• baby

    Ett halvt år med Max.

    I natt har Max velat sova med sitt ansikte tätt emot mitt hela natten. Med ett stadigt grepp i mina öron, för att säkerställa sig om att jag inte försvinner någonstans. Som om han på något sätt haft på känn, att just den här natten för ett halvt år sedan, kämpade vi tillsammans han och jag. Vi kämpade för att han skulle få komma till världen utanför livmodern. Det klarade vi av galant. Och nu har det redan gått ett halvt år sen den natten.

    Det har varit ett halvt år av rädsla och förtvivlan. Lycka och överväldigande kärlek. Precis så som jag visste det skulle bli. Men även om man vet att alla känslorna kommer på en och samma gång då man blir mamma. (Även om det är andra gången) Så kan man inte veta exakt vad som kommer utlösa känslorna. Vi kunde inte veta att han skulle drabbas av en infektion när han var pytteliten, som skulle skrämma skiten ur oss. Vi kunde inte veta att kikhostan skulle härja just denna vinter, och på något sätt medföra att vi nästan isolerade oss från annat folk den första tiden. Jag kunde inte veta hur himlastormande stor kärlek jag skulle känna i mitt bröst när barnaskaran utökades med ett till mirakel. Man vet ju att man kommer älska sitt barn. Men den där kärleken är nog så stor så man ibland inte vet hur man ska kunna förvalta den på bästa sätt. Ett till liv att ta hand om. Älska. Skydda.

    Det där kunde man älta i all evighet utan att något blir bättre av det. Ibland går det rysningar i hela kroppen när jag tänker på allt fel man kan göra som förälder. Allt fel man kanske redan gjort. Hemska tanke. Men det går inte att gräva ner sig i det. Man måste förlita sig på att man gör sitt bästa, och att det kommer att räcka.

    Ett halvt år efter förlossningen känner jag ändå att jag repat mig ganska bra, både i kropp och knopp. Och sonen vi fick är ett charmtroll ut i fingerspetsarna. När han är glad är han GLAD. När han är arg är han ARG. Även om han är trött sover han inte, men äter säkert för två. Han är envis som en åsna och sällskapssjuk som få. Han är verkligen extra allt. Och nu blir han bara roligare. Han skrattar och sprattlar och fullkomligt älskar då Molly busar med honom eller leker tittut och hoppar fram i någon dörröppning eller bakom soffan.

    Han tar sig fram i princip över hela golvet, men har ingen utstuderad teknik, utan snurrar lite hit, lite dit, backar en bit, och sen om igen. Tills han blir förbannad och ska upp i famnen på sekunden. Får han inte som han vill skriker han tills han tappar andan. Han tar sig upp på alla fyra i krypställning, och gungar fram och bak. Han sitter utan stöd, och är ganska mallig då han kan. Han gillar också att sitta i sin matstol, och kasta saker i golvet. På några röda sekunder slänger han tjugo leksaker i golvet så det bara smäller. Han dreglar verkligen jättemycket, jag har trott att tänderna skulle spricka upp i flera månader redan, men ännu syns inga riskorn där. Något han älskar att ligga och studera nu just är händerna. Han vrider och vänder handen, pekar med ett finger åt gången, samtidigt som han fascinerat tittar på.

    Tänk vilken fantastisk utveckling från nyfödd till sex månader. Tänk att vi får vara med på den här resan en gång till.

  • baby,  familjeliv

    Att föreviga små fötter

    Förra lördagen, när barnens mormor och morfar var här, passade vi på att dra igång ett av de där projekten som kan göra en gråhårig. Jag hade varit på ett svettigt gympapass, de hade tagit hand om barnen, och när jag kom hem tyckte jag vi skulle försöka oss på att göra hand- och fotavtryck med Max. Främst för att det ska vara i den där ”Boken om mig”, men också för att jag gjorde tavlor av Mollys hand- och fotavtryck när hon var i samma ålder. Och nu måste vi ju ha matchande tavlor av Max avtryck.

    Vi satte oss på golvet, och jag hade brett ut några tidningspapper, som om det skulle hjälpa med sprattlande ungar. Molly skulle så klart också vara med, och målade snabbt båda sina fötter med svart färg. Hon tryckte fötterna på ett papper och cirka tjugo till innan jag hann blinka, snurrandes på rumpan för att inte klotta mer än nödvändigt på golvet. Max han gillade då penseln kittlade under foten, men att trycka ner foten på pappret var inte lika roligt. För att inte prata om sen då det var dags för handen och han knep ihop så hårt han orkade.

    Processed with VSCO with hb1 preset

    fotavtryck_bebis2

    När tålamodet var slut för lillkillen, var det bara att avsluta projektet och slänga in barnen i duschen. Vi fick bära dem båda, för även Molly hade ju som sagt svart färg under både händer och fötter. Slutresultatet blev precis så som jag hade tänkt mig. Och efter att jag igår äntligen kom mig för att klippa och skriva Max namn, så fattas nu bara en svart ram som krona på verket.
    fotavtryck_bebis

    bokstäver

    bebis_fotavtryck_2

    Färgen vi använde var en ekologisk och giftfri färg som min mamma hade köpt på Nykarleby bokhandel.

  • baby,  livet

    Ett år efter plusset.

    Det är exakt ett år sedan nu. 24 februari 2017 gjorde jag ett positivt graviditetstest, och kunde inte tro mina ögon när jag stirrade ner på det svaga plusset i testrutan.  Vad hade vi gjort? Trots att det var helt planerat och väldigt efterlängtat, och vi vet hur ett barn blir till, kunde jag inte tro att det var sant. När jag berättade för min man hade han lika svårt att förstå, och det tog en tid för oss att greppa. Jag gjorde faktiskt två graviditetstest till några dagar senare. För att faktiskt vara säker. Det kändes helt surrealistiskt att vi skulle få en baby till. Vi som varit så säkra på att vi inte skulle ha det.

    Sen har ju ett positivt graviditetstest tendens att medföra ett äventyr utan dess like, och så gjorde det även denna gång. Jag kan tänka att det är tur att man inte vet vad man ger sig in i, innan man är där. För nog sjutton var det en lång och tung graviditet den här gången också. Även om kroppen samarbetade rätt så bra, så var den där tröttheten alldeles förlamande. Tröttheten, illamåendet och oron över den kommande förlossningen.

    Förlossningen blev som bekant en fin upplevelse. Så pass att jag hoppas att jag ska komma ihåg känslan av lugn och kontroll resten av livet. Tänk att jag faktiskt fick en sådan upplevelse. Tänk att jag fick känna den där urkraften som så många kvinnor berättar om. Tänk, tänk, tänk så bra det blev på den punkten.

    Och nu 2 mars blir den lilla sonen 4 månader. 2 mars som för övrigt också är ett speciellt datum. Den dagen i fjol berättade jag helt oplanerat för min bror och min mamma vid frukostbordet att jag var gravid. Vi var samlade hos mamma och pappa för att vi hade sportlov och Molly skulle delta i ett skidjippo. Min bror skulle servera kaffe till mig, och jag tackade nej. Varpå han frågade något i stil med ”Jaha, sen när dricker du inte morgonkaffe”, och jag svarade snabbt att ”sen jag blev gravid”. Och ni kanske kan föreställa er förvåningen, ansiktsuttrycken och glädjetårarna? Det är ett ögonblick jag för alltid ska bära med mig.

    Och nu blir sonen alltså fyra månader. Fyra månader med en nyfödd kan inte jämföras med något annat. Och ingen annan än de som haft en nyfödd kan förstå hur det är att ha en nyfödd. Jag fick höra att det tre första månaderna med bebisen ibland kallas för graviditetens fjärde trimester, och det är nog sant om något. En förlängning av graviditeten då allt fortfarande än upp och ner och i princip helt galet. Våra första månader med Max har kantats av infektioner och förkylningar och influensor och hotande kikhostepidemi. Jag som i vanliga fall inte är det minsta rädd för vanliga säsongsflunsor, har näst intill blivit folkskygg. Jag har varit närmast livrädd för att vi ska drabbas av något. Antagligen för att vi fick en så tuff start med infektionen och dygnen på sjukhus då han var tre veckor. Den ångesten jag kände i mitt bröst då, har nog satt sina spår.

    Men ja. Att vi har tagit oss från det ögonblicket då jag stirrade på det positiva graviditetstestet, till nu, hemma med en stor kille på snart fyra månader, är helt otroligt. Nu väger han 7,5 kg och svänger sig från rygg till mage. Idag rullade han för första gången ut ur babygymmet. Tänk så mycket som händer på ett år, även om det ibland känns som om ingenting händer, vi som bara sitter hemma dag efter dag. Tänk en sådan resa för alla inblandande. Och nu blir det bara bättre. Våren kommer. Killen växer. Rutinerna blir fastare. Vi lär känna varandra bättre och bättre. Tidsbristen och det stökiga hemmet kommer jag att få lära mig att leva med. Men det är ingenting i jämförelse med den rikedom vi har i form av fyra fantastiska ungar. Tänk att de blev fyra. Tänk att vi vågade satsa, och vann. Tänk att vi fixade det. Tummen upp för året som gått. Och tummen upp för åren som komma skall.
    Mollyochmax
    Bilden har vännen Karolina på Bildbolaget fotat i torsdags. Då lämnade jag barnen där medan jag sprang några ärenden.
  • baby

    Övertiden

    Jaha. Så var vi där. I detta vakuum som uppstår när man går över tiden. En väntan och en längtan som inte längre är så där trevlig som när man väntar på jultomten. Dagar då man inte riktigt kommer sig för att göra något alls, för att varje dag kan vara den dag då man borde vara förberedd på en förlossning.

    Även om man vet att få barn föds på den där beräknade dagen, och att man med all säkerhet nu är närmare förlossningen än man tidigare varit, så blir det tungt. Mest tungt för huvudet tycker jag. Kroppen hänger fortfarande med och känns stark. Men ojojoj huvudet som det nästan går hål i.

    Att gå över tiden betyder allt det där som jag inte gillar. Man kommer närmare det faktum att man kanske måste genomgå en medicinsk igångsättning, eller föda ut en jättebebis, dessutom får man en massa tid att googla katastrofförlossningar. Allt detta med ett redan vacklande psyke.

    Sedan februari har jag haft siktet inställt på 27 oktober. Och nu senaste månaden har jag haft en lång lista på saker jag vill hinna fixa innan barnet kommer till världen. En lista som kanske mest fungerat som tidsfördriv, men ändå. Allt på den långa listan var fixat på fredag morgon, när vi åkte till sjukhuset på kontroll. Jag var redo. Jag hoppades läkaren skulle säga att bebisen i princip dinglade ut där mellan benen. Att en liten puff i rätt riktning skulle ge mig en baby. En nysning. Så nära skulle det vara.

    Nu visste ju den intellektuella delen av mig att så antagligen inte var fallet. Jag har inte haft några känningar alls egentligen på att förlossningen skulle vara nära. Men jag hoppades in i det sista. Och blev besviken. Inga tecken på att det skulle vara nära. Efter en undersökning fick vi åka hem igen. Bebisen mådde bra, och uppskattades redan väga 4,2 kg. Allt frid och fröjd. Förutom att bebisen fortfarande var på insidan.

    Så då väntar vi. Och väntar. Och vääääntar. Och nu känner jag mig inte så redo mera. Mest bara lurad på konfekten.

    img_9420.jpg

  • baby

    Ett ultraljud senare.

    Med många fjärilar och en bebis i magen, åkte vi idag iväg mot Vasa och ett andra ultraljud. 

    Vi har cirka trettio minuters bilfärd till Vasa Centralsjukhus. Där ska jag föda, och där görs de båda ultraljuden. När man sitter i bilen i trettio minuter hinner man tänka massor. Spänd förväntan, hopp om att allt ska vara bra men samtidigt förbereder man sig för att det kanske inte är det. Jag påpekade åt Kalle att vi var på väg för att titta på vårt fjärde barn, ifall han skulle ha missat det. Ett fjärde barn, så ofattbart att vi båda började skratta. Vem skulle ha kunnat tro det. Som tur har jag inte behövt föda dem alla.

    Vi hann just och just i tid, och jag fick slänga fram magen nästan direkt. Och där lurade då vår lilla filur. Med alla höftben, händer, magsäck och hjärtkamrar på rätt plats. 300 gram tung. Alla mått var normala. Allt såg bra ut. Och jag fascineras lika mycket den här gången som förra, åt att man kan se allt redan. Att allt finns där. Att det är en komplett människa där inne. Att den ens är möjligt. Jag är så tacksam åt att jag får vara med om allt detta igen.

    Efter ultraljudet firade vi med sen lunch på stan. Och när vi kom hem igen möttes vi av en lite fundersam Molly. Hon hade längtat efter oss, och var väldigt fundersam över sjukhuset och babyn och hur det ska bli när babyn ska komma ut och hon inte får vara med mig på sjukhuset. Många tankar i en liten tjej, och vi påmindes om hur viktigt det är att också ta hennes känslor i det hela på allvar. Så klart. Fast hon längtar så mycket efter sitt lillasyskon, så är det med en viss osäkerhet och ett visst darr på rösten. Älskade lilla storasyster. Vilken tur att vi får vara hemma och tillsammans hela året.

  • accessoarer,  baby,  barn,  barnkläder,  familjeliv

    Mollys festblåsor

    Igår visade jag hurudana festkläder jag själv drömmer om, och ikväll tänkte jag visa Mollys festblåsor. Vi har väldigt många fester och födelsedagar just denna tid på året, så att investera i några festklänningar känns mera än rätt.

    DSC_0480 (3) DSC_0498 (3) DSC_0501 (2) DSC_0525 (2)

    Nu gäller det bara att hålla samma klass som Molly då, hehe.

  • baby,  barn,  barnrum,  DIY,  inspiration,  jul,  stickat

    Julstrumpa DIY

    Den första av tre julstrumpor är nu klar. Mollys var först i tur. Nu fattas bara 24 små paket.

    DSC_0466 DSC_0491

    Imorgon ska jag publicera mönstret, om någon är intresserad. Jag lovar att ni hinner göra både en och flera innan första december om ni vill.

    Nu ska vi snart bänka oss i soffan och vänta på min TV-debut, heh. Kl 17.15 sänds Strömsö programmet jag är med i.

  • accessoarer,  baby,  barn,  barnkläder,  stickat

    Mollys stickade accessoarer.

    Lite news i Mollys höstgarderob. Främst med tanke på att hon ska ha det varmt och skönt i vinter. Zebravantarna har ni sett tidigare, och de är färdiga nu. Fuskpolon, eller halsskyddet, som vi kallade det när jag var liten, är kanske världens fulaste men mest praktiska plagg. Ser ju hemsk töntigt ut då man drar på det, men när man väl har jackan på sig ser det bara ut som en polokrage. Och värmer ju halsen SÅ SKÖNT. Funderar på om jag kanske skulle göra ett till mig själv också. Skulle nog vara bra ute på dagisgården.

    DSC_1178 DSC_1179 DSC_1187

    Mönstret till fuskpolon kommer från Järbo, och man hittar det HÄR. Garnet jag använt är drops garn Baby Merino, som är på 25% rabatt fram till 7 oktober. Sen har jag ännu ett plagg jag gärna skulle utöka Mollys vintergarderob med, ett par stickade byxor. Och jag har fastnat för dessa (<- klick) Hur söta?

  • baby,  barn,  familjeliv,  livet

    4 veckors heltidsjobb

    Jag är trött, lycklig, mörbultad, lite rikare och lite stolt över mig själv. Tänk att jag gått tillbaka till jobbet, och tänk att jag jobbat en hel månad. Fortfarande känns det konstigt och surrealistiskt att vår hemmamamma-med-bebis-bubbla har spruckit och jag ska försöka fungera som vilken annan arbetande människa som helst. Jag inser ju, att detta kommer att bli en vardag så småningom. Att det kommer att sluta kännas konstigt. Att mina djupa tankar kring om det verkligen är så här livet ska vara, sakta kommer att mattas av. Att jag av någon ofattbar orsak kommer att acceptera att de människor jag älskar mest, är de människor som kommer att få minst av min tid. Kvällarna, fredagsmyset och helgerna kommer att bli heliga. Min bitterhet över att inte få leva i vår lilla hemma-bubbla kommer att avta. Det är konstigt. Allt har sin tid. Och nu jobbar jag. Hundratusenmiljonerprocent, heltid så det bara sjunger om det. Japp, japp. Nya vardagen, och jag kan inte säga att den är dålig. Bara så himla annorlunda.

    Det var den augustimånaden. Augusti 2014. En tung och omvälvande månad. Men jag tror nog att jag var ännu tröttare i augusti i fjol, faktiskt. Då när bebisbubblan var högaktuell. Nu välkomnar jag september, som jag redan nu vet att kommer att bjuda på nya möten och erfarenheter.

    Här ser ni en bild från augusti 2013. Ett år sedan redan. Då var detta vardagen, vilken kontrast.

    Och vilken pytteliten Molly-bebis.

    DSC_0057

  • baby

    Sött till nyfödingen

    I förrgår fick jag en rolig förfrågan. En förfrågan om accessoarer till en nyfödd baby. Kläderna/accessoarerna ska användas under en photoshoot till en baby som bara är några dagar gammal. Tyvärr hade jag inget roligt på lager. Däremot började tankarna direkt spinna kring vad jag kunde göra, dessutom fick jag lite bilder och riktlinjer. Och detta är nu vad jag åstadkommit.

    DSC_1082 (2)

     

    Två virkade mössor. Virkade på samma sätt, enda skillnaden att den ena mössan fick öron och den andra fick en stor ros.

    Men öronmössan tänkte jag lite så här..

    DSC_1084 (2)

    Och med blommössan tänkte jag lite så här.

    DSC_1085 (2)

    Ett par blöjbyxor. Virkade efter en bild jag fick. Osäker på storleken dock. Tänk att man glömmer hur liten en nyföding är.

    DSC_1088 (2)

    DSC_1089 (2)

     

    En navelsträngsmössa. Mönstret till den hittar ni HÄR.

     

    DSC_1091 (2) DSC_1092 (2)

    Så här har jag virkat mössorna:

    Jag har använt virknål 5 och garn som passar till.Passar till huvudmått 35 cm ungefär.

    virka 6 luftmaskor, slut till en ring med en smygmaska.

    Varv 1: 6 fm kring luftmaskringen

    Varv 2: 2 fm i varje fm

    Varv 3: 1 fm, 2fm i nästa fm. Upprepa varvet ut.

    Varv 4: 2 fm, 2 fm i nästa fm. Upprepa varvet ut.

    Varv 5: 3 st, 2 st i nästa fm. Upprepa varvet ut.

    Varv 6: 4 st, 2 st i nästa st. Upprepa varvet ut.

    Varv 7: 1 st i varje st varvet ut, undantag öka 1 st längst fram och längst bak genom att virka 2 st i samma st.

    Varv 8-12: 1 st i varje st.

    Sen är det fritt fram att ”pynta” mössorna enligt eget tycke och smak. Mönstret till blomman på den vita mössan hittar ni HÄR.

    Och kanten på den vita mössan har jag gjort enligt följande: 1 fm, 3 lm , i fm i första av de tre lm. Hoppas över 1 fm, 1 fm i nästa fm.

    Öronen har jag gjort så här: 4 lm sluts till en ring. Varv 1: virka 6 fm runt lm-ringen. Varv 2: 3 lm (första stolpen) och sen två st i varje fm. Tag av tråden och fäst öronen på mössan.

    Det var ett snabbt mönster. Är det något ni inte förstår så har jag säkert glömt något eller skrivit fel. SÅ bara att fråga!