Category Archives: familjeliv

Kalasbilder

 

DSC_0539 DSC_0557 DSC_0571 DSC_0577 DSC_0583DSC_0615 DSC_0598DSC_0593 DSC_0603 DSC_0605 DSC_0608 DSC_0625 DSC_0631 DSC_0633 DSC_0637 DSC_0638 DSC_0646 DSC_0650 DSC_0672 DSC_0716DSC_0719 DSC_0749 DSC_0783 DSC_0786 DSC_0804

Så har vi firat ett tvåårskalas i stugan. Som vanligt roligt med kalas, och Molly trivdes som fisken i vattnet. Gästerna var många och paketen var många. Som oftast när vi har kalas hade vi flyttat in ett extra bord i köket. Så himla skönt att ha så stort kök, så man har plats med flera sittplatser när det behövs. Vi är alltid ca 20-25 personer när vi ställer till med kalas, likadant idag.

Inför detta kalas hade jag beslutat mig för att inte städa och baka mig fördärvad. Och bra gick det också. Vi beställde tillexempel tårtan från Othello, och jag städade bara nedre våningen, hehe. Och alla överlevde. Nu är lilla fröken trött och ska få krypa i säng. Önskar er en fin lördagskväll ute i stugorna!

Det vackraste jag vet

Denna dag, denna stund, för två år sedan skulle jag snart få vara med om mitt livs upplevelse. En resa utan dess like skulle få sin början. Jag hade just vankat upp och ner i sjukhustrapporna, i hopp om att få fart på förlossningen. Jag hade redan haft förvärkar några nätter och inte sovit på en evighet, kändes det som. Jag fick veta att jag antingen skulle få något för att kunna sova gott, eller något för att sätta fart på förlossningen. Och alternativ två valdes. Varken jag eller min man kunde tro att vi skulle få en dotter den natten, men så blev det. Nu just, den här tiden, tror jag att vi ännu satt ganska lugna och pratade och småskrattade. Men smärtan skulle bli värre, snudd på olidlig. Och som vi kämpade den natten, både jag och min man. Och allt kämpande skulle ge resultat. Klockan 5.42 , 22 januari, föddes det vackraste flickebarn jag någonsin skådat.  4,2 kg ren kärlek. Vår lycka var fullkomlig, och är fortfarande.

Nu är det inget litet knyte vi har mera, utan stora tjejen. Igår bakade hon muffins till sitt kalas. Hon springer, hoppar, pratar och sjunger. Hon älskar att rita, måla, bygga lego och baka. Hon vet för- och efternamn på alla i familjen. Hon kan räkna, känner igen flera bokstäver och kan alla färger. Hon testar mina nerver varje dag. Och ibland måste jag påminna mig själv om att tvååringar ska trotsa. Bara att rida ut stormen.

DSC_0491 DSC_0504

Ikväll har vi paketerat i presenter, och imorgon ska födelsedagsflickan få frukost på sängen av sina eeh skönsjungande föräldrar.

Julledigheten

Julledigheten lider mot sitt slut. Snart bara en ynka ledig dag kvar. Vi har haft sköna dagar. Inte bara lata pyjamasdagar, utan ibland fullspäckat program. Vi har haft matgäster tre gånger, vi har träffat goda vänner, vi har hunnit med REA-shopping, och umgåtts med familjen. Exakt så som ett riktigt jullov ska vara.

Nyårsafton spenderades med goda vänner. En riktig kanonkväll med många goda skratt och trerätters middag. Dessutom spenderade de natten här, så vi fick bruncha tillsammans och barnen hann leka innan de begav sig iväg hemåt. Nu i helgen har jag suttit tillsammans med en annan god vän och pratat intill småtimmarna. Och man märker då man är ledig och har tid att umgås, att det är sådant som fattas i den annars stressiga vardagen. Och jag har för en gångs skull inte haft fram kameran utan bara njutit av sällskapet. Därav lite bildfattigt.

Nu är det nya året alltså här, och det känns helt okej att ledigheten snart är över, och att vardagsrutinerna ska få ta vid. Till och med Molly tyckte här om dagen att mamma kunde fara ”gagis”, hehe. Nu ligger snön som ett tjockt vitt täcke, och solen skiner. Granen har åkt ut och  julpyntet finns i säkert förvar till nästa år. Värdens känns vit, vacker och lite nyårsfräsch! Och de här dagarna efter nyår ger mig alltid en sorts ny energi. Jag vill förändra hemma, och drömmarna skenar iväg. Men först har vi ett 2-års kalas att ta tag i. Tänk att vårt lilla gryn fyller 2 om någon vecka.

DSC_0563

Första skidturen

Ja, den allra första skidturen klarades ju av på julafton, inomhus. Men den första riktiga skidturen gjorde Molly igår på juldagen, i strålande vackert vinterväder och många minusgrader.

DSC_0729 DSC_0734 DSC_0741 DSC_0742 DSC_0746 DSC_0753 DSC_0759

Och modershjärtat, ack det arma modershjärtat. Man blir ju så stolt över sin lilla unge. När blev hon så här stor? Hur kan hon veta hur man ska göra när man skidar? Så himla duktig.

Och dagens insikt är att man ju alltid kommer att vara lika stolt över sitt barn. Ingen skillnad om det är första gången hon rullar från mage till rygg, första stegen, fösta orden, första skidfärden, första skolavslutningen, första skoldiscot, körkortet eller första barnbarnet. Alltid samma stolthet.

En magisk julafton

Redan i går kväll, när lugnet hade lagt sig, tog jag datorn i famnen och tänkte skriva ett blogginlägg. Men, då var känslorna så stora att orden kändes alldeles för små. Nu tänkte jag försöka samla mig och skriva några rader om vår julafton. En magisk julafton, så som alltid.

Jag är en riktig julälskare, det har säkert inte gått någon förbi. Det faktum  a t t  jag är det, är inte så konstigt. Julen är alltid så himla bra. Inte på något sätt kravfylld och ångestladdad. Det finns rum för dammråttor under sängarna, spontandans på köksgolvet, mjukisbrallor  och glömda maträtter. Julkänslan kommer ändå. Och jag har funderat på varifrån den kommer egentligen. Vad är det som gör att jag älskar julen? Och jag tror mig veta svaret.

I år var vi 13 personer runt julbordet. 13 personer som bryr sig om varandra. Hela hemmet fylls från golv till tak av glädje, värme, tacksamhet, respekt, kärlek och genuin omtanke. Då kommer julkänslan. Då kommer magin. Och väntan på tomten gör sitt till, så klart, hehe.

Och på tal om jultomten. För första gången fick Molly uppleva att tomten kom och delade ut julklapparna. Med skräckblandad förtjusning tog hon emot sina ”teek”, paket alltså. Först ville hon hålla handen när hon hämtade sina klappar. Hon stod i ena ändan av köket och sträckte ut sina armar så långt hon kunde, och visste inte om hon skulle våga närma sig tomten. Men, hungern efter paketen blev för stor, och snart hämtade hon paket på löpande band.

Ja, vad kan jag säga, ni borde ha varit med. Vi skrattade så tårarna rann. Jag tänkte att man borde få stanna tiden. Leva lite extra i de där fantastiska minuterna. Suga in och bevara upplevelsen. Sen skulle alla julklapparna testas direkt. Molly skidade med sina nya skidor i köket, testade ligga i nya dockvagnen, byggde lego och pussel och testade kläder och bar nya ryggsäcken på ryggen. Långt förbi läggdags. Men så är det julafton bara en gång per år också.

DSC_0554 (3) DSC_0565 (2) DSC_0610 (2) DSC_0615 (2) DSC_0616 (2) DSC_0662 (2) DSC_0702 (2) DSC_0570 (3) DSC_0585 (2) DSC_0586 (2) DSC_0579 (3)DSC_0565 (3)

Nu hoppas jag att ni alla haft en lika underbar julafton, och så fortsätter vi att njuta av julen, visst?

Årets julgran – more is more

Nu står den där, så grön och grann, och pryder vårt stora lantkök.

DSC_0564 DSC_0567

Molly tyckte det var jätteroligt att klä granen. Speciellt glittret var roligt, jätteroligt. Hon öste på tills hon verkligen hade pyntat granen  o r d e n t l i g t. More is more.

DSC_0634 DSC_0652 DSC_0656 DSC_0671 DSC_0689

Idag har vi mest städat och skurat. Men nu har vi snart glänsande fint. Skinkan är i ugnen, klapparna paketerade och jag tror det är hög tid att värma lite glögg.

Julfrid!

Idag har jag fått ”jullov”. 18 lediga dagar att spendera med familjen. Kan det bli bättre? Efter en totalomställning i augusti, när jag började jobba heltid efter att ha varit hemma i närmare två år, känns det väldigt skönt med julledigt nu. Inte på något sätt för att jag inte skulle gilla mitt jobb, för det gör jag, väldigt mycket. Utan helt enkelt för att tiden tillsammans med familjen verkligen varit lidande de senaste månaderna. Så nu ska vi landa och ladda. Familjen, mys och närhet står på schemat denna julledighet. Och en aning julstress förstås, för att hitta julkänslan. Men inga riktiga måsten. Ingen dör fast jag inte gör min hemgjorda senapen. Den gör jag för att jag vill. Ingen får astma på grund av att jag inte städar varje vrå, så då kanske jag skiter i det.

Men från och med idag utlyser jag JULEFRID i detta vårt hus. Vi skall vara tacksamma för det vi har. Vi ska ta hand om varandra. Vi ska kramas mycket och kyssas passionerat. Vi ska vara julfina med röda klänningar. Ögon kommer att tindra när julklappar öppnas och vi kommer att samlas hela familjen. Jullovet känns så heligt så jag nästan vill gråta en skvätt. Carpe diem liksom.

Och några gamla bilder på det då. Julen 2013, i väntan på bilder från julen 2014.

DSC_0506 DSC_0531 DSC_0589 DSC_0564

Tre julstrumpor på rad

Nu har jag tre julstrumpor hängandes i vardagsrummet. En till varje barn.

DSC_0478 (6)

När jag tidigare visade julstrumpan jag stickat till Molly var det flera som ifrågasatte det hela. Vår egen tradition med julstrumporna har växt fram under åren. När makens flickor var små, hade jag sytt varsin kalender åt dem.  24 ”luckor” och ett litet paket varje dag från första december fram till julafton. Sen, när de blev lite äldre gjorde vi om systemet, och de fick inte längre 24 små paket, däremot fick de varsin julstrumpa. Det kändes onödigt att fylla en hel kalender med saker, när de inte bor med oss på heltid. Därför fick de bara paket de dagar de var här. ”Paket-kalendern” blev en rolig tradition, och även om flickorna nu är 14 och 17 så frågar de varje år efter sin ”paket-kalender”.

Någon frågade mig, då jag tidigare visade Mollys julstrumpa, om det inte bara medför extra stress och en extra utgift att hålla på med sånt tjafs. Och kalla det vad man kalla vill, men jag gillar att förgylla adventstiden lite extra. Och det är ju inga dyra saker som paketeras in i de små paketen, dessutom ofta något de behöver. Så vi fortsätter med vår tradition. Och nu i år får också Molly bli en del av den.