Category Archives: livet

Att tycka om sig själv

Bloggaren Caroline startade en ”tyck om dig själv lista” inför vändagen och den snurrar fortfarande runt i den finlandssvenska bloggsfären som en utmaning från blogg till blogg. Nu, när jag blivit utmanad av både Maria och Camilla, ska jag ge mig på den.

 

5 saker jag är bra på

  • Att vara mamma
  • Att sticka och virka
  • Att inreda vårt hem till en plats vi trivs på.
  • Att älska. Andra och mig själv.
  • Matematik

 

5 saker jag gillar med min kropp.

  • Att min kropp klarat av att bära, och föda fram ett nytt liv.
  • Mina kurvor.
  • Min midja. Trots en kurvig kropp, har jag alltid haft en tydlig midja. När jag blev gravid och stor som en flodhäst trodde jag att min midja skulle vara ett minne blott. Men, några veckor efter förlossningen var den tillbaka igen.
  • Att ryggen har hållit ihop senaste åren, trots att den har tendens att braka ihop med jämna mellanrum.
  • Mina händer, fingrar och starka naglar.

 

5 saker jag är stolt över

  • Min blogg.
  • Att jag vågat driva mig själv till att göra en hel del saker som vid första tanke låter helt omöjliga. Till exempel att vara med i ett TV-program och hålla föreläsningar.
  • Att jag sakta men säkert lär mig att säga NEJ.
  • Att jag vågar stå för det jag tror på, och inte svänger kappan med vinden.
  • Att jag är envis som en åsna och nästan går genom eld och vatten ifall att jag bestämt mig för något.

 

5 saker jag är tacksam för

  • Livet. Varje dag vi alla i familjen får vakna till en ny dag.
  • Att jag har lyckan att vara gift med en väldigt fantastisk och kärleksfull man. Pussar och kramar hör till vardagen, medan gräl och tjafs hör till ovanligheterna.
  • De tre barnen i vår familj. Alla lika fina och lika älskade. Extra tacksam över att Molly har två storasystrar som älskar henne så mycket.
  • Att min mamma har tagit ett år ledigt från sitt arbete för att sköta Molly om dagarna. På så sätt får hon ett till år i hemmets lugna vrå innan dagisstart.
  • Vårt hem. Vår plats på jorden.
  • Och en sjätte BONUSPUNKT på tacksamhetslistan. Mina fina vänner. Och de är verkligen en bonus i livet. Tack för att ni finns kvar vid min sida även om jag oftast hör av mig alldeles för sällan.

DSC_1048

Men jösses så svårt det var att lista bra saker om sig själv. JÄTTESVÅRT. Skickar utmaningen vidare till alla som läser detta. Har ni ingen blogg ska ni ta fram ett papper och en penna och göra det för er egen skull.

#linda31

Här har vi kalasat hela dagen. Alla gäster har varit snälla och alla kakor var goda. Dessutom är hemmet städat för en gångs skull. Väldigt lyckad dag med andra ord.  DSC_0520DSC_0534 DSC_0638DSC_0539 DSC_0548 DSC_0578 DSC_0589 DSC_0605DSC_0470DSC_0479

De som följer mig på instagram har fått se mina paket redan. Imorgon ska ni få se vad som fanns inuti paketen. Dessutom ska ni få receptet till den supergoda kryddkakan på bilden här ovan.

Njut av lördagskvällen!

Ångesten och smärtan

I somras gjorde jag det första gången, och idag har jag gjort det igen, fast i dubbel dos jämfört med första gången. Jag har opererat bort TVÅ visdomständer. Hela ingreppet har varit sammankopplat med ångest för mig, lika som förra gången. Dels hatar jag att få den otäcka bedövningen, och dels hatar jag att ha någon som drar och sliter i min mun.

Förra gången tyckte jag ändå att det gick ganska bra, jag var mest nervös innan. Nu denna gång gick det inte alls så värst bra. Den ena av visdomständerna ville inte komma ut, utan de fick borra, bända och dra. Och min stackars käke fick utstå en hel del. Men, jag överlevde även denna gång, och är glad som tusan att alla mina fyra visdomständer är borta nu. Och som tandsköterskan sa efteråt så är det ju en himla tur att de inte växer upp igen, hehe. Nu har jag det där ur världen. Klappat och klart.

Nu har jag bara smärtan kvar att kämpa med. Känns som om jag blivit överkörd. Jag hetsäter smärtstillande men har likväl en stark, ihållande huvudvärk och lite feber. Men, nu kan det väl bara bli bättre. Som det andra smarta min tandsköterska sa idag, ”det som inte dödar, stärker”. Och det är ju sant. På tal om tandsköterskan så måste jag också säga att det är ett väldigt duktigt och trevligt gäng som jobbar där på munpolikliniken på Vasa Centralsjukhus. Tummen upp till er som tagit så bra hand om mig två gånger.

20141118-180247-64967964.jpg

Som tur är gjorde jag redan igår ett tidsinställt blogginlägg till imorgon. Jag anade att jag skulle bli lite seg av dagens behandling. Men kika in imorgon igen, då presenteras en riktigt rolig utlottning!

Att vara en chaufförsfru

Klockan fyra ringde väckarklockan hos oss i morse. Som tur var det inte jag som behövde stiga upp, det var min man. Någonstans i ögonvrån ser jag då han klär på sig sin strukna skjorta och smyger iväg. I går packade han sin kappsäck och varje gång knyter det sig på samma sätt i magen. När man vet vad som väntar.
Att vara ensam är inte för mig. Jag gillar tvåsamheten,  jag är skapt för tvåsamheten och familjelivet. Inte för att jag på något sätt skulle vara så hjälplös så jag inte skulle klara mig, inte på grund av att jag på något sätt skulle vara avundsjuk på honom som ”får” åka iväg på äventyr, inte heller för att jag på något sätt skulle tycka att jag belastas med alla vardagssysslor när han är borta. Nej, utan helt enkelt för att jag nästan saknar ihjäl mig. OCH rädslan för att något skulle hända förstås. Tänk att man kan vara så svag, så man blöder inombords utan sin bättre hälft. Ja men det är ju så nyttigt att vara ifrån varandra tycker folk. På vilket sätt undrar jag?

Som tur är, behöver jag inte vara helt ensam hemma. Jag har lyckan att ha sällskap av makens tjejer, och Molly så klart. Och det är jag så tacksam för. Sällskapet runt frukostbordet och i tv-soffan. Guld värt. Idag har vi gjort staden alla fyra. Shoppat lite, ätit gott, hjälpt jultomten och startat farsdagsfirandet hos barnens farfar. Nu ska vi slappa i tv-soffan, och det går egentligen ingen nöd på någon av oss. Men likväl, när jag kryper upp i sängen, så är ena sidan tom.  Den där sidan av sängen som jag gärna rullar över till lite försiktigt för att få närhet.

DSC_1130

Bloggträff

Igår samlades ett gäng härliga kvinnor i Anna-Lenas väldigt vackra hem. Ibland skriver jag om vänner jag träffat via mitt bloggande, och dessa kvinnor är just sådana. Kvinnor som jag annars högst antagligen inte hade stött på, men nu kan kalla mina vänner. Några saknades runt bordet, men förhoppningsvis kan de hänga med nästa gång.

Vårt gemensamma intresse, och det vi alla också i någon mån bloggar om, är inredning. Det märkets inte minst på de samtalsämnen som avhandlades under kvällen. Allt från spraymål till fönsterbelysning. Och roligt är det att få sitta och prata om sådant man gillar med likasinnade. Och så himla kul att igen en gång få komma hem till Anna-Lena. Även om man ser hennes hem på bloggen, så är det något annat att uppleva det i verkligheten. Inredningen är väldigt genomtänkt. Ingen skillnad från vilken vinkel man tittar, eller vilket rum man kikar in i, det är lika vackert överallt.

Vi åt väldigt god mat, efter att vi alla hade fotograferat den förstås, hehe. Ni kan ju tänka er hur det ser ut då 9 bloggerskor ska föreviga allt. Sen blev det godsaker till kaffet och en goodiebag att ta hem. Alla hade vi bidragit med något till kvällen, i riktig knytkalasanda.

DSC_0673 DSC_0679 DSC_0690DSC_0700 DSC_0703 DSC_0709 DSC_0715DSC_0681 DSC_0688

Tack Anna-Lena för att du öppnade ditt hem för oss, och hoppas vi alla ses snart igen! Kika in hos de som var med på träffen:

Anna-Lena

Alegningela

Strandviksvillan

Inredningsdrömmar och rackarungar

Seralias Stuga

Lyckoslanten

En vacker vardag

Livet på Vestergård

 

Inspelningsdag på Strömsö.

Sitter i soffan med en väldigt spännande dag i bagaget. Hjärnan går på högvarv av alla intryck från dagen. Sladdar här, mikrofoner där och rörelser i slow motion för att fånga allt på film.Vi startade dagen med att bli sminkade och fixade i håret. Väääldigt pirriga nerver, och väldigt proffsiga, trevliga människor som jobbar på Strömsö. Jag, Malin och Camilla var gästerna i dagens program. Och programledaren,  Strömsö-Camilla, guidade oss genom dagen. Dessa tre kvinnor kunde jag spendera mycket mera tid med än en ynka dag. Så himla fina typer allihopa.

Dagen kvalar utan tvekan in på topplistan över de mest spännande dagarna i mitt liv. Jag steg ut ur min egen comfort zone, och det är jag glad över. Att våga är att vinna. Hur väl jag sedan presterade är en annan fråga. Jag kommer nog att sitta med skämskudden i famnen när programmet sänds 2 november. Nu känner jag däremot att jag gärna skulle göra om dagen. Skulle man få testa på TV-inspelningar några gånger skulle det säkert kännas mera naturligt. Drömmer lite om en karriär som tv-stjärna, men vet att verkligheten kallar imorgon,

20141013-200609-72369736.jpg

20141013-200608-72368974.jpg

20141013-200612-72372560.jpg

20141013-200611-72371174.jpg

20141013-201428-72868370.jpg

Tack Strömsö för att ni gav mig chansen och upplevelsen. Nu har jag något att berätta för kommande barnbarn.

Programmet sänds alltså 2 november 2014 kl.17.15 i Yle fem.

4 veckors heltidsjobb

Jag är trött, lycklig, mörbultad, lite rikare och lite stolt över mig själv. Tänk att jag gått tillbaka till jobbet, och tänk att jag jobbat en hel månad. Fortfarande känns det konstigt och surrealistiskt att vår hemmamamma-med-bebis-bubbla har spruckit och jag ska försöka fungera som vilken annan arbetande människa som helst. Jag inser ju, att detta kommer att bli en vardag så småningom. Att det kommer att sluta kännas konstigt. Att mina djupa tankar kring om det verkligen är så här livet ska vara, sakta kommer att mattas av. Att jag av någon ofattbar orsak kommer att acceptera att de människor jag älskar mest, är de människor som kommer att få minst av min tid. Kvällarna, fredagsmyset och helgerna kommer att bli heliga. Min bitterhet över att inte få leva i vår lilla hemma-bubbla kommer att avta. Det är konstigt. Allt har sin tid. Och nu jobbar jag. Hundratusenmiljonerprocent, heltid så det bara sjunger om det. Japp, japp. Nya vardagen, och jag kan inte säga att den är dålig. Bara så himla annorlunda.

Det var den augustimånaden. Augusti 2014. En tung och omvälvande månad. Men jag tror nog att jag var ännu tröttare i augusti i fjol, faktiskt. Då när bebisbubblan var högaktuell. Nu välkomnar jag september, som jag redan nu vet att kommer att bjuda på nya möten och erfarenheter.

Här ser ni en bild från augusti 2013. Ett år sedan redan. Då var detta vardagen, vilken kontrast.

Och vilken pytteliten Molly-bebis.

DSC_0057

TGIF

Visst är det så det heter, TGIF, thank God it´s friday.

I två år nu har jag knappt lagt en tanke på vilken veckodag det är. Inte heller njutit något extra av just fredagen. Men så idag, infann sig plötsligt fredagsmyskänslan. Jag ringde min mamma och sjöng med min bästa sångröst, ”nu är det slut på veckan, det är dags för fredagsmyyyyyys.” Ja visst, så töntig är jag. Alltid när jag jobbar ringer jag och sjunger den raden för min mor på fredagseftermiddagen. Och idag gjorde jag det för första gången på cirka två år.

Jag har alltså överlevt första jobbveckan. Det har gått bra, på samma gång som jag känt paniken komma krypande. Det känns lite som ett helt liv på en och samma vecka. Fem dagar och tusen känslor. Inget konstigt med det, jag känner alltid en hel massa. Och även om det känts tufft mellan varven dessa dagar, så är jag säker på att det kommer att bli finemang.

Men nu ska vi njuta av helgen. Maken ledig, mellandottern här hos oss, bröllopsdag imorgon och ett fullspäckat program som vanligt. Hos oss existerar inget annat än fullt ös. På gott och ont. Men nu ska vi njuta som sagt. Jag vet ju att man bara behöver blinka typ två gånger så är det måndagsmorgon igen!

DSC_1163

 

En finfin kväll.

Ikväll har vi haft en sån kväll som man drömmer om att sommarkvällarna ska vara. Varmt, soligt, härligt sällskap och en liten grillfest på uteplatsen. Solstrålarna har värmt och vi har njutit. Det här är absolut en kväll jag ska bevara i minnet och plocka fram en kall, mörk novemberkväll. Molly har fått ha en av sina fina storasystrar OCH sin Stockholmskompis Hugo på plats. Härligt!

DSC_1009

DSC_1017

DSC_1035

DSC_1038

DSC_1042

DSC_1044

DSC_1048

DSC_1053

DSC_1060

DSC_1068

DSC_1075

Imorgon kommer vi att ha full rulle här på backen. Folk kommer att välla in, saker kommer att prissättas och ställas fram. Ni förstår att det är LOPPISRACE på gång. På söndag smäller det!

Egentid is not for me.

Är det inte konstigt. På dagarna så stressar jag runt här hemma, och sliter mitt hår över alla de saker som lämnar ogjorda. Tänker att nog vore det skönt att någon gång bara få göra det man vill helt i lugn och ro. Och sen, när den stunden kommer så fungerar jag inte alls.

Nu är Molly borta, ska vara borta över natten. Maken är ute och grejar med sitt. JAG skulle ha all tid i världen att göra precis vad jag vill. ANYTHING. Men jag kan inte komma på en enda sak som egentligen skulle vara viktigt att få gjort. Visst finns det lite disk jag kunde plocka, visst kunde jag gå ut på en promenad i kvällssolen, se en film, läsa en bok, VAD SOM HELST. Men näe, jag bara saknar. Ingen som ropar ”mamma, mamma, mammmmamammamama, mamma, mamma, MAMMMAAAAAAA”.  Och då kan jag tydligen inte fungera. Ingenting fungerar lika bra som det (tydligen) gör när någon hänger i mitt ben.

Eller så är min otroliga längtan efter mitt barn mest ett symptom av den ångest jag känner nu. Jag ska nämligen och operera bort mina visdomständer imorgon. Och jag kan inte riktigt försona mig med den tanken. Jag hatar att gå till tandläkaren. Jag hatar när någon gräver i min mun. Jag spyr nästan när jag borstar tänderna. Sen är jag ju som ni vet väldigt allergisk. Vilket medför en ständig rädsla för att halsen ska svälla igen. Och när man liksom kombinerar den rädslan med att ha fullt med människor och verktyg i munnen så blir det ångest. Blääääää. Urk.

Näe. Tror jag ska bedöva mina sorger med ett vinglas, fortsätta att sakna min älskade unge, och hoppas att maken snart kommer in och håller mig sällskap. Egentid is not for me.

Molly-Svartvit-webb

Den här fantastiska bilden av Molly tog Camilla när hon var på besök förra veckan.