• bloggen,  inspiration,  livet

    Inspelningsdag på Strömsö.

    Sitter i soffan med en väldigt spännande dag i bagaget. Hjärnan går på högvarv av alla intryck från dagen. Sladdar här, mikrofoner där och rörelser i slow motion för att fånga allt på film.Vi startade dagen med att bli sminkade och fixade i håret. Väääldigt pirriga nerver, och väldigt proffsiga, trevliga människor som jobbar på Strömsö. Jag, Malin och Camilla var gästerna i dagens program. Och programledaren,  Strömsö-Camilla, guidade oss genom dagen. Dessa tre kvinnor kunde jag spendera mycket mera tid med än en ynka dag. Så himla fina typer allihopa.

    Dagen kvalar utan tvekan in på topplistan över de mest spännande dagarna i mitt liv. Jag steg ut ur min egen comfort zone, och det är jag glad över. Att våga är att vinna. Hur väl jag sedan presterade är en annan fråga. Jag kommer nog att sitta med skämskudden i famnen när programmet sänds 2 november. Nu känner jag däremot att jag gärna skulle göra om dagen. Skulle man få testa på TV-inspelningar några gånger skulle det säkert kännas mera naturligt. Drömmer lite om en karriär som tv-stjärna, men vet att verkligheten kallar imorgon,

    20141013-200609-72369736.jpg

    20141013-200608-72368974.jpg

    20141013-200612-72372560.jpg

    20141013-200611-72371174.jpg

    20141013-201428-72868370.jpg

    Tack Strömsö för att ni gav mig chansen och upplevelsen. Nu har jag något att berätta för kommande barnbarn.

    Programmet sänds alltså 2 november 2014 kl.17.15 i Yle fem.

  • baby,  barn,  familjeliv,  livet

    4 veckors heltidsjobb

    Jag är trött, lycklig, mörbultad, lite rikare och lite stolt över mig själv. Tänk att jag gått tillbaka till jobbet, och tänk att jag jobbat en hel månad. Fortfarande känns det konstigt och surrealistiskt att vår hemmamamma-med-bebis-bubbla har spruckit och jag ska försöka fungera som vilken annan arbetande människa som helst. Jag inser ju, att detta kommer att bli en vardag så småningom. Att det kommer att sluta kännas konstigt. Att mina djupa tankar kring om det verkligen är så här livet ska vara, sakta kommer att mattas av. Att jag av någon ofattbar orsak kommer att acceptera att de människor jag älskar mest, är de människor som kommer att få minst av min tid. Kvällarna, fredagsmyset och helgerna kommer att bli heliga. Min bitterhet över att inte få leva i vår lilla hemma-bubbla kommer att avta. Det är konstigt. Allt har sin tid. Och nu jobbar jag. Hundratusenmiljonerprocent, heltid så det bara sjunger om det. Japp, japp. Nya vardagen, och jag kan inte säga att den är dålig. Bara så himla annorlunda.

    Det var den augustimånaden. Augusti 2014. En tung och omvälvande månad. Men jag tror nog att jag var ännu tröttare i augusti i fjol, faktiskt. Då när bebisbubblan var högaktuell. Nu välkomnar jag september, som jag redan nu vet att kommer att bjuda på nya möten och erfarenheter.

    Här ser ni en bild från augusti 2013. Ett år sedan redan. Då var detta vardagen, vilken kontrast.

    Och vilken pytteliten Molly-bebis.

    DSC_0057

  • barn,  familjeliv,  livet

    TGIF

    Visst är det så det heter, TGIF, thank God it´s friday.

    I två år nu har jag knappt lagt en tanke på vilken veckodag det är. Inte heller njutit något extra av just fredagen. Men så idag, infann sig plötsligt fredagsmyskänslan. Jag ringde min mamma och sjöng med min bästa sångröst, ”nu är det slut på veckan, det är dags för fredagsmyyyyyys.” Ja visst, så töntig är jag. Alltid när jag jobbar ringer jag och sjunger den raden för min mor på fredagseftermiddagen. Och idag gjorde jag det för första gången på cirka två år.

    Jag har alltså överlevt första jobbveckan. Det har gått bra, på samma gång som jag känt paniken komma krypande. Det känns lite som ett helt liv på en och samma vecka. Fem dagar och tusen känslor. Inget konstigt med det, jag känner alltid en hel massa. Och även om det känts tufft mellan varven dessa dagar, så är jag säker på att det kommer att bli finemang.

    Men nu ska vi njuta av helgen. Maken ledig, mellandottern här hos oss, bröllopsdag imorgon och ett fullspäckat program som vanligt. Hos oss existerar inget annat än fullt ös. På gott och ont. Men nu ska vi njuta som sagt. Jag vet ju att man bara behöver blinka typ två gånger så är det måndagsmorgon igen!

    DSC_1163

     

  • livet,  sommar

    En finfin kväll.

    Ikväll har vi haft en sån kväll som man drömmer om att sommarkvällarna ska vara. Varmt, soligt, härligt sällskap och en liten grillfest på uteplatsen. Solstrålarna har värmt och vi har njutit. Det här är absolut en kväll jag ska bevara i minnet och plocka fram en kall, mörk novemberkväll. Molly har fått ha en av sina fina storasystrar OCH sin Stockholmskompis Hugo på plats. Härligt!

    DSC_1009

    DSC_1017

    DSC_1035

    DSC_1038

    DSC_1042

    DSC_1044

    DSC_1048

    DSC_1053

    DSC_1060

    DSC_1068

    DSC_1075

    Imorgon kommer vi att ha full rulle här på backen. Folk kommer att välla in, saker kommer att prissättas och ställas fram. Ni förstår att det är LOPPISRACE på gång. På söndag smäller det!

  • barn,  familjeliv,  livet

    Egentid is not for me.

    Är det inte konstigt. På dagarna så stressar jag runt här hemma, och sliter mitt hår över alla de saker som lämnar ogjorda. Tänker att nog vore det skönt att någon gång bara få göra det man vill helt i lugn och ro. Och sen, när den stunden kommer så fungerar jag inte alls.

    Nu är Molly borta, ska vara borta över natten. Maken är ute och grejar med sitt. JAG skulle ha all tid i världen att göra precis vad jag vill. ANYTHING. Men jag kan inte komma på en enda sak som egentligen skulle vara viktigt att få gjort. Visst finns det lite disk jag kunde plocka, visst kunde jag gå ut på en promenad i kvällssolen, se en film, läsa en bok, VAD SOM HELST. Men näe, jag bara saknar. Ingen som ropar ”mamma, mamma, mammmmamammamama, mamma, mamma, MAMMMAAAAAAA”.  Och då kan jag tydligen inte fungera. Ingenting fungerar lika bra som det (tydligen) gör när någon hänger i mitt ben.

    Eller så är min otroliga längtan efter mitt barn mest ett symptom av den ångest jag känner nu. Jag ska nämligen och operera bort mina visdomständer imorgon. Och jag kan inte riktigt försona mig med den tanken. Jag hatar att gå till tandläkaren. Jag hatar när någon gräver i min mun. Jag spyr nästan när jag borstar tänderna. Sen är jag ju som ni vet väldigt allergisk. Vilket medför en ständig rädsla för att halsen ska svälla igen. Och när man liksom kombinerar den rädslan med att ha fullt med människor och verktyg i munnen så blir det ångest. Blääääää. Urk.

    Näe. Tror jag ska bedöva mina sorger med ett vinglas, fortsätta att sakna min älskade unge, och hoppas att maken snart kommer in och håller mig sällskap. Egentid is not for me.

    Molly-Svartvit-webb

    Den här fantastiska bilden av Molly tog Camilla när hon var på besök förra veckan.

  • livet

    Viktigheter och ytligheter.

    Ibland blir det att man ifrågasätter sig själv och sin omgivning. Själv bloggar jag om inredning och ytligheter dagarna i ända, som om jag inte hade något viktigare för mig. Som om mitt liv endast bestod av en massa finheter och lull-lull. Som om vi alltid hade städat och tipp-topp och rosaskimrande dagar. Så är det ju förstås inte. Och kommer det till kritan så betyder ju mina kuddöverdrag och kaffekoppar absolut ingenting. De har ingen plats i mitt hjärta. Så klart.

    Jag har tänkt en hel del på detta. Varför man egentligen lägger ner en massa tid på sådant som inte egentligen är viktigt. Och, jag har kommit fram till att när allt annat i livet rullar på, då kan man lägga ner energi på att hitta matchande kuddar, och må bra av sina matchande kuddar. Eller sina nya jeans. Som lite extra grädde på moset. Men, om någon är sjuk eller man själv är sjuk. Om man har något att fundera på och oroa sig för, då ser man inte ens sina matchande kuddar. Ytligheterna blir roliga när viktigheterna är under kontroll.

    Och så tänker jag att det ju ändå måste vara den rätta vägen. Att kunna njuta av ytligheter, nya saker och resor, då allt annat rullar. Att man inte behöver ytligheter för att kompensera viktigheter. Om ni förstår hur jag menar. Att man shoppar sina kuddar då man är glad, inte för att bli glad. Typ.

    En massa lördags-flumm blev det här till. Orsaken är att jag nåddes av ett besked om livets orättvisa i morse, och mina tankar verkligen är hos någon idag. En dag då jag inte riktigt ser om mina kuddar matchar eller inte, även om jag själv inte personligen är drabbad.

    DSC_0654 (2)

     

  • livet

    Vardagen, livet och vänskapen

    Idag har vi varit blommigt klädda, druckit kaffe och haft besök av en vän. Molly tyckte nog att det var mest hennes vän och ville upp i famnen hela tiden och vara så bekant.

    Vi hann diskutera allt mellan himmel och jord, och lite där till.
    Det ni ser på bilden är ett kollage av några av de senaste instagrambilderna. Bilder från vår vardag. Så där för övrigt har jag egentligen inte alls känt mig i speciellt bra skick sen den där allergichocken. Lite seg och lite krämpor här och där. Men dagarna rullar på ändå.
  • livet

    Skräckupplevelsen

    Jag är en mycket allergisk typ. Jag reagerar på pollen, pälsdjur och diverse olika livsmedel. Jag reagerar på så sätt att ögonen sväller, det kittlar i öronen och på läpparna och näsan rinner. Några enstaka gånger kan jag känna att halsen sväller.
    Jag har varit allergisk så gott som hela livet, och trodde att jag nu mera hade ganska bra koll på vad jag reagerar på. Därför blev jag riktigt överraskad och skakis i hela kroppen av dagens upplevelse.

    Som en blixt från klar himmel, när jag och Molly satt på golvet och lekte, började mitt öga svälla igen. Till sist kändes det som om jag hade en köttbulle i ögat. Sekunderna efter kände jag hur halsen började svälla, och slängde mig ut på trappan för att få luft. På samma gång slog det mig att det kanske vore smartare att ta en allergitablett i stället och ringa åt någon.
    Jag hann fundera över om jag borde lägga Molly i spjälsängen för att ha henne i ”säkert förvar”. Jag tänkte på att ringa ambulansen och funderade över hur pass allvarligt läget ska bli innan man använder sin adrenalinpenna. Nu i efterhand vet jag att jag borde ha dunkat den i benet när jag fick andnöd.

    Däremot tror jag att tabletten jag tog hann börja verka, och jag kände att jag kunde ta mig till hälsovårdscentralen. Där fick jag en kortisonspruta, lugnande ord, och fick stanna under observation tills allergichocken gav med sig. Nu är vi hemma igen. Molly sover, och jag sitter och fryser och känner mig fortfarande lite skakis. Nu har jag lärt mig att jag alltid ska ha mina mediciner nära till hands.

    Det mest jobbiga med denna situation är att jag inte vet vad som var den utlösande faktorn för allergichocken. Kommer det att hända igen när jag minst anar det? Har inte ätit något ovanligt, och allt är som vanligt här hemma. Någon som börjat känna av sin pollenallergi redan? Gissar att det är många olika faktorer som tillsammans bidrog till dagens allergichock. Själv blev jag en upplevelse rikare, men hoppas att jag aldrig ska behöva uppleva det igen.