• barn,  familjeliv

    Hösten hej hej

    Hösten är här med rutiner, arbete och läggdagstider. Sovmorgnarna lyser med sin frånvaro, medan tröttheten, snuvan och en aning stress smyger på. Höstblommorna blommar i trädgården, vindarna är svala och vi plockar bär. Vädret går från solsken till regn. Likaså humöret tycker jag. Jag lär mig något nytt om mig själv, mammarollen, barnet, familjen, vännerna och livet varje dag. Jag undrar om jag håller på att bli vuxen? Det känns nästan så denna höst, hehe.

    Förra hösten njöt jag av att gå på vagnpromenader i det svala höstvädret, med Molly som sov dagens första tupplur cirka klockan tio. Då andades jag krispig höstluft, njöt av alla fina färger i naturen och kände att jag levde. Nu känner jag också att jag lever minsann, men på ett annat sätt. Och även denna höst är jag oerhört tacksam. Jag är så tacksam för att vi har gjort vad vi tror att är det allra bästa för vårt barn och vår familj. Att vi pusslar arbetstider i det oändliga, lånar bilar hit och dit, och kör många extra kilometer. Allt för att Molly ska få vara hemma ett år till. Och jag är så tacksam, sa jag kanske det, för att vi har möjlighet att kunna ordna det på detta sätt. Det största tacket går ut till min mamma och pappa som även de är pusselbitar i det familjepussel vi lägger varje dag.

    Därför försöker jag njuta av hösten nu, för att jag vet att vi ordnat allt på bästa möjliga sätt. Efter bästa möjliga förmåga. Och även om det sliter sönder mitt mammahjärta att vara hemifrån 8 timmar per dag, så går det. Det går för att jag aldrig hittills har behövt lämna ifrån mig ett gråtande barn.

    Och jag som hade tänkt skriva ett inlägg om hösten i vår trädgård, har plötsligt skrivit ett inlägg om livet denna höst. Så blev det denna gång. Plussar på med några bilder från höstträdgården iallafall, så blir det lite som jag hade planerat.

    DSC_1100 DSC_1110 DSC_1128 DSC_1241 DSC_1260 DSC_1162 DSC_1180 DSC_1204 DSC_1230

  • barn,  familjeliv,  livet

    TGIF

    Visst är det så det heter, TGIF, thank God it´s friday.

    I två år nu har jag knappt lagt en tanke på vilken veckodag det är. Inte heller njutit något extra av just fredagen. Men så idag, infann sig plötsligt fredagsmyskänslan. Jag ringde min mamma och sjöng med min bästa sångröst, ”nu är det slut på veckan, det är dags för fredagsmyyyyyys.” Ja visst, så töntig är jag. Alltid när jag jobbar ringer jag och sjunger den raden för min mor på fredagseftermiddagen. Och idag gjorde jag det för första gången på cirka två år.

    Jag har alltså överlevt första jobbveckan. Det har gått bra, på samma gång som jag känt paniken komma krypande. Det känns lite som ett helt liv på en och samma vecka. Fem dagar och tusen känslor. Inget konstigt med det, jag känner alltid en hel massa. Och även om det känts tufft mellan varven dessa dagar, så är jag säker på att det kommer att bli finemang.

    Men nu ska vi njuta av helgen. Maken ledig, mellandottern här hos oss, bröllopsdag imorgon och ett fullspäckat program som vanligt. Hos oss existerar inget annat än fullt ös. På gott och ont. Men nu ska vi njuta som sagt. Jag vet ju att man bara behöver blinka typ två gånger så är det måndagsmorgon igen!

    DSC_1163

     

  • barn,  barnrum

    En pytteliten trasmatta.

    För en tid sedan sprang jag över en pytteliten trasmatta i matvaruaffären, och kunde inte annat än köpa den. Jag såg framför mig hur söt den skulle bli i Mollys lilla kök, och visst blev den det. Egentligen är det väl ingen matta, utan en bordstablett. Men, det fungerar ypperligt som matta också.

    DSC_1006 (2)

    DSC_1003 (2)

    DSC_1010

    I dag regnar det, och vi ska satsa stort på att mysa här inne. I pyjamas, idag igen. Jag tar verkligen ut ledigheten till 100 % nu innan jobblivet drar igång. På eftermiddagen ska vi dock klä på oss och åka iväg och dricka kaffe med Marica. En fin dag till er!

     

  • barn,  familjeliv,  livet

    Egentid is not for me.

    Är det inte konstigt. På dagarna så stressar jag runt här hemma, och sliter mitt hår över alla de saker som lämnar ogjorda. Tänker att nog vore det skönt att någon gång bara få göra det man vill helt i lugn och ro. Och sen, när den stunden kommer så fungerar jag inte alls.

    Nu är Molly borta, ska vara borta över natten. Maken är ute och grejar med sitt. JAG skulle ha all tid i världen att göra precis vad jag vill. ANYTHING. Men jag kan inte komma på en enda sak som egentligen skulle vara viktigt att få gjort. Visst finns det lite disk jag kunde plocka, visst kunde jag gå ut på en promenad i kvällssolen, se en film, läsa en bok, VAD SOM HELST. Men näe, jag bara saknar. Ingen som ropar ”mamma, mamma, mammmmamammamama, mamma, mamma, MAMMMAAAAAAA”.  Och då kan jag tydligen inte fungera. Ingenting fungerar lika bra som det (tydligen) gör när någon hänger i mitt ben.

    Eller så är min otroliga längtan efter mitt barn mest ett symptom av den ångest jag känner nu. Jag ska nämligen och operera bort mina visdomständer imorgon. Och jag kan inte riktigt försona mig med den tanken. Jag hatar att gå till tandläkaren. Jag hatar när någon gräver i min mun. Jag spyr nästan när jag borstar tänderna. Sen är jag ju som ni vet väldigt allergisk. Vilket medför en ständig rädsla för att halsen ska svälla igen. Och när man liksom kombinerar den rädslan med att ha fullt med människor och verktyg i munnen så blir det ångest. Blääääää. Urk.

    Näe. Tror jag ska bedöva mina sorger med ett vinglas, fortsätta att sakna min älskade unge, och hoppas att maken snart kommer in och håller mig sällskap. Egentid is not for me.

    Molly-Svartvit-webb

    Den här fantastiska bilden av Molly tog Camilla när hon var på besök förra veckan.

  • baby,  barn,  familjeliv,  vardag

    Upp upp upp

    Nu gäller det att hålla tungan rätt i munnen, för lilla fröken alltså. Hon kliver, kliver och kliver. Högre än vingarna bär. För oss föräldrar gäller det att inte titta bort någon längre stund. Helst borde man ha ögon i nacken och lika många armar som en bläckfisk. Om man sitter i vardagsrummet och inte ser lillskruttan, och det dessutom blivit skrämmande tyst, då kan man ge sig på att hon sitter uppe på köksbordet. Och att ta sig upp dit räcker inte längre än några sekunder.

    DSC_0687 (5)

    DSC_0691 (2)

    DSC_0711 (7)

    Helst ska man ju också ha skorna på sig då man klättrar. Varför göra det lätt för sig liksom?

  • barn,  resor

    Stockholm!

    Nu är vi hemma igen efter vår semesterresa till Stockholm. Vi har haft sköna, lata dagar. Vi har haft fullspäckade dagar. Vi har haft dagar med upplevelser utan dess like. Vi har helt enkelt haft en helt fantastisk semester.

    Ibland när man varit med om någonting riktigt bra, så vet man inte hur man ska kunna sätta ord på det hela. Orden räcker inte till. Lite så känns det nu. Vi åkte ju på måndagskvällen, jag, maken och Molly. Vi har hela vår vecka i Stockholm bott hos Mats, Karin och Hugo.  Och redan där börjar hela historien som jag inte kan förklara i ord. Det är mera en känsla. Känslan när man med öppna armar välkomnas i någons hem. Kärlek.

    På onsdagskvällen flög också stora tjejerna till Stockholm och möttes på Arlanda av sin far och Mats. Och sen när de också anslöt sig till semesterresan så kändes det helt komplett. Hela fina familjen på semester hos finaste vännerna i vackra Stockholm. Man behöver inte åka så långt för att få till det.

    Hela torsdagen blev det shopping på tonåringarnas villkor, vilket innebar att vi shoppade hela dagen. Fredagen blev det mera shopping, och på eftermiddagen konsert i Friends Arena. One Direction spelade för över 45 000 fans i den svenska huvudstaden. DET var en upplevelse. Själv känner jag till låtarna för att de ofta spelats på hög volym här i huset, hehe. Och Friends Arena är en STOR arena. Bara att gå in i den var en upplevelse. Att sen se de uppspelta tonåringarna tog upplevelsen till nästa nivå. Och jag är så glad, så glad att vi gav dem biljetter till den här konserten i julklapp, för jag vet att det blev ett minne för livet. Likaså för mig.

    Lördagen tog vi sovmorgon. Efter frukosten fick äldre barnen åka ut på varsin tur med Mats, bakom honom på hans motorcykel. Häftigt tyckte de! Maken var avundsjuk på sina döttrar som fick åka motorcykel, men själv var jag bara glad att jag slapp, haha. Sen blev det kaffe på Starbucks, en tur till Fotografiska Museet och färjan hem. Snacka om maxade dagar. Till höjden och bredden.

    DSC_0911

    DSC_0940

    IMG_4157 (2)

    IMG_4156

    IMG_4175

    IMG_4176

    IMG_4177

    IMG_4181

    IMG_4219

    IMG_4222

     

    IMG_4242

    IMG_4317

    DSC_0948

    DSC_0973

    DSC_0994

    DSC_1000

    Ja, det var den semestern. Och även om det var en fantastisk semester så var det härligt att komma hem. Och istället för att vara bitter över att resan är slut ska jag för alltid bevara dessa guldkorn i mitt hjärta. Förväntningarna, glädjen, kärleken.
    För alltid.

  • barn,  familjeliv

    Ett inlägg om kärlek.

    Jag vet inte, om det är det faktum att jag ska börja jobba till hösten, som gör att jag går omkring och krisar lite. Känner mig lite sentimental, och lite rädd för det nya. På samma gång som jag är väldigt glad över att jag fick jobb, och ser väldigt mycket framemot att få komma ut bland folk igen. Det är väldigt tudelat, för nu börjar någonting nytt. En ny vardag. Något vi aldrig tidigare har gjort, och som vi ska leva med resten av livet. När jag nu tänker på att jag ska träffa Molly bara på kvällar och helger så känns det väldigt konstigt. Att vara borta från henne hela dagarna. Finns inte i min värld just nu, men om två månader är det vår nya verklighet. Då är vi där, i ekorrhjulet. Ekorrhjulet med tidiga morgnar, stressiga frukostar och minimalt med tid för familjen. Allt för att dra in de nödvändiga pengarna till hushållet.

    Det känns lite som om jag bara kommer att hinna blinka nu, så går Molly i skolan. Jag vet att dagarna och veckorna kommer att rusa iväg om möjligt ännu snabbare nu när jag börjar jobba. Men. Jag får vara glad över det 1 år och nästan 8 månader jag kommer att hinna vara hemma med henne. Skulle omständigheterna vara annorlunda skulle jag säkert stanna hemma i tre år. Och, som jag sa förr så det jag gläds allra mest över är att Molly kommer att få fortsätta med lata morgnar och sköna dagar ännu ett helt år efter att jag börjar jobba.

    DSC_0735 (2)

    För ni förstår, att även om det har sina prövningar, så finns det inget bättre än att spendera sina dagar med den här lilla filuren. Och om jag känner mig själv rätt kommer den här morsan att lida av en stor dos separationsångest i augusti. Lilltjejen däremot kommer säkert att njuta av lite varierande sällskap under dagarna.

  • barn,  barnkläder,  shopping

    Shoppat och sånt

    Igår fick vi ett reklamblad i postlådan som lovade billiga blöjor och en dvd-film på köpet. Klart som korvspad att man måste satsa på en stadsdag då, så man får hem lite billiga blöjor. Jag menar, de går ju åt sig. Och kostar skjortan, i vanliga fall. Sagt och gjort,jag och Molly piffade till oss och drog iväg i morse.

    Jag må säga, hon är en tacksam unge att ha med sig i affärerna. Sitter i vagnen så länge hon orkar, sen går hon och håller i vagnen som en riktigt stor flicka. Dricka och äta gott på café gillar hon också, och äter så bra så jag tänker att vi borde äta ute bland folk alla dagar. Inga problem alltså. Idag hade vi siktet inställt på några nödvändigheter. Högst upp på listan stod skor till lilltösen. Vilket vi hittade, dubbelt upp. Och när det är REA får man köpa två par. Dessutom fick hon sina första egna hårband och ett tält(!). Morsan fick en maxiklänning och ett par leopardbyxor, hehe. Och, en kakburk med Mumintrollet på och kakor inuti. Ett samarbte mellan Mumins ”Tove 100” jubileum och Fazer. Så, allt möjligt och omöjligt. Största slanten lade vi, som vanligt, på mat.

    DSC_0714 (2)

    DSC_0722 (4)

    DSC_0825 (2)

    DSC_0728 (4)

    DSC_0814 (2)

     

    Och tältet ja. Ett neonfärgat tält i vårt vita lantkök. Så hot, not. Haha. Men jag tycker inte man ska ta sin inredning och sitt hem på dödligt allvarligt alla gånger. Våga vara lite fel är ganska rätt, om man frågar mig.

    DSC_0757

    DSC_0822 (2) Leopardbrallor till morsan var ju ett måste. Ni såg väl bilden igår?

    DSC_0832 (2)

    En bra dag. Igen.

  • barn,  Vår

    Ute just nu.

    Även denna dag, som såg lite halvmulen ut från morgonen, blev en riktigt fin dag. Att vara ute med Molly nu är intressant, inte en lugn stund när hon ska upptäcka allt med alla sinnen. Både det ena och det andra åker i munnen, hon plockar blommor i blomrabatten, lägger sig ner på katten, kliver på alla stenar och saker, springer så snabbt mot kanten på uteplatsen så man får hjärtat i halsgropen. Sen ska hon gunga, och ner igen, och gunga, och ner igen. Ni fattar, inget sitta ner och sträcka på benen för morsan. Men, lite får vi skylla oss själva, hon har inte så mycket leksaker där ute, ingen sandlåda heller, så då måste hon ju utforska allt annat istället.

    DSC_0724

    DSC_0725

    DSC_0727

    DSC_0728

    DSC_0741

    DSC_0749

    DSC_0752

    DSC_0755

    DSC_0775

    DSC_0779

    DSC_0785

    Trädgården och uteplatsen hade jag faktiskt några planer för i vår och sommar. Men, som vanligt, brukar inte mitt planerande leda till så stora saker när det väl kommer till kritan. Tid, lust, pengar och andra prioriteringar brukar ställa till det. Men, något litet projekt kanske vi skulle få till stånd. Kanske.