En tröja till Tuvali

En tröja som jag inte tidigare visat här på bloggen, är en tröja som låg i tomtens säck. Vår kära guddotter Tuvali fick en saffran cardigan till julklapp, i en ljuvlig ceriserosa färg. saffrancardigan_1 saffrancardigan

Tröjan är stickad i garnet Merino extra fine, köpt från Vörå Handarbetsaffär. Mönstret heter saffran cardigan, och finns att köpa på ravelry. Trots att det är riktigt mycket mönster, så går tröjan relativt snabbt att sticka. Och roligt är det. Mönstret finns i storlekar från 52-164, och jag har stickat hela tre stycken i år, i olika färger.

Och på tal om vad jag stickat i år, så blev detta min 14:e tröja. Sen dess har jag också stickat Mollys jultröja, den röda snøløvgensern, och en grå bladrillekofta till Max. Där har jag sexton färdiga tröjor. Och den sista tröjan är ännu på stickorna, en mammas bladrillejakke till mig själv. Blir den färdig klarar jag mitt mål på 17 tröjor år 2017. Och om inte, så faller jag riktigt på målsnöret. Att sticka just sjutton tröjor i år var bara någon fix idé jag fick i början av året. Vilka nya handarbetsmål jag lägger upp för det inkommande året återstår att se. Och om jag får klart min sista tröja. Jag håller er underrättade.

Du vet att du är en nybliven mamma..

  1. När du inte druckit varmt kaffe på flera veckor, om du ens dricker kaffe mera på grund av bebisens känsliga mage.
  2. När du inte kommer ihåg att äta själv. Och om du gör det så gäller samma sak som med kaffet. Maten hinner kallna innan du själv hinner sätta dig till bords.
  3. När du somnar exakt samma sekund som du lägger huvudet på kudden.
  4. När du känner dig utvilad och oslagbar om du fått sova fyra timmar i sträck.
  5. När du utvecklar en superhörsel, och vaknar av minsta lilla ljud. Som det lilla ”dunset” som uppstår när bebisen tappar sin napp och den ”slår” i madrassen.
  6. När din tidsuppfattning gått totalt förlorad. En vecka känns både lång som en evighet och kort som en sekund. Det känns som om ni haft bebisen hela ert liv, samtidigt som det känns som om hen föddes igår. Dagar och veckor flyter samman och ingen vet vilken dag det är.
  7. När du förlorar ditt minne totalt och blir allmänt mosig i hjärnan. Tillexempel kan du glömma mitt i en mening vad du höll på att säga. Eller sätta in smutstvätt i kylskåpet och slänga disken i skräpkorgen.
  8. När ni får besök väljer du den av dina tröjor med minst spyfläckar. Rena kläder, vad är det?
  9. När dina bröst under ett dygn är mera utanför bh:n än innanför.
  10. När du helt oberörd och obrydd kan sitta och prata om blödningar, spruckna bröstvårtor och detaljer från förlossningen över en kopp kaffe.
  11. När samtalsämnen som för andra är dödstråkiga får ditt hjärta att slå lite snabbare. Som diskussioner om nattblöjor, amningsbh:ar, d-vitamindroppar och barnvagnsaccessoarer.
  12. När det känns som egentid att få gå ensam på toaletten och en dusch känns mer underbar än den finaste spa-behandlingen.
  13. När du är och handlar mat och går och vaggar kundvagnen likadant som du vaggar barnvagnen, trots att bebisen inte är där i.
  14. När nya textilier till hemmet innebär något helt annat än tidigare. För visst är det väl så att amningsdynor och spytrasor i soffan kommer starkt i inredningen nu till våren?
  15. När det känns helt rimligt att sitta och titta på din sovande bebis i två och en halv timme utan att få något annat gjort.
  16. När 99% av bilderna på din telefon är bilder på din bebis, varav ca 300 bilder då du försöker fånga bebisens första leenden, men misslyckats. ( Eller ibland lyckas ett på hundra)DSC_0145

En annorlunda jul

Tvekar lite när jag skriver rubriken. Men annorlunda betyder ju inte på något sätt dålig. Så jag låter rubriken stå.
julgran

julen_2

Julen blev, liksom allt annat på sistone, annorlunda i år. Dels visste jag att jag skulle få sänka kraven med en bebis i huset. Men sen drabbades vi också av en dunderförkylning lagom till julafton, och dagen innan julafton visste vi ju inte ens om vi skulle lyckas få fira julafton hemma och alla tillsammans, eller om vi skulle bli inlagda på sjukhus. Men vi fick var hemma, och vi fick vara tillsammans. Och jag är så tacksam.

julen_2017

Julkänslan däremot, infann sig först på själva julafton i år. När alla familjemedlemmar var på plats. Stora flickorna, mamma och pappa, min bror och hans fru och så vi. Mamma och jag började yra på i köket med jullunchen, som vanligt. Jag och maken hade några julklappar som inte var paketerade ännu en timme innan jultomten skulle komma, som vanligt. Vi var många runt matbordet, även om vi i år var färre personer än någonsin tidigare. Och när det väl var dags att börja äta, så tyckte också Max att han ville ha sin jullunch. Han kan inte riktigt vänta på maten. Då han vaknar ska det vara servering direkt, annars tjuter han högre än brandvarnaren, så man ska förstå att han menar allvar. Så, för ovanlighetens skull fick jag äta min julmat kall i år, då alla andra redan var klara. Men det gjorde inte mig så mycket. Maten smakade tyvärr ingenting, jag var så förkyld. I ärlighetens namn vet jag inte när jag skulle ha varit så förkyld sist. Tänk att pricka in århundradets förkylning till julafton. Max var även han fortfarande riktigt rosslig, och jag kände hur man gick på någon form av extrabatterier hela dagen.

Men julafton blev det. En annorlunda med en bra sådan. Och alla de där ingredienserna jag alltid tjatar om att gör julaftonen så magisk, fanns där även i år. Gemenskapen, kärleken och familjen. Och jultomten förstås. Resten kan kvitta. En liten flicka i sin röda paljettklänning som tindrade med ögonen då jultomten kom. Nervositeten som släppte för henne och hur hon vågade prata och fundera med jultomten. En liten sjuveckors kille som firade sin allra första jul och fick sina allra första julklappar. Och alla vi andra förstås, vi tindrade nog också ikapp med stjärnorna. Man kan inte så mycket annat, när julens magi slår till.

jultomten

max_första_jul (kopia)

Sen kommer alltid eftermiddagen, och även om man vet att flera av oss åker vidare för att fortsätta julfirandet på annat håll, så har vi lite svårt att skiljas åt. Man vill inte riktigt släppa taget. Som tur var stannade min mamma och pappa här över natten, och lekarna fortsatte mot midnatt. Alla spel skulle testas och alla leksaker plockas upp. Molly åkte runt med sin nya sparkcykel i hela huset och kryssade mellan alla julklappar hon hade utspridda över golvet.

Igår vaknade vi upp och lekarna fortsatte. Vi åt rester av julmaten, stressen var obefintlig, både jag och Max var redan i bättre skick, och Molly byggde lego med sin pappa i timmar på köksbordet. En juldag precis som den ska vara. Idag har vi fortsatt i samma anda, och jag som inte riktigt hann landa före julafton tänkte ta igen allt missat mys nu. Pyjamasdagar och glögg resten av året tänkte jag.

En tallkvast på dörren.

Jag binder oftast en stor krans av granris till dörren inför julen. I år blev det en lite annan variant, i all sin hast blev det en kvast.

En halv tall och någon grankvist som blev allt annat än en krans, men lite trevlig ändå. Ihopsvarvad på fem minuter och jag är nöjd.

Inte bara dörrprydnaden som är på plats, det mesta är klart inför morgondagen. Även om dagen fick en lite tuff start med Max som blivit rejält förkyld under natten, och vi åkte till sjukhuset en sväng, så sitter vi nu i soffan framför en brasa och njuter. Vet inte när jag sist något år skulle ha suttit i soffan kvällen före julafton. Ibland är det lite nyttigt att stanna upp och reflektera över vad som egentligen är viktigt. Även för en julfantast som jag själv.

Nu ska vi hoppas att vi inte behöver åka flera gånger till sjukhuset, utan får fortsätta njuta hemma. Det är det enda jag önskar till julklapp i år.

Och till er alla som kikar in här, en riktigt god och fridfull jul önskar jag er! Kärlek!

Giv mig december åter.

Nej vet ni vad, nu går det för snabbt. En dag kvar till julafton och jag hinner inte alls med. Nu är det inte det stökiga hemmet eller allt det ogjorda som stör mig mest. Nej, det jag saknar är adventsmyset. Tid att dricka glögg framför spisen, lyssna på julmusik, planera julmenyn, omsorgsfullt slå in julklappar och skriva julklappsrim. I år har jag inte alls hunnit med något sådant. Vet ni, vi har inte ens tänt första ljuset i adventsljusstaken än. Hela advent har försvunnit i ett virrvarr av vaknätter, mjukisbyxor, förkylningar, trötthet och babysnusande. Inget fel med att snusa baby, det är väl bland det bästa man kan göra, men jag hade så sett framemot adventstiden. Hela graviditeten har jag haft december som målbild, och nu har jag inte hunnit blinka innan december är över.

Så för min del skulle det gärna få börja om nu. Nu skulle jag vara redo att njuta av december. Vet inte hur jag ska komma i rätt stämning. Allt det lugn och den julefrid jag brukar känna i hela kroppen får gärna komma i en komprimerad version i år, och helst levereras med expressfart. Och feberstegringarna och förkylningen jag dras med skulle helst få försvinna. Kanske jag skulle starta med att slå på lite julmusik, och sen hoppas på det bästa.

Dan före dopparedan imorgon alltså. Bara att ösa på.

(Och som ni ser är Mollys jultröja klar. En liten high five till mig själv ändå)

Vann du?

Vinnarna är dragna i utlottningen i samarbete med VOGA styling.

De TVÅ som vann, är:

Daniela med kommentaren ”Vill shoppa i Helsingfors med mina två bästa vänner. Vi hinner ses så sällan nuförtiden och det skulle vara härligt att dela upplevelsen med dem!”

Charlotta med kommentaren ”Skulle jag vinna skulle jag ta med min mamma och syster i Vasa:). Skulle så gärna dela detta med dem!”

Vinnarna meddelas personligen.

Och till er andra, som inte hade lyckan med er denna gång, ännu hinner ni köpa presentkort till rabatterade priser. Klicka här, och klicka hem en fantastisk upplevelse.

VOG_0017

Vet ni, det tar sig.

Från att ha tänkt att det mesta är lite hopplöst och omöjligt, känns det nu som att saker sakta men säkert lite börjar ta sig. Max har haft några kvällar utan hysteriskt skrik. Vilket har bidragit till att jag och hela familjen kunnat slappna av en aning. Jag har kunnat ta mera än en minut åt gången, och se framåt. Och, för första gången på flera veckor känns det som om vi faktiskt skulle få till lite julkänsla här hemma även i år. Idag tog vi rekordtidigt in granen. Och Molly har klätt den. Klättrat på stolar och pallar för att få julgranskulor runt hela granen. Minns ännu hur det var för något år sedan när det inte blev någon spridning alls på pyntet. Alla kulor och allt glitter på två av de nedersta kvistarna, hehe.

Julgranen brukar vi annars inte ta in förrän nån dag innan julafton. Men nu behöver man beta av de få måsten som finns, för att hinna med allt på de återstående sju dagarna innan julafton. Och julgranen är ett måste. Det flesta julklappar börjar också vara inslagna, och ett till måste kan bockas av. Sen ska några julklappar ännu färdigställas, och så har vi julmat att handla och tillreda. Sen, sen ska vi bara hoppas vi alla hålls friska. Molly har en rejäl förkylning, med hosta och snuva. Själv har jag lite ont i halsen. Och jag hoppas så innerligt att Molly snart är frisk och att resten av familjen skonas nu inför den stundande julhelgen. Speciellt lillprinsen förstås. Tycker han haft sin beskärda del på de få veckor han levt.

Hur har ni det ställt inför julen? Allt klart eller inte ens påbörjat? Eller kanske skiter ni i allt och drar iväg till en söderhavsö? Tell me! Så har jag något att läsa i natt då jag vakar de obligatoriska timmarna med bebbo.

Mjölkfria lussebullar

Idag kommer jag tyvärr med lite old news. Luciadagen har redan varit, och enligt tradition bakar vi alltid lussebullar då. I år testade jag att göra en mjölkfri variant, som blev riktigt bra. Därför vill jag ju gärna dela med mig av receptet på mina goda, saftiga, mjölkfria lussebullar, även om Luciadagen firades igår. Vi bakade på eftermiddagen, jag och min lilla sockerbagare. Med luciakronan på sockerbagarens huvud, så klart. Och jag med en liten tomtenisse som hängde med på armen.

Idag har vi bjudit vännerna på lussekaffe och mumsat lussekatter. Resten av bullarna slängde vi i frysen, så nu har vi att festa på en tid framöver. Som tur kan man ju äta lussebullar hela advent, jag som älskar smaken av saffran. Jag brukar faktiskt ofta servera lussebullar till kaffet på julafton också. Så än hinner man testa receptet!

lussebullar

Detta recept ger er ca 35 lussebullar.

Ingredienser:

50 g jäst

100 mjölkfritt smör (jag använde Keiju)

5 dl havredryck

1 ägg

1 påse saffran

2 dl socker

0,5 tsk salt

15 dl vetemjöl

Smula jästen i en bunke. Smält smöret tillsammans med havredrycken, låt det bli fingervarmt. Häll över jästen. Rör om så det löser sig.

Tillsätt ägg, saffran, socker, salt och mjöl.

Knåda degen kraftigt tills den är blank och smidig. Låt jäsa under duk i 40 minuter.

Stjälp upp degen på mjölat bakbord och knåda den smidig på nytt. Dela degen i ca 35 liks stora delar. Rulla och forma olika sorts krusar. Lägg på bakplåtspappersbeklädda plåtar och låt jäsa under duk i 40 minuter till.

Pensla med uppvispat ägg och garnera med russin. Grädda mitt i ugn ca 5-8 minuter.

Låt kallna under duk.

Jultröjan

Mitt hjärta klappar lite extra för det juligt juliga. På julafton klär jag gärna hela familjen i rött och festfint. Att sticka charmiga jultröjor har varit på tapeten flera år, och förra året fick jag verkställt en röd-vit marygenser till mig själv, och en tröja med renar på till min svägerska. I år hade jag tänkt sticka en marygenser till Molly också, så jag och Molly kan matcha som två små bär.

Jag startade med den först efter Max födelse, och även om det är sex veckor sedan måste jag medge att det är lite svårt att hitta sticktid för tillfället. När Max sover är jag så illa tvungen att prioritera andra saker, som att gå på toaletten, duscha eller sova själv. Och när han inte sover så bär jag honom.

Men. Nu ser det nästan ändå ut som om Mollys tröja kan hinna bli klar. Bara oket kvar så är den fixad. Det blir femtonde tröjan i år. Jag som hade som mål att sticka 17 tröjor i år ser ut att falla på målsnöret.

 

Man ska ju inte jämföra barn, men.

När man satt två barn till denna jord är det ju roligt att jämföra lite lite.

5 veckors bebis nu och då.

2013 gick vi och vaggade bebis. En bebis som absolut inte ville sova. Enda chansen att få henne att somna var att vagga runt med henne tills ögonen sakta, sakta slog igen. Armarna hann domna bort och ryggen hann gå av innan hon sov. Men det var enda sättet. Hon hade helt säkert klarat sig utan sömn. På dagarna sov hon bara korta snuttar. Tjugo minuter här och där, eller nä, bara här i min famn. Så fort man försökte lägga ner henne var hon klarvaken igen. Men, så länge hon fick vara med var hon nöjd. Hon grät i princip aldrig. Minns ännu med stor ångest en kväll när hon grät helt otröstligt och vi försökte allt. Men det var den ena kvällen.

2017 vaggar vi en ny bebis. Och det roliga är att vi skämtade om det när jag var gravid. ”Få se nu om vi får börja vagga igen, höhö” Sen hävdade jag alltid lite vuxet till min man, att nääe, den här bebisen ska nog få lära sig att somna själv. HAHAHA. Till vårt försvar vaggar vi inte av samma orsak den här gången. Vi vaggar inte för att nödvändigtvis söva beibin. Vi vaggar för att trösta, för att få tyst på skriket. För han skriker på kvällarna, de flesta kvällar, otröstligt. Och vi vaggar igen tills armarna domnar och ryggen går av på mitten. Skillnaden är dock att han oftast sover ganska bra på dagen. Inte helt ovanligt att han drar en 3-4 timmars tupplur mitt i dagen.

2013 hade vi en bebis som inte bara ogillade att sova, hon ogillade också att äta. Amningen var en kamp. Enda sättet vi fick det att funka på alls, var att amma liggandes. Inte jättepraktiskt om man ska amma i farten någon gång. En enkel lösning hade varit att ge henne flaska. Men fanns det något hon om möjligt hatade mer än bröstet så var det just flaskan. Så med ångest och i motvind ammade jag i sju månader. Matvägran ledde också till att hon inte ökade så bra i vikt. Hon vägde 4,2kg när hon föddes. Inte förrän hon var tre månader uppnådde hon en vikt på 5,5 kg. Och varför pratar jag om just 5,5 kg? Jo för att nu,

2017 har jag en matglad kille vid bröstet. Som helst skulle äta dag och natt. Ammandet funkar felfritt. Han vägde 5,5 kg nu vid 5 veckor. Så en betydligt större beibi nu. Och jag är så glad åt att åtminstone inte behöva kämpa med amningen.

Hur jag mådde de där första veckorna med bebis 2013, har jag lite svårt att minnas. Vet bara att jag var väldigt tacksam och satt ofta med glädjetårar i ögonen och tittade på den nyfödde. Vet också att det var väldigt omtumlande och jag var ganska svajig i mitt mående, och väldigt orolig över att något skulle hända med min lilla skatt.

Nu, 2017 är jag lika tacksam och ödmjuk inför livet. Jag hade kanske lite glömt hur intensiv spädbarnstiden faktiskt är. Men trots det är det inte ens nära på lika stor chock som första gången. Vår sjukhusvistelse gjorde ju att orosmolnen hopades även denna gång, skulle det inte varit för det att han blev sjuk, skulle jag utan vidare hävdat att jag står mera stabil den här gången. Nu vet jag inte riktigt.

Spädbarnstiden 2013 lärde mig åtminstone att de här första månaderna med bebisen är en väldigt kort tid. Även om det känns som en evighet där mitt i vaknätterna. Så med all säkerhet kommer vi komma ut på andra sidan dimman även denna gång.