir förbannad och ska upp i famnen på sekunden. Får han inte som han vill skriker han tills han tappar andan. Han tar sig upp på alla fyra i krypställning, och gungar fram och bak. Han sitter utan stöd, och är ganska mallig då han kan. Han gillar också att sitta i sin matstol, och kasta saker i golvet. På några röda sekunder slänger han tjugo leksaker i golvet så det bara smäller. Han dreglar verkligen jättemycket, jag har trott att tänderna skulle spricka upp i flera månader redan, men ännu syns inga riskorn där. Något han älskar att ligga och studera nu just är händerna. Han vrider och vänder handen, pekar med ett finger åt gången, samtidigt som han fascinerat tittar på.

    Tänk vilken fantastisk utveckling från nyfödd till sex månader. Tänk att vi får vara med på den här resan en gång till.

  • egen design,  stickat

    Max Byxa och en blockfärgad babyfilt.

    I samarbete med Vörå Handarbetsaffär

    Vet ni, det verkar lite som att ju mindre jag hinner visa upp här på bloggen, desto mera hinner jag åstadkomma på andra fronter, hehe. Nu har jag stickat väldigt mycket på sistone. Men samtidigt har de blogginlägg jag gjort lämnat på hälft. Nästan klara, men de saknar den där sista touchen. Allt som oftast blir jag avbruten i det jag gör, och nästan aldrig kommer jag ihåg att fortsätta där det lämnade, haha. Så nu måste jag ta mig i kragen, medan jag ännu minns detaljerna kring det jag gjort.

    Två stickade grejer jag hittills endast visat på Instagram, ska jag också visa åt er här på bloggen. Max Byxa är färdig, och har redan varit i flitig användning närmare en månad. Likadant med filten jag stickade av Drops Polaris.

    Byxorna som är en storlek större är mini leggingsen jag stickade tills Max föddes, har en perfekt passform. Då hela byxan är resårstickad växer den med barnet. Och den lite bredare rätstickade randen på sidan av benen blir en snygg detalj. Sen är också benen stickade lite extra långa, så att man kan vika ner dem sedan när ungen igen har växt flera centimeter. Ni vet ju hur snabbt de växer de små liven. Mönstret till den minsta storleken finns publicerat här på min blogg, och ni hittar det om ni klickar HÄR. Byxorna är stickade av Drops Merino extra fine, och på stickor 4, så det går snabbt och enkelt att färdigställa.

    Filten valde jag att sticka i tre olika färger. Bara för att jag ville göra något annorlunda. Och det blev riktigt roligt. Kanske snyggare än vanliga ränder, då även filten i sig har struktur. Jag startade med ca 1,5 nystan vitt, sen två nystan beige, och avslutade med cirka ett halvt nystan grått.  Mönstret hittar ni HÄR.

    Vill man sticka en filt, eller ett par byxor (eller något helt annat) så har DROPS en fantastisk REA nu i maj månad. 35% rabatt på nästan alla ull/alpackagarn hela månaden. Det betyder att flera av mina garnfavoriter är ordentligt nedsatta, som Big merino och Merino extra fine. Drops garn hittar ni på Vörå Handarbetsaffär i Vörå, Vasa eller på nätet. 

    Och för min egen del, och för er som följer mig i min handarbetsutmaning, så blev filten färdig i mars, och utgör tillsammans med bladrillekoftan de två projekt jag färdigställde den månaden. I april har jag färdigställt en fjärilvinga och dessa byxor till Max, som passande nog fått namnet Max Byxa. OCH en mössa som ni varken fått se början eller slut på ännu.

    Vilka tre projekt jag påbörjade i april ska ni också få se någon gång. Helst innan halva maj månad gått förbi.
  • just nu

    Vi tröttnar aldrig på, ”Just nu listan”.

    När vardagen, och varje minut är intensiv, finns ingen tid eller kapacitet att knåpa ihop något genomtänkt inlägg här på min lilla blogg. Då känns det skönt att kunna falla tillbaka på en gammal goding, och ge er en liten uppdatering. So I give you. Livet JUST NU:

    FEM bästa – just nu.

    1.Guldkornen i vardagen. Fast jag ibland blir så galen så jag kunde slita av mitt hår. (Vilket jag i och för sig inte behöver, för jag tappar allt ändå när jag ammar) Såå finns det de där ovärderliga guldkornen. Och guldkornen jag pratar om är inga vanliga guldkorn. Utan de där magiska ögonblicken. När en bebis skrattar hjärtligt åt sin fåniga mamma, eller när två syskon ser på varandra med bus i blicken och brister ut i skratt, eller när en bebis tar tag i ens öron och pussar hela ens ansikte. De där små små sakerna som gör den stora skillnaden.

    2. Att våren är här. Än är det brunt och grått. Men snart grönskar det och livet leker.

    3. Min man och att vi hjälps åt här hemma. Att vi tar gemensamma beslut och har samma värderingar.

    4. Att jag fick mammapeng idag och kunde handla mat.

    5. Att vi klarade av just DEN resan idag, vi kan kalla den; matshopping med kidsen. Ingen grät, ingen tappade tålamodet. Jag kom ihåg pinkoden till mitt bankkort. Båda barnen åt på hamburgar-restaurang efteråt. Och världens gulligaste kvinna satte sig vid bordet bredvid oss och pratade peppande om de facto att jag satt där och ammade. Alla mätta och alla glada när vi for hemåt igen.

     

    FEM värsta – just nu.

    1. Att Max föll i golvet idag. Från dubbelsängen, och med rumpan före. Han grät direkt han ramlade, och tystnade direkt jag plockade upp honom. Sen var han sitt vanliga jag igen. Men jag kände mig verkligen som den värsta, värsta, värsta modern på denna jord. Molly hon blev vettskrämd hon också, och grät tio gånger mera än Max. Ringde hälsovårdscentralen, som försäkrade mig om att barn faller ibland och att det högst antagligen inte var någon fara, men även vilka signaler jag skulle var extra uppmärksam på idag.

    2. Att jag inte sover ett dugg. Vet inte om det är värre att jag inte gör det, eller att jag håller på att vänja mig med att inte sova.

    3. VARGARNA. Fortsättningsvis vet man inte vilken husknut de lurar bakom. Sen är det lite lika där. Vet inte om det är värre att de lurar där bakom, eller att man på något sätt håller på att vänja sig vid denna absurda vardag med vargar runt hörnet och kniven i fickan.

    4. Jag tjatar ju alltid om TIDSBRISTEN, och än är det inte läge att sluta.

    5. Vårt stökiga hem. Fick oväntat besök här för några dagar sedan, och hade alternativen att: 1. skämmas ihjäl eller 2. skratta gott åt situationen. Valde det senare.

     

    FEM saker vi gjort i veckan.

    1. Varit hemma ensam med barnen all vaken tid. Vilket tärt på alla inblandade. Maken har jobbat extra med att ”samla in” björksav, som ett företag här i byn köper in.

    2. Inte varit allergisk. Väntat på att allergin ska komma och ta det sista ur mig. Bryter den ut lär jag ligga som en pöl på marken till slutet av maj.

    3. Sålt bort en del möbler, och plocket ihop en del som ännu ska säljas. Vi behöver U T R Y M M E  här i vårt hem. Då för tio år sedan när vi renoverade, hade vi nog aldrig i vår vildaste fantasi kunnat tro att vår familj skulle växa så här mycket. Nu behöver vi få plats här alla också.

    4. Beställt mera möbler från IKEA. HAHA. Men tanken är att vi måste få ut möbler som inte fyller någon funktion och ersätta dem med möbler som gör det.

    5. Varit över till grannarna på ”Torsdagslunch”. Bästa påhittet någonsin. Vi turas om att laga mat till varandra och varandras barn en gång i veckan. Hinner umgås en stund och ta del av varandras kaos. Kan inte förstå att vi fått till fyra fina ungar och en fantastisk vänskap.

    FEM saker vi ska göra i helgen.

    1. Jag ska på träning på söndag. Your Mama 2.0 drar igång, och tio veckor träning med samma sköna gäng väntar.

    2. Laga mat.

    3. Äta min mat sen då alla andra fått sin och min redan varit kall i en timme.

    4. Försöka sova och bli lika frustrerad varje morgon då Max ”vaknar” klockan sex efter att inte ha sovit annat än små snuttar sedan klockan elva på kvällen.

    5. Stay positive.

     

    FEM saker jag längtar efter.

    1. Att inte behöva vara rädd för att stora rovdjur ska ta mina barn eller mig här på gården.

    2. Sommaren och värmen.

    3. Semesterresan till Mallorca.

    4. Sömn.

    5. Dagen då jag springer 10 km igen.

     

    TVÅ saker jag tycker ni ska göra.

    1. Prova dricka björksav. Fräscht och gott.

    2. Sova ni som kan, och njuta av det.

  • egen design

    Fjärilvinga på Ravelry!

    Vet ni vad, vet ni vad? Jag har lyckats, på något ofattbart sätt för det var inte lätt, att få mönstret till sommarlinnet Fjärilvinga upplagt till försäljning på Ravelry. Det första mönstret jag tänker sälja, istället för att ge ut gratis här på min blogg. Tanken att lägga upp mina mönster på Ravelry har funnits i åratal, men jag har aldrig kommit till skott. Att slänga upp beskrivningar här på bloggen är mycket enklare. Lägger man upp ett mönster till försäljning ligger det väldigt mycket arbete bakom. Dels ska det finnas i flera storlekar, vara enkelt att förstå, och så klart helst inte innehålla några fel.

    Nu har linnet teststickats i flera omgångar. Jag har lusläst mönstret säkert tusen gånger. Och jag hoppas så klart, att någon ska vilja sticka det nu också. Köpa det. IIk! Hoppas hoppas. 

    Mönstret hittar ni alltså om ni söker på Fjärilvinga på handarbetssiten Ravelry.com Är ni inte medlemmar där tycker jag ni ska registrera er. Helt gratis och där finns tusentals mönster. Gratismönster och betalmönster på världens alla språk. Klickar ni HÄR ska ni komma till mönstret på Ravelry.

    Känner man sig inte bekväm med att använda Ravelry, men bor här i nejden och vill sticka linnet, så går det att gå in till min långsida samarbetspartner Vörå Handarbetsaffär. De hjälper till med både mönstret och rätt garn. Drops designs Cotton Light, Belle eller Muskat är de garn jag själv testat sticka den i, och kan rekommendera.

    Nu ska jag jobba vidare på nästa mönster, och nästa..