• livet

    Livet är här och nu.

    Jag hade tänkt skriva något här om vår midsommar. Redan igår egentligen. För midsommaren var fantastisk. Men midsommaren har redan varit. Och livet ÄR så mycket här och nu. Så jag öppnar ett tomt inlägg, och ser vart tangenterna bär.

    Jag fick hem en fotobok jag beställt idag. Den innehöll bilder från graviditeten, Max födelse och första tiden med honom. Samt en del bilder från då han låg in på sjukhuset, och några texter jag skrev då. När jag kom fram till de bilderna kände jag hur magen knöt sig igen och rösten darrade då jag skulle svara på Mollys frågor. Det finns så mycket inom mig ännu från den tiden som jag inte alls har bearbetat.

    Ikväll då Molly for iväg på fotisträning med sin pappa och storasyster så gick jag ut på terrassen med Max i min famn. Hörde fåglarna kvittra, kände mina fötter mot det nya, släta terrassgolvet, tittade ut mot skogen och sen in genom köksfönstret där midsommarens blombukett med blommor från trädgården fortfarande står på bordet. Och tårarna började trilla ner för kinden. Tårar för att allt är så fint, allt är så fantastiskt nu. Jag tänker att det måste vara nu som livet är som allra bäst. Barnen är friska och hemma med oss varje dag. Och jag önskar och hoppas att jag för alltid ska få minnas alla små guldkorn som dagarna bjuder på. Att jag ska få minnas babydoften. Att jag ska komma ihåg hur Max kliar sig själv i öronen eller klappar sig på huvudet då han blir trött, och hur han gnyr sig själv till sömns. Hur Molly skyddar honom med sitt liv. Hur hon jagar bort flugor och myggor som kommer nära honom, även om hon själv är livrädd för alla småkryp. Hur hon den lilla storasystern tar alldeles för mycket ansvar och hela tiden uppmanar oss vuxna att se efter lillabror ordentligt nu.

    Samtidigt som det också var tårar av trötthet. Livet med småbarn är så intensivt och vi sover inte en blund. Ibland är jag så trött så trött så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Max han är verkligen överallt för tillfället, och lägger allt han hittar i munnen. Och vi vaktar och vaktar och skyddar och springer efter. Lyfter upp, tröstar och bär. Och när det kommer till kvällen och jag är så trött så trött så jag ser i kors, så kan jag inte somna, för det känns lönlöst då jag vet att han ändå vaknar snart. Och jag sitter och tittar på mina barn som sover och tänker att de är det vackraste och finaste som finns i hela världen. Meningen med livet.

    Imorgon ska vi iväg till Vasa. Vi ska och hjälpa den yngre av de äldre döttrarna. Hon ska flytta till egen lägenhet och jag ska måla några väggar. Glad och nöjd att jag kan och får hjälpa till. Glad att få vara en del av varje steg även i deras liv. Man måste påminna sig om att det inte är någon självklarhet när det kommer till bonusungar. Att man fortsätter vara en del av varandras liv, bara för att man vill.

    Vi måste också ta passfoto åt Max imorgon. Känner redan att det kan bli en svettig historia. Men ännu svettigare blev jag när jag här om natten kom på att vi inte överhuvudtaget ens tänkt på att han behöver ett pass om han ska komma sig med på flyget till Mallorca. Allt möjligt annat har jag redan fixat, uv-dräkter och kappsäckar. Men passet har inte slagit mig. Hoppas det inte tar alldeles för länge att få. Jag kan inte förstå att vi tänkte glömma PASSET!

    Det om det. Vi avslutar väl med några bilder från midsommar. Bara för att.

  • livet

    20 saker vi gjorde i maj.

    Det kan hända att maj blir årets sommarmånad. Säger jag att vi inte sett en droppe regn, ljuger jag inte mycket. Utgående från bildgalleriet i min telefon tänkte jag lista tjugo saker majmånad bjöd på.

    1.Max gungade för första gången. Verkligen skitkul tyckte han.

    2. Vackert väder. Från och med 6:e maj har vi klätt oss i short och kortärmat, eller ingenting alls. Och det vackra vädret tog aldrig slut.

    3. Första kaffet ute, första lunchen ute, första middagen ute. OCH grillpremiär!

    4. Grönska och blommor. Allt har blommat rekordtidigt och i rekordfart. Hägg, syren, äppelblom och lupiner.  Man undrar vad som finns kvar till resten av sommaren.

    5. Jag har varit ute på länk med shorts och bar mage i det stekheta sommarvädret.

    6. Jag har sprungit min första femkilometers springtur sedan graviditeten. Inte bara en utan två gånger.

    7. Jag har faktist tränat 4 gånger per vecka hela maj. SAY WHAT! Sinnessjukt att jag haft möjlighet att prioritera mig själv på det sättet.

    8. Vi har grejat på ute i trädgården. Sena kvällar, och alla tillsammans ute i blomrabatten.

    9. Molly har varit på sitt livs första utflykt. Tillsammans med barnen och ledarna från dagklubben.

    10. Molly har fått sommarlov. Till hösten väntar nytt program för henne om dagarna.

    11. Vi har varit hos min mamma och pappa i Nykarleby över natten flera gånger.

    12. Vi har hängt hos vänner och promenerat hem i sommarnatten.

    13. Vi har ätit våra torsdagsluncher med våra värdefulla grannar.

    14. Vi har bokat en semesterresa med samma grannar. I mitten av juli bär det i väg på ett riktigt äventyr, hehe.

    15. Vi har planerat terrass och beställt terrassdörr.

    16. Jag har stickat på trappan. MEN. Har överlag stickat väldigt mycket mindre än vanligt de här varma dagarna.

    17. Vi har sålt bort vårt matbord. Och hämtat hem ett nytt. Så snabbt jag får städat köket ska ni få se hur vackert det är på plats. Hehe.

    18. Vi har varit på stranden. Molly har tagit årets första dopp och Max han njöt med sand mellan tårna.

    19. Molly har tappat sin tredje tand

    20. Max har lärt sig krypa

    Och nu har vi en ny månad på gång, med allt vad det innebär. Jag hoppas någonstans att det skulle bli en repris av den här kanon-månaden vi nyss fått uppleva. Då allt blev lite bättre, lite lättare och lite mera stressfritt. Vem vet.

  • livet

    Nu händer det saker.

    Det är så lustigt. Hela dagen har jag gått och tänkt att jag ska blogga om vårt flyt ikväll. Sen sätter jag mig framför datorn och läser Linns inlägg om misslyckanden, och sitter nu här och fnissar för mig själv. Ett inlägg där hon listar sex av sina misslyckanden, samt påpekar hur vi tenderar att lyfta fram de projekt vi lyckas med mycket mera ofta än de projekt som, så att säga, skiter sig.

    Och det är nog så med mig också. Ofta ofta ofta får ni läsa om planer jag har, vad jag vill göra eller projekt jag påbörjat. Lika ofta skriver jag att ni ska få se mera av det sen, men inte alltid blir det så. Ibland för att något bara rinner ut i sanden, eller så räcker inte tiden till att visa upp resultatet, eller så blev det helt enkelt inte som jag tänkt mig. Inget att visa upp för världen. Ett misslyckande.

    Och ikväll ska jag berätta om två sådana saker, som jag tjatat på om i åratal utan att egentligen få gjort något åt saken. Två saker som skulle ha platsat bra på den där listan över misslyckanden för bara några veckor sedan. Men nu gör de inte det mera, tjohoooo!

    Idag fick jag nämligen reda på att vårt helt nya, måttbeställda, specialtillverkade matbord är färdigt. Jag som så länge har pratat om och längtat efter ett nytt matbord har svårt att förstå att det faktiskt är på riktigt. Nu behöver jag inte dra den gamla visan längre. Vi har ett bord (snart). Och ni ska få se mera av det sen. HAHA.

    Nästa grej som plötsligt händer är att vi ska bygga terrass i år. Vilken terrass? Terrassen jag tjatat om i snart tio år? JAA! Fatta. Jag lade upp en bild på mina instastorys när min man river ner listerna runt fönstret där terrassdörren ska komma, och mer än tio personer svarade och frågade om jag äntligen ska få min terrass. DÅ vet man att man tjatat på om det alldeles för mycket. Nu är den ju inte klar än, så jag ska kanske inte ropa hej riktigt ännu. Men åtminstone har jag beställt en dörr, och pratat med en byggfirma där jag har goda kontakter. Så om inget oväntat sker kommer jag nog att ha min terrass där innan sommaren är slut.  

    Här kommer man kunna gå ut i morgonsolen! (Och den fina drinkvagnen är till salu om någon är intresserad. Det är vårt gamla matbord också. Hör av er om intresse finns.)

  • livet

    När livet begränsas av vargar.

    I österbotten, där vi bor, har vi för tillfället problem med vargar. Det har inte undgått någon som bor här, men kanske andra. Vi har alltså problem med vargar. Ta in den meningen och riktigt sug på den som en karamell och försök förstå den känslan. Jag har länge tänkt skriva något om det här, men lite dragit mig för att göra det. Varg-frågan är minst sagt infekterad, och hur man än gör är det svårt att inte trampa någon på tårna.

    Så jag tänkte att jag skriver utifrån mitt perspektiv. En 34-årig tvåbarnsmamma som bor på landet. Vi bor riktigt i skogskanten och älskar lugnet och närheten till naturen. Jag gillar att springa. Att knyta på löpskorna och bara springa iväg efter en lång dag är något av det bästa jag vet. Molly älskar att vara ute både sommar och vinter. Förra sommaren lärde hon sig cykla, och cyklade fram och tillbaka här över vår stora gård. Vi gillar att spela fotboll på gården, och vi gillar att ligga och lata oss och slumra i någon solstol på sommaren. Molly som är fem år kan (kunde) vara själv ute korta stunder och gunga eller leka i sandlådan. Men hon vet att hon inte får gå ner till vägen, för där kan traktorer komma i hög fart.

    Nu just känns allt det jag skrev som någon sorts avlägsen dröm, att man skulle kunna leva så fritt. Faran lurar numera inte bara på vägen utanför vårt hus. Faran kan dyka upp bakom vilket uthus som helst, eller i skogsbrynet bredvid sandlådan. Faran som i vargen alltså.

    Läget här i Österbotten för tillfället är sådant att det görs vargobservationer överallt. Så känns det åtminstone. Och vargarna är inte skygga. De kommer in på folks gårdsplaner, de dyker upp på cykelvägar och gator, och stryker omkring runt skolor och daghem. Stora, farligt rovdjur som hör hemma långt in i skogen, observeras här. Överallt. Och inte bara så att folk tror att de ser en varg, utan vargspåren bekräftas av jägare.

    Ibland tänker jag att jag överdriver. Att min rädslan inte är befogad. Att jag får skärpa mig. Jag tenderar ofta vara rädd i onödan och helt hysterisk. Att Max säkert kan sova ute i vagnen. Att Molly säkert kan leka ensam ute. Att jag kan fara ut och springa i skymningen. Men så händer något igen, som får mig att inse att det inte är jag som är problemet den här gången. Det är på riktigt. En varg tog livet av några rävar på en rävfarm, bara några kilometer genom skogen. Dagen efter bekräftas vargspår bara några hundra meter från vår gård. Vargspår på den skogsväg som vi så ofta annars går på. En vecka senare får en hund sätta livet till när vargen är på besök på en gårdsplan. Sen igen några rävar. Och det känns som om ingen gör någonting.

    Det känns som att något riktigt hemskt ska behöva hända innan myndigheterna vaknar till och inser att det här är ett verkligt problem. Och jag vill inte att en människa ska behöva dö för att någon ska förstå att det här är ett riktigt problem. För vet ni, då är det redan för sent. Då har det hänt, det vi alla bävat för, men inte fått hjälp med. Och då finns ingen återvändo mera. Det går inte att göra ogjort.

    Egentligen vet jag inte vart jag vill komma med min text. Jag vill bara att alla ska veta hur det känns för oss. I praktiken betyder det att Max inte sover ute i vagnen. Molly kan inte vara ensam ute, inte ens på trappan. Jag är inte ensam ute med båda barnen, tanken på att jag skulle behöva rädda dem båda och kanske inte hinna, ger mig sådan ångest att jag inte kan ta risken. Ska vi ut på promenad väntar vi tills maken är hemma och kan komma med. Jag vågar inte fara ut och springa i mörkret, med nöd och näppe i dagsljus, men inte mera med musik i öronen. Skolbarn får skolskjuts ända från hemmets dörr för att inte behöva gå ensamma. Och snart kommer sommaren emot. Vi kommer inte kunna se var vargarna rör sig, då de inte lämnar spår i snön. De får troligen ungar och blir ännu flera.

    Och det enda vi kan göra är att stå här. Rädda, ledsna, frustrerade och med försämrad livskvalitet. Och hoppas, innerligt, att vargen inte dyker upp just här vid något illa valt tillfälle, som leder till någon tragedi. Och ni får tycka att jag överreagerar om ni vill. Men tyvärr är det så att i nuläget kan ingen av er garantera att en hungrig vargflock inte står utanför mitt köksfönster när jag tittar ut imorgonbitti.

  • livet

    Sjukhusbesök och shopping på agendan.

    Jag vet inte hur många gånger jag påbörjat det här inlägget. Måndagkväll blev till tisdagsmorgon som blev till tisdagkväll som blev till ett tappert försök i morse, onsdagsmorgon. Och nu skriver jag onsdagkväll, och hoppas jag hinner skriva till punkt innan någon kallar på min uppmärksamhet. Oftast är det någon som vaknar, och jag får vackert kliva bort från datorn och gå iväg och trösta.

    Onsdagkväll alltså och en händelserik dag bakom. Före det, en sömnlös natt. Sämsta möjliga uppladdning för dagen. Jag och lillkotten har varit iväg till Vasa. Ett besök på barnpolikliniken väntade för Max. När vi blev utskrivna från barnavdelningen när Max låg inne med sin infektion, lades det samtidigt in en remiss för ett återbesök tills Max skulle vara fyra månader. Då kändes det väldigt avlägset. Men nu var den dagen här. Och allt gick så bra, trots sömnbristen. Läkaren och fysioterapeuten hade inget att anmärka på, och vården på VCS avslutades. En stor, stark, frisk och duktig kille har vi.

    JagochMax

    Efter sjukhusbesöket blev det kaffe och lite häng hos min bror och hans fru. Sen en premiärrunda på matshopping i storstaden. Det var första gången jag hade med Max och storhandla. Tidigare har han bara varit på några riktigt snabba besök i bybutiken. Vi har verkligen försökt vårt yttersta för att ränna runt så lite som möjligt med honom. Ändå har han ju drabbats av flera elaka förkylningar. Läkaren på sjukhuset sa idag att det beror på att hans immunförsvar kördes i botten av den tuffa starten med infektionen och de starka antibiotikakurerna. Så då vet vi det, och hoppas på att immunförsvaret snart är uppbyggt igen. För så tuffa vintermånader som vi haft i år, med alla möjliga sjukor, har jag inte sett maken till. Nu väntar vi bara på våren, påsken, sommar och sol. Andra april blir han fem månader, och på tal om att tiden springer iväg, så blir yngsta bonusdottern 18 år samma dag. Hur det gick till har jag ingen aning om. 

    Molly har varit hemma med pappa idag, då jag och Max varit på vift. Och när vi kom hem var glädjen stor. Det var egentligen första kvällen som syskonen riktigt skrattade och hade roligt tillsammans. Man såg att det var ett samspel. Max ögon lyste upp när han tittade på sin storasyster. Och när han viftade omkring och pratade, skrattade hon så hon kiknade och han skrattade lika hjärtligt tillbaka. Och så höll de på i mera än en halvtimme.

    Men nu är det någon som vaknat igen. Och jag får sätta punkt, det var det inlägget. Hoppas, hoppas på lite mera sömn inatt. Att vakna varje eller varannan timme gör mig så mosig i huvudet så jag knappt kan formulera en mening. Tack och gonatt!

    Bild: Bildbolaget DU&VI

  • baby,  livet

    Ett år efter plusset.

    Det är exakt ett år sedan nu. 24 februari 2017 gjorde jag ett positivt graviditetstest, och kunde inte tro mina ögon när jag stirrade ner på det svaga plusset i testrutan.  Vad hade vi gjort? Trots att det var helt planerat och väldigt efterlängtat, och vi vet hur ett barn blir till, kunde jag inte tro att det var sant. När jag berättade för min man hade han lika svårt att förstå, och det tog en tid för oss att greppa. Jag gjorde faktiskt två graviditetstest till några dagar senare. För att faktiskt vara säker. Det kändes helt surrealistiskt att vi skulle få en baby till. Vi som varit så säkra på att vi inte skulle ha det.

    Sen har ju ett positivt graviditetstest tendens att medföra ett äventyr utan dess like, och så gjorde det även denna gång. Jag kan tänka att det är tur att man inte vet vad man ger sig in i, innan man är där. För nog sjutton var det en lång och tung graviditet den här gången också. Även om kroppen samarbetade rätt så bra, så var den där tröttheten alldeles förlamande. Tröttheten, illamåendet och oron över den kommande förlossningen.

    Förlossningen blev som bekant en fin upplevelse. Så pass att jag hoppas att jag ska komma ihåg känslan av lugn och kontroll resten av livet. Tänk att jag faktiskt fick en sådan upplevelse. Tänk att jag fick känna den där urkraften som så många kvinnor berättar om. Tänk, tänk, tänk så bra det blev på den punkten.

    Och nu 2 mars blir den lilla sonen 4 månader. 2 mars som för övrigt också är ett speciellt datum. Den dagen i fjol berättade jag helt oplanerat för min bror och min mamma vid frukostbordet att jag var gravid. Vi var samlade hos mamma och pappa för att vi hade sportlov och Molly skulle delta i ett skidjippo. Min bror skulle servera kaffe till mig, och jag tackade nej. Varpå han frågade något i stil med ”Jaha, sen när dricker du inte morgonkaffe”, och jag svarade snabbt att ”sen jag blev gravid”. Och ni kanske kan föreställa er förvåningen, ansiktsuttrycken och glädjetårarna? Det är ett ögonblick jag för alltid ska bära med mig.

    Och nu blir sonen alltså fyra månader. Fyra månader med en nyfödd kan inte jämföras med något annat. Och ingen annan än de som haft en nyfödd kan förstå hur det är att ha en nyfödd. Jag fick höra att det tre första månaderna med bebisen ibland kallas för graviditetens fjärde trimester, och det är nog sant om något. En förlängning av graviditeten då allt fortfarande än upp och ner och i princip helt galet. Våra första månader med Max har kantats av infektioner och förkylningar och influensor och hotande kikhostepidemi. Jag som i vanliga fall inte är det minsta rädd för vanliga säsongsflunsor, har näst intill blivit folkskygg. Jag har varit närmast livrädd för att vi ska drabbas av något. Antagligen för att vi fick en så tuff start med infektionen och dygnen på sjukhus då han var tre veckor. Den ångesten jag kände i mitt bröst då, har nog satt sina spår.

    Men ja. Att vi har tagit oss från det ögonblicket då jag stirrade på det positiva graviditetstestet, till nu, hemma med en stor kille på snart fyra månader, är helt otroligt. Nu väger han 7,5 kg och svänger sig från rygg till mage. Idag rullade han för första gången ut ur babygymmet. Tänk så mycket som händer på ett år, även om det ibland känns som om ingenting händer, vi som bara sitter hemma dag efter dag. Tänk en sådan resa för alla inblandande. Och nu blir det bara bättre. Våren kommer. Killen växer. Rutinerna blir fastare. Vi lär känna varandra bättre och bättre. Tidsbristen och det stökiga hemmet kommer jag att få lära mig att leva med. Men det är ingenting i jämförelse med den rikedom vi har i form av fyra fantastiska ungar. Tänk att de blev fyra. Tänk att vi vågade satsa, och vann. Tänk att vi fixade det. Tummen upp för året som gått. Och tummen upp för åren som komma skall.
    Mollyochmax
    Bilden har vännen Karolina på Bildbolaget fotat i torsdags. Då lämnade jag barnen där medan jag sprang några ärenden.
  • livet

    Att tycka om sig själv

    Bloggaren Caroline startade en ”tyck om dig själv lista” inför vändagen och den snurrar fortfarande runt i den finlandssvenska bloggsfären som en utmaning från blogg till blogg. Nu, när jag blivit utmanad av både Maria och Camilla, ska jag ge mig på den.

     

    5 saker jag är bra på

    • Att vara mamma
    • Att sticka och virka
    • Att inreda vårt hem till en plats vi trivs på.
    • Att älska. Andra och mig själv.
    • Matematik

     

    5 saker jag gillar med min kropp.

    • Att min kropp klarat av att bära, och föda fram ett nytt liv.
    • Mina kurvor.
    • Min midja. Trots en kurvig kropp, har jag alltid haft en tydlig midja. När jag blev gravid och stor som en flodhäst trodde jag att min midja skulle vara ett minne blott. Men, några veckor efter förlossningen var den tillbaka igen.
    • Att ryggen har hållit ihop senaste åren, trots att den har tendens att braka ihop med jämna mellanrum.
    • Mina händer, fingrar och starka naglar.

     

    5 saker jag är stolt över

    • Min blogg.
    • Att jag vågat driva mig själv till att göra en hel del saker som vid första tanke låter helt omöjliga. Till exempel att vara med i ett TV-program och hålla föreläsningar.
    • Att jag sakta men säkert lär mig att säga NEJ.
    • Att jag vågar stå för det jag tror på, och inte svänger kappan med vinden.
    • Att jag är envis som en åsna och nästan går genom eld och vatten ifall att jag bestämt mig för något.

     

    5 saker jag är tacksam för

    • Livet. Varje dag vi alla i familjen får vakna till en ny dag.
    • Att jag har lyckan att vara gift med en väldigt fantastisk och kärleksfull man. Pussar och kramar hör till vardagen, medan gräl och tjafs hör till ovanligheterna.
    • De tre barnen i vår familj. Alla lika fina och lika älskade. Extra tacksam över att Molly har två storasystrar som älskar henne så mycket.
    • Att min mamma har tagit ett år ledigt från sitt arbete för att sköta Molly om dagarna. På så sätt får hon ett till år i hemmets lugna vrå innan dagisstart.
    • Vårt hem. Vår plats på jorden.
    • Och en sjätte BONUSPUNKT på tacksamhetslistan. Mina fina vänner. Och de är verkligen en bonus i livet. Tack för att ni finns kvar vid min sida även om jag oftast hör av mig alldeles för sällan.

    DSC_1048

    Men jösses så svårt det var att lista bra saker om sig själv. JÄTTESVÅRT. Skickar utmaningen vidare till alla som läser detta. Har ni ingen blogg ska ni ta fram ett papper och en penna och göra det för er egen skull.

  • familjeliv,  Hemmet,  inredning,  inspiration,  jul,  kök,  livet

    #linda31

    Här har vi kalasat hela dagen. Alla gäster har varit snälla och alla kakor var goda. Dessutom är hemmet städat för en gångs skull. Väldigt lyckad dag med andra ord.  DSC_0520DSC_0534 DSC_0638DSC_0539 DSC_0548 DSC_0578 DSC_0589 DSC_0605DSC_0470DSC_0479

    De som följer mig på instagram har fått se mina paket redan. Imorgon ska ni få se vad som fanns inuti paketen. Dessutom ska ni få receptet till den supergoda kryddkakan på bilden här ovan.

    Njut av lördagskvällen!

  • livet

    Ångesten och smärtan

    I somras gjorde jag det första gången, och idag har jag gjort det igen, fast i dubbel dos jämfört med första gången. Jag har opererat bort TVÅ visdomständer. Hela ingreppet har varit sammankopplat med ångest för mig, lika som förra gången. Dels hatar jag att få den otäcka bedövningen, och dels hatar jag att ha någon som drar och sliter i min mun.

    Förra gången tyckte jag ändå att det gick ganska bra, jag var mest nervös innan. Nu denna gång gick det inte alls så värst bra. Den ena av visdomständerna ville inte komma ut, utan de fick borra, bända och dra. Och min stackars käke fick utstå en hel del. Men, jag överlevde även denna gång, och är glad som tusan att alla mina fyra visdomständer är borta nu. Och som tandsköterskan sa efteråt så är det ju en himla tur att de inte växer upp igen, hehe. Nu har jag det där ur världen. Klappat och klart.

    Nu har jag bara smärtan kvar att kämpa med. Känns som om jag blivit överkörd. Jag hetsäter smärtstillande men har likväl en stark, ihållande huvudvärk och lite feber. Men, nu kan det väl bara bli bättre. Som det andra smarta min tandsköterska sa idag, ”det som inte dödar, stärker”. Och det är ju sant. På tal om tandsköterskan så måste jag också säga att det är ett väldigt duktigt och trevligt gäng som jobbar där på munpolikliniken på Vasa Centralsjukhus. Tummen upp till er som tagit så bra hand om mig två gånger.

    20141118-180247-64967964.jpg

    Som tur är gjorde jag redan igår ett tidsinställt blogginlägg till imorgon. Jag anade att jag skulle bli lite seg av dagens behandling. Men kika in imorgon igen, då presenteras en riktigt rolig utlottning!

  • livet

    Att vara en chaufförsfru

    Klockan fyra ringde väckarklockan hos oss i morse. Som tur var det inte jag som behövde stiga upp, det var min man. Någonstans i ögonvrån ser jag då han klär på sig sin strukna skjorta och smyger iväg. I går packade han sin kappsäck och varje gång knyter det sig på samma sätt i magen. När man vet vad som väntar.
    Att vara ensam är inte för mig. Jag gillar tvåsamheten,  jag är skapt för tvåsamheten och familjelivet. Inte för att jag på något sätt skulle vara så hjälplös så jag inte skulle klara mig, inte på grund av att jag på något sätt skulle vara avundsjuk på honom som ”får” åka iväg på äventyr, inte heller för att jag på något sätt skulle tycka att jag belastas med alla vardagssysslor när han är borta. Nej, utan helt enkelt för att jag nästan saknar ihjäl mig. OCH rädslan för att något skulle hända förstås. Tänk att man kan vara så svag, så man blöder inombords utan sin bättre hälft. Ja men det är ju så nyttigt att vara ifrån varandra tycker folk. På vilket sätt undrar jag?

    Som tur är, behöver jag inte vara helt ensam hemma. Jag har lyckan att ha sällskap av makens tjejer, och Molly så klart. Och det är jag så tacksam för. Sällskapet runt frukostbordet och i tv-soffan. Guld värt. Idag har vi gjort staden alla fyra. Shoppat lite, ätit gott, hjälpt jultomten och startat farsdagsfirandet hos barnens farfar. Nu ska vi slappa i tv-soffan, och det går egentligen ingen nöd på någon av oss. Men likväl, när jag kryper upp i sängen, så är ena sidan tom.  Den där sidan av sängen som jag gärna rullar över till lite försiktigt för att få närhet.

    DSC_1130