Vår virvelvind, vårt busfrö, vår älskade unge, blev tio månader igår. Jag satt som den blödiga morsa jag är och tittade på bilder från när han var några dagar gammal och blev nästan skakig av hur mycket som händer på tio ynka månader. Det känns som att man blinkat en gång, och den lilla hjälplösa krabaten har förvandlats till ett barn. En pojke med bus i blicken. Gnällig eller glad men alltid hundra procent. Som de flesta av våra barn finns inget mellanläge, inget lagom, det är allt eller inget. Och på en hundradels sekund från noll till hundra.

Max tio månader leker helst med bilar eller bollar. Bilar kör han runt med, kryper fram med bilen i ena handen och låter bbbrrrrrrr. Han älskar att titta på lampor och blir ibland helt i extas och ropar i högan sky ”TI TAA TÄÄÄÄ” och pekar på alla lampor han ser. Han tycker också om att peka runt i hemmet, säger ”TÄÄ” och vill veta vad det är. Senaste förtjusningen är att han ger en sak, säger ”tatt tatt”(tack tack). Sträcker sen fram handen igen, säger ”tatt tatt” och förväntat sig att få grejen tillbaka. Han gillar också att lägga sin mat mot min mun, eller låtsas mata mig med sin sked. Han är intresserad av all mat vi andra äter och allt som finns i våra glas.

Han kryper snabbt, snabbt. Han älskar när Molly tar sig tid att krypa på golvet med honom. Då kryper de runt, runt köksön, och när Molly stannar upp och byter väg blir han så förvånad så han nästan kiknar av skratt. Han älskar för övrigt allt som Molly gör, hon är den som kan få honom glad alla dagar i veckan. Han kan också ställa sig upp, och går längs möbler och väggar. Ett steg kan han ta, men inte mera än så, än. Snart gissar jag att det är full fart i stugan när han börjar springa.

Han har lärt sig att backa ner från soffan. Han kryper också snabbt upp i trapporna om man råkar glömma grinden öppen. Faktum är att han är på plats på en röd sekund så fort man öppnar något. Oavsett om det gäller kylskåpet, diskmaskinen eller toalettdörren så är han där  d i r e k t . Och så äter han allt. Alla småstenar, döda flugor och matrester. Han hittar sådant jag knappt ser med blotta ögat. Och verkligen allt, allt, allt ska i munnen. Jag blir nästan gråhårig av att springa efter honom.

Han känner igen sina familjemedlemmar, och andra kära typer han träffar ofta. Han kan säga mamma och pappa, men använder det väl inte helt medvetet ännu. Hans stora idol i livet är moffa. Och om han bara får vara i moffas famn är livet alltid på topp. Max blir gosigare för var dag som går, och man märker att han söker sig nära för att kramas och mysa.

Det enda som väl inte riktigt går vår väg för tillfället är två framtänder som ska upp, två tänder nere har han redan. Och nattsömnen som dels är rubbad på grund av tandsprickning, och dels på grund av icke-existerande rutiner under Mallorcaresan. Gissar jag. Jag borde ta mig själv i kragen och sömnskola igen en gång. Men tänker att det är lika bra att låta tänderna titta upp först.

Men trots sömnlösa nätter och en ganska genomtrött jag, så känns det lite som om vi har kommit ut på andra sidan. Här om dagen snyftade jag till min man, ”tänk att vi klarade det igen”. Den lille skrutten har blivit ett barn som nästan förstår vad man säger åt honom. Man kan sätta ner honom på fötterna på golvet, så står han där. Man vet att han inte skriker ihjäl sig, och inte heller svälter ihjäl om det går nån minut för länge mellan måltiderna. Det är inte megakritiskt med en förkylning mera. Även om det alltid är jobbigt. Men nu är vi där, där det är så gott att vara, då jag äntligen kan börja njuta lite mera. Även om man får springa benen av sig.Och om bara två månader får vi fira en ettåring. Det å andra sidan vet jag inte om jag är redo för.