• barn,  Hemmet,  inredning,  inspiration,  jul

    Pimp my horse

    Igår när jag var på jobbet och min mamma var hemma hos oss med Molly piffade hon till Mollys gunghäst. Så enkelt som att slänga en vit fårfäll över den. Och så fint det blev. Hela vardagsrummet började andas lite jul, och jag känner att jag snart, snart måste få börja pynta lite. Brasan och fårfällen gav mig lust att ta fram kameran och försöka få till årets julkort. Lättare sagt än gjort, vi är inte riktigt på samma våglängd idag, jag och lillan. Resultatet av den photoshooten dimper ner i nära och käras postlåda när julafton närmar sig. Som tur behövs ju inte mera än ett lyckat foto, hehe.

    DSC_0750 DSC_0764 DSC_0768 DSC_0867

  • barn,  vardag

    Att tillfredsställa sin man.

    Ibland känner jag att jag borde jobba på kvällspressen, med tanke på inläggets rubrik, hehe. Men jo, idag ska jag blogga om en sak som ligger min make väldigt varmt om hjärtat. Han är yrkeschaufför, han kör bussar dagarna i ända, och ser både det ena och det andra längs vägarna. Och är det något han verkligen tänder på, så är det folk som bär REFLEX.

    Idag när jag körde till arbetet så var jag med om en skräckupplevelse, som jag dessvärre tror att flera av oss upplevt. Jag körde i tillåten hastighet längs riksåttan, mötte en lastbil i en backe, och på samma gång som lastbilens lampor mötte marken framför mig såg jag konturerna av en människa. Bara några meter från mig. På en tungt trafikerad väg. Jag kunde inte ens väja, med en lastbil som möte. Det kändes nästan som om jag snuddade i människan på vägen, på samma gång som jag såg i bakspegeln att hen fortfarande stod upprätt. Det kunde lika gärna ha gått illa.

    Skärrad fortsatte jag min väg mot jobbet och fick ännu flera skräckupplevelser längs vägen. Ungdomar som står längs vägen och väntar på skolbussen. Antagligen lyckligt ovetande om vilken dödsfara de utsätter sig själva för. Att inte bära reflex i detta MÖRKER är förenat med livsfara. Ingen skillnad fast man har en ljus jacka eller fast man själv tycker att det inte är så värst mörkt. MAN SYNS INTE FÖR BILISTER.

    Min man, yrkeschauffören, samlade för något år sedan ihop en hel hög reflexvästar som han hade i sin dåvarande lastbil. Sen stannade han alla de människor som han inte såg på vägen, talade om hur det låg till och gav dem en reflexväst, tillsammans med en uppmaning att bära den. I know, reflexväst är inte speciellt snyggt. Och garanterat inte speciellt snyggt om man är 15 år. MEN, jag kan dock garantera att det är VÄLDIGT MYCKET JOBBIGARE ATT BLI ÖVERKÖRD. MAN KAN DÖ. Ni vet, mista livet. Inte bara sin trendkänsla för tio sekunder när någon ser en gå längs vägen med reflexväst. Nej. Det gäller inte trender och mode och vad som är inne. Det gäller alltså livet. Vill man absolut inte, över sin döda kropp, bära en reflexväst så kan man faktiskt använda hederliga reflexer. Ni vet sådana man hade i lågstadiet. En figur som hängde i en tråd, och den kunde man fästa i jackan med en säkerhetsnål. Allt är bättre än inget. Och chaufförs-maken tipsar om att man ska bära reflexen på den/de kroppsdelar som rörs mest när man är i rörelse.

    För att det inte ska uppstå några missförstånd vill jag påpeka att det ju absolut inte bara är barn och ungdomar som ska använda reflex, utan ALLA. Alla syns lika dåligt. Ge mig 20 sekunder av ert liv och kika på denna filmsnutt. (<-klick)

    Efter att jag lagt upp en status om reflexer på min privata facebook sida i morse, bloggade Maria om samma sak. Dessutom fick jag ett tips om att det finns svarta snygga reflexvästar på HM som kanske även tonåringar skulle godkänna. De ser ni på bilden nedan. Jag beställde direkt. Dessa är bara att dra över huvudet, med knäppning i sidorna. reflex

    Sen tycker jag vi kämpar tillsammans för att utrota reflexens töntstämpel.

    Ladda upp bilder på er själva med reflexväst på bloggar och instagram. Sprid budskapet. 

    Och rubriken på inlägget, ja, den tänkte jag till för att få så många som möjligt att läsa detta inlägg. Hoppas jag lyckas!

    EDIT:

    På grund av inläggets stora spridning vill jag påpeka att detta absolut inte är någon faktaartikel om reflexer. Endast mina egna upplevelser och iakttagelser. Min intention är heller inte att på något sätt föra över ansvaret från bilisterna till fotgängarna. Jag anser mig inte ha rätt att köra över de människor som inte bär reflex, utan är livrädd för att det ska ske en olycka. Jag förstår att man som bilist ska anpassa hastigheten enligt väglag, men tror att reflexer ökar säkerheten för oss alla.

  • barn

    It´s on

    Julfirandet alltså, nu kör vi.

    DSC_0765

    Nå nä, jag skojar bara. Men festligt värre hade  vi det igår kväll, med tomteluvan, mjölk och några kladdiga chokladrussin.

  • barn,  familjeliv

    Städa varje fredag

    Här är det strikta linjer som gäller. Städning varje fredag. Typ, eller varannan. Eller ibland.

    Nå, någon gång har det nog hänt.

    DSC_1181 (2) DSC_1184 (2) DSC_1254 (2) DSC_1257 (2)DSC_1330

    Molly gillar i varje fall att städa. Tills vidare. Av erfarenhet vet jag att det ändras där i 8-års åldern, senast.

  • accessoarer,  baby,  barn,  barnkläder,  stickat

    Mollys stickade accessoarer.

    Lite news i Mollys höstgarderob. Främst med tanke på att hon ska ha det varmt och skönt i vinter. Zebravantarna har ni sett tidigare, och de är färdiga nu. Fuskpolon, eller halsskyddet, som vi kallade det när jag var liten, är kanske världens fulaste men mest praktiska plagg. Ser ju hemsk töntigt ut då man drar på det, men när man väl har jackan på sig ser det bara ut som en polokrage. Och värmer ju halsen SÅ SKÖNT. Funderar på om jag kanske skulle göra ett till mig själv också. Skulle nog vara bra ute på dagisgården.

    DSC_1178 DSC_1179 DSC_1187

    Mönstret till fuskpolon kommer från Järbo, och man hittar det HÄR. Garnet jag använt är drops garn Baby Merino, som är på 25% rabatt fram till 7 oktober. Sen har jag ännu ett plagg jag gärna skulle utöka Mollys vintergarderob med, ett par stickade byxor. Och jag har fastnat för dessa (<- klick) Hur söta?

  • barn,  familjeliv,  vardag

    Pyjamasdagen

    Lilla tjejen är sjuk, med feber och flunsa. Vi spenderat dagen inomhus och i pyjamas. Även jag.
    Jag startade dagen med en stor kaffekopp och med att ta fram min ”julbok”. Det är ju trots allt 25 september, och mindre än 3 måndader! till julafton. Sedan 2008 har jag antecknat ALLT som rör julen i en och samma anteckningsbok. Alla julklappar vi köpt, alla julklappar jag tillverkat, vem vi skickat julkort till, vilken mat vi ätit och var vi har firar. Helt super att kolla tillbaka i. Samma person riskerar inte att få pippivantar fyra år i rad, och alla recept finns i säkert förvar. Boken är nästan helig för mig.
    Julklappstillverkningen är redan i full gång detta år. Därför lite mindre handarbeten på bloggen för tillfället. Kan ju inte förstöra överraskningen genom att visa redan i september vad familjen ska få på självaste julafton.

    DSC_1203DSC_1244

    Nu har vi just sovit 2,5 timmar, både Molly och jag. Lika trötta båda tjejer tydligen. Sen ska vi fortsätta dagen i samma slappa anda. Mysa i kojan under köksbordet, ligga i soffan och se på Biet Maya, och rita bujja (=bollar) i långa rader. Det är nämligen Mollys nya passion. Att rita bollar i olika färger och storlekar. I all oändlighet. Under tiden hon ritar pappren fulla så upprepar hon ”woooow”, och ”ojojoj”.

    DSC_1176 DSC_1191 DSC_1192 DSC_1271

    Så går den dagen till historien. Min alldeles första hemma-med-sjukt-barn-dag.

  • barn,  familjeliv

    Att måla naglarna

    Jag måste säga att jag aldrig slutar förundras över vår lilla trollunge. Så här såg det ut för några dagar sedan, när jag hade varit på toaletten någon minut.

    DSC_1132 (4) DSC_1134 (4)

    Då hade hon själv klättrat efter nagellack, klättrat upp på en köksstol, öppnat nagellacksflaskan och målat sina tånaglar. När jag hittade henne var hon redan på gång med andra foten. Jag menar, hon kunde ju ha målat sig i ansiktet, eller hela köksgolvet. Men nej, efter bästa förmåga hade hon målat sina tånaglar.

    En annan sak jag förundras över är att hon kan säga muminmamma och muminpappa. Måste ju vara världens längsta ord för en ettårig.

    Nu ska vi ta i tu med söndagen. Kalas nästa!

  • barn,  familjeliv

    Många barn med olika män?

    Alltså. Jag fick en så rolig kommentar. Rolig, och på intet sätt menande dålig. Utan helt fantastisk. Ärlig och rättfram.

    ”Anonym

    Alltså hur många barn har du? Och med olika män? Började nyss läsa din blogg och blev nyfiken på det. ”

     

    Jag skall berätta. Det är ju faktiskt inte så lätt att hålla reda på familjeförhållanden. Jag har en man. Jag har ett biologiskt barn med denna man. Vi har varit tillsammans 10 år, och varit gifta sedan 2008. Min man däremot har tre barn, med två kvinnor. Vilket betyder att jag har två bonusbarn. Två tjejer som nu är 14 och 17 år. Att jag kallar dem mina bonusbarn, är för att de är en bonus i mitt liv. Det har inte alltid varit lätt. Att ha barn är inte lätt. Men att älska dem är lätt.

    Jag tog en gång för tusen år sedan ett beslut. Ett beslut om att vi är en familj. For better and for worse. Liksom. Jag skulle gå genom eld och vatten för min mans barn. Vi har rest tillsammans, vi har gjort massor av roliga saker tillsammans och vi har upplevt vardagen tillsammans. Vi har också bråkat, grälat och gråtit tillsammans. Livet, ni vet. Och jag älskar dem.

    Att vi sedan fick Molly. Att de fick en lillasyster som jag är mamma till. Att se den kärleken de har för sin lillasyster. Att se bandet som finns där. Det mina vänner, det lever jag för.

    DSC_0448

  • baby,  barn,  familjeliv,  livet

    4 veckors heltidsjobb

    Jag är trött, lycklig, mörbultad, lite rikare och lite stolt över mig själv. Tänk att jag gått tillbaka till jobbet, och tänk att jag jobbat en hel månad. Fortfarande känns det konstigt och surrealistiskt att vår hemmamamma-med-bebis-bubbla har spruckit och jag ska försöka fungera som vilken annan arbetande människa som helst. Jag inser ju, att detta kommer att bli en vardag så småningom. Att det kommer att sluta kännas konstigt. Att mina djupa tankar kring om det verkligen är så här livet ska vara, sakta kommer att mattas av. Att jag av någon ofattbar orsak kommer att acceptera att de människor jag älskar mest, är de människor som kommer att få minst av min tid. Kvällarna, fredagsmyset och helgerna kommer att bli heliga. Min bitterhet över att inte få leva i vår lilla hemma-bubbla kommer att avta. Det är konstigt. Allt har sin tid. Och nu jobbar jag. Hundratusenmiljonerprocent, heltid så det bara sjunger om det. Japp, japp. Nya vardagen, och jag kan inte säga att den är dålig. Bara så himla annorlunda.

    Det var den augustimånaden. Augusti 2014. En tung och omvälvande månad. Men jag tror nog att jag var ännu tröttare i augusti i fjol, faktiskt. Då när bebisbubblan var högaktuell. Nu välkomnar jag september, som jag redan nu vet att kommer att bjuda på nya möten och erfarenheter.

    Här ser ni en bild från augusti 2013. Ett år sedan redan. Då var detta vardagen, vilken kontrast.

    Och vilken pytteliten Molly-bebis.

    DSC_0057