Author Archives: Linda

Berättelsen om en gravidfotografering.

Vi hann boka om vår fotografering två gånger, innan de magiska solstrålarna ville visa sig över sädesfälten. Det enda som inte sken som solen denna kväll var mitt eget humör, men som tur så syns det inte på bilderna. När Fotograf-Karolina, även min fina vän, kom till vårt den kvällen fick hon snabbt veta att mitt humör gick att jämföra med ett vulkanutbrott. Av ingen orsak alls, kokade irritationen inom mig. Men på något sätt lyckades vi komma runt det. Och de bilder jag hittills sett är så fina. Och jag är så glad att Karolina fick oss alla att lysa som solen.

Ganska tidigt i graviditeten visste jag att jag ville göra en gravidfotogtafering. Föreviga babybulan. Eller det visste jag redan innan jag blev gravid, haha. Jag tycker ju att det mesta borde förevigas på bild. Alla livssituationer. Och jag älskar alla bilder vi har från olika fotograferingar, jag kan sitta och titta på bilder i timmar.

Så även om vi redan tog några bilder på min växande mage i somras, så ville jag ha en riktig fotografering. En fotografering med bilder på lilla familjen, men också bilder bara av mig. Egentligen var det här den andra riktiga fotograferingen med Knut i magen. Redan på vår familjefotografering i mars hade ett litet frö börjat gro, men då var det ännu en välbevarad hemlighet.

Nu kan magen inte döljas mera. Och den här kvällen blev det busiga familjebilder på sädesfältet, och mera stillsamma bilder i skogskanten. Jag kostade till och med på mig ett klädbyte.

Nu ser vi framemot att få föreviga en skrynklig liten bebis på nästa fotosession. Och en hel syskonskara. En av äldre döttrarna påpekade redan att vi måste ta nya familjebilder då lillskrutten är född. Och det måste vi.

Duktiga fotografen bakom bilderna är alltså Karolina på Bildbolaget. Henne rekommenderar jag alla dagar i veckan, helt osponsorerat!

Min babyshower – tidernas överraskning

Gissa om jag blev paff igår, när jag stegade in i min egen babyshower. Mina fina vänner hade ordnat tidernas överraskning. Och istället för en kaffekopp hos en av mina vänner, hade alla vänner samlats, och ställt till med världens fest, med undantag från några som inte kunde närvara. Så överväldigande så orden tog slut och tårarna började trilla.

Jag har aldrig tidigare varit på en babyshower. Det är inget vi haft som tradition bland mina vänner. På så sätt heller ingenting jag på något sätt kunde tro eller ana eller i min vildaste fantasi gissa att de skulle ställa till med. Men alla ingredienser man kan tänkas önska för en lyckad babyshower fanns med. Kärlek, vänner, småbarn, mina tonårsbarn, kramar, skratt, tårar, blöjtårta, godsaker, preggo-tårta. Och allt så vackert fixat så man kunde böla hela kvällen bara av den ansträngning och den tid alla lagt ner på att fira mig och babybulan.

Sen åt vi godsaker så det stod ut genom öronen. Vännerna gissade BF och gav namnförslag. Vi pratade och umgicks och närde våra själar med dyrbar kvalitetstid. Våra barn lekte och härjade och jag kan inte annat än känna så stor tacksamhet. Tänk att ha så fina typer i sitt liv. Tänk att vi alla redan har barn som leker tillsammans. Tänk att en liten en ligger i min mage och snart ska få bli en del av detta gäng. Himmel. Min gravidhjärna i kombination med hormonerna får knappt formulerat i ord allt jag känner. But it was good. All is good. Livet, vänner, kärleken, allt. Tack.

Just nu – listan

En lista jag skapade för ett år sedan kanske. Bekväm att falla tillbaka på ibland. Och lika roligt att läsa dem efteråt. 

FEM bästa – just nu.

  • Mina och Mollys lediga dagar. Älskar!
  • Att vi fick till en lunchdejt idag, jag och min man.
  • Vår nya soffa
  • All saft vi kokat och fryst ner förra veckan.
  • Storstädningen jag och mannen rodde i land igår. Kändes omöjligt stundom, men det blev klart i tid. 

    FEM värsta – just nu.

    • Att jag inte har någonting att ha på mig. Har bott i maxiklänningar hela sommaren. Och nu när det blir kallare vet jag inte alls vad jag ska börja klä på mig. Inget passar.
    • Den trytande orken och låga energinivån.
    • Sömntimmarna som blir färre och färre.
    • Att jag måste springa på toaletten hela tiden. Hinner bara dra upp byxorna så är det dags igen. 
    • Oroligheterna i världen som kryper närmare och närmare. 

    FEM saker vi ska göra i veckan.

    • Låna ut vårt hus till en fotografering.
    • Äta tårta och fira min man som fyller år idag.
    • Dricka kaffe med en god vän.
    • Gå på möte till banken
    • Gå på begravning

    FEM saker vi ska göra i helgen. 

    • Åka på kalas. Min kusin fyller 18.
    • Gå på promenader.
    • Sova.
    • Älska.
    • Njuta hemma.

    FEM saker jag längtar efter

      • Allas vår lilla efterlängtade BEBIS. Mina dagar går i stort sett ut på att längta efter bebisen och livet efter graviditeten.
      • Min ”vanliga” kropp
      • Min ”vanliga” garderob
      • Att få fara ut på en lång, tung löprunda
      • Vin

      TVÅ saker jag tycker ni borde göra. 

      • Dricka havremjölk. 
      • Kramas

      THE SOFA

      Min man är tålmodig och god, och alldeles underbar. Så börjar historien om vår nya soffa. Trots att han, min man,  själv jobbar mer än heltid, ställer han snällt upp på alla mina knäppa upptåg. Som att sent en fredagkväll föra bort vår gamla soffa, och sen nästa dag köra cirka 500 kilometer bara för att hämta hem en ny. Dessutom tyckte han att jag kunde stanna hemma, för att han vet att jag inte klarar av bilsittande speciellt bra nu just. Sen var min far frivillig att åka med på shoppingresa, och de två männen styrde frivilligt kosan mot Tammerfors och Ikea tidigt i morse.

      En blå soffa har varit min tanke, när jag fantiserat om en ny. Men, sist och slutligen svek modet, och jag bestämde mig för en grå, av modellen Stocksund. Och jag är väldigt nöjd. Kanske köper vi ett blått överdrag någon gång i framtiden, så kan vi byta om. Men just nu, med hösten och julen för dörren, så känns den gråa väldigt fin. Modellen är ohyggligt fin. Och vi tycker alla att den är väldigt bekväm att sitta i. Jag gillar speciellt de höga kuddarna som ger lite stöd åt huvudet om man lutar sig bakåt.

      Igår kväll fick vi fredagsmysa på en madrass framför TV:n, det gick bra det också. Idag har jag passat på att skura vardagsrummet från golv till tak innan soffan anlände hem.

      ny_DSC_9306

      stocksund

      stocksund_3

      Och nu är vi nog så förälskade i vår nya soffa så jag vet inte hur vi ska kunna börja använda den. Kanske vi får fortsätta mysa på en madrass, och låta soffan stå orörd. Nå NÄ. Här kommer vi att sitta skönt hela kvällen, och många kvällar framöver. Tack till männen i mitt liv som hämtade hem den idag!

      Även fula sockor värmer.

      Jag har stickat väldigt många par sockor i mitt liv, i världens alla färger. Tidigare stickade jag mest randiga sockor. Antingen av ”färdigrandat” garn, eller så randade jag själv efter behag. Sällan går garnet jämt ut, man lämnar oftast med rester. Det tacksamma är, att jag oftast stickat sockorna av Novitas 7-bröder. Och på så sätt funkar resterna att kombinera med varandra om man vill. Men vill man?

      Med handarbeten, som med allt annat nu för tiden, ska det vara det där lilla extra för att räknas. Hemmet, utseendet, kroppen och instagramflödet ska tilltala betraktaren. Många är vi som hjälps åt med den hysterin, vi gillar att titta på och visa upp vackra saker. Även jag är medskyldig.

      Ofta påpekar jag att det bara är en del av livet som visas upp på blogg och instagram, och hoppas att alla verkligen inser det. Att inget hem är tipp topp jämt, ingen ser fantastisk ut alla dagar, inte alla stickade sockor är fina och man väljer själv hur mycket av sitt personliga elände man vill och orkar visa upp, hehe. Därför tänkte jag idag slå ett slag för helt vanliga stickade sockor. Så vanliga att de är snudd på fula. De värmer nämligen precis lika bra som vackra skapelser.

      Tidigare stickade jag, som sagt, sockor i världens alla färger. Men något har förändrats på handarbetsfronten, och konstigt skulle det väl vara annars. Nu finns det så mycket att inspireras av, och jag märker med mig själv att jag helst stickar i grått, dova färger eller något annat stilrent. Eller så helt tvärtom, i knalliga färger med något häftigt retromönster. Gärna enligt ett mönster av någon häftig mönsterskapare. Och det kommer jag så klart också att fortsätta med framöver. Esteriskt tilltalande skapelser är ju faktiskt roligare både att sticka och att bära. Och gemensamt för det mesta jag stickar nu, är att det också helst ska se fint ut på bild. Mönsterstickat, flätor eller spetsstickning. Inga vanliga, snabbstickade ränder.

      Nu har jag dock kommit till en punkt då jag har alldeles för mycket restgarn för att fortsätta ignorera dem. Restgarn som inte på något sätt går att kombinera till några trendplagg. Men vad gör det. Alla självrandade garnnystan och små nystan i missmatchande färger ska bli till något nu. Något som värmer gott i vinter. Och helt utan tidskrävande mönster. Ett par sockor behöver ju faktiskt inte vara mer än just ett par sockor. 

      Förlossningsrädslan, update.

      Det är nog verkligen högt och lågt här på den här bloggen för tillfället. En dag loppisfynd och nästa dag något helt annat. Men, mitt liv  är väldigt mycket så, högt och lågt. Berg och dalar. Och ni får följa med vare sig ni vill eller inte. 

      Nu är det nästan två månader sedan jag för första gången träffade läkaren på mödrapolikliniken i Vasa, idag var det dags igen. Därmellan har jag varit tre gånger till psykolog och en gång till förlossningsavdelningen och träffat en barnmorska. Och jag kan bara konstatera att, jösses så mycket det kan hända på två månader. Förra gången jag träffade den fantastiska läkaren på VCS, så var hela jag en total katastrof. Och mitt möte med läkaren då öppnade en dörr jag hållit stängd i över fyra år. Hade jag inte blivit gravid igen hade troligen aldrig tagit mod till mig att bearbeta min förra förlossning, men nu var jag så illa tvungen, och det känns som om jag är på rätt väg.

      Min förra förlossning var enligt pappret, en ”helt vanlig förlossning”. Från att vi kom in till förlossningsavdelningen tills jag hade en baby i min famn gick det ganska exakt 10 timmar. Alltså inte hiskeligt länge för en förstföderska. Vad som hände däremellan och som inte syns på några rapporter i världen, var min egen upplevelse av förlossningen. Och den passar inte in på beskrivningen ”en vanlig förlossning”. För mig fanns inget vanligt eller normalt i den situationen. ALLT var skrämmande och äckligt och jag var livrädd från början till slut.

      Att höra att min förlossning var vanlig, kändes först som ett hån. Ett hån mot alla de känslor jag hade upplevt inombords. Men nu har jag lämnat det bakom mig. Istället kan jag ta tröst i att min förlossning faktiskt var helt ”vanlig” på pappret. För det betyder faktiskt att jag kan föda barn. Jag har gjort det och klarat av det. Och det enda som sätter stopp för att göra det igen är mina egna hjärnspöken. Sen vet jag att det kan bli komplikationer, tro mig, jag har redan läst alla skräckhistorier som finns på hela internet. Men komplikationer kan det ju faktiskt bli oavsett om man föder vanligt eller med kejsarsnitt. Och på något sätt måste barnet ut. Så är det ju. Jag börjar sakta men säkert acceptera det nu.

      Jag är väldigt tacksam för den hjälp jag får, för att någonstans nå fram till att kunna känna mig trygg i att åka in och föda barn. Och faktiskt tro att det kommer att gå bra. Min psykolog pratade första gången jag träffade henne om att ”sen då du står i duschen efter förlossningen”, och då brast det för mig totalt. För efter förra förlossningen kunde jag inte stå på mina egna ben. En barnmorska fick tvätta mig ren med världens minsta tvättlappar, och jag minns att jag tyckte det tog evigheters evighet. Så min målbild den här gången, förutom en underbar baby på mitt bröst, är att själv kunna hoppa upp ur sängen och tvätta av mig förlossningen. DET ni!

      Annars fick jag se bebben på ultraljud idag igen. En stor bebis, och allt såg bra ut. Himmel så jag längtar till dagen hen är på utsidan. Tills dess ska jag fortsätta tänka positiva tankar, gå profylaxkurs och läsa min bok.

      Loppis-läckert

      Det blev ju lite loppislycka ändå i helgen. Förra året på juthbacka marknaden köpte jag de två blåvita tallrikarna som har mera mönster. De heter Dorotea och är tallrikar från Arabia. Nu i helgen köpte jag två blåvita kompisar till dem, även de från Arabia. Tyvärr vet jag inte vad de heter, försäljaren berättade faktisk, men jag med min lätt virriga gravidhjärna kan för inget i världen minnas namnet på dem. Gissar utifrån stämpeln att de är äldre än Doroteorna. Hur som helst funkar de bra ihop tycker jag, och vi kan nu ha hela fyra personer runt bordet då vi bjuder på soppa ur fintallrikar.

      Jag skulle ha fått köpa åtta av dessa fina tallrikar, för endast 25 euro. Först tänkte jag att jag gjort värsta kapet. Men tyvärr visade en snabbtitt att det bara var två som var felfria. Och jag vill gärna ha dem utan nagg i kanterna och sprickor i porslinet, när man verkligen tänkt använda dem. Så jag köpte två istället för tio euro tillsammans, och var väldigt nöjd med mitt köp.

      Också ljustaken på bilderna är ett av helgens fynd för någon euro. Gillar formen på den, men vet inget mera om dess ursprung. Och de mörkbruna stolarna som skymtar lite är har jag fyndat på ett gårdsloppis denna sommar. Tänk så billigt roligt man kan ha, och så lätt man kan förändra hemma.

      En annorlunda marknad 

      I flera år har jag avgett rapporter från Juthbacka marknaden, så jag kan ju inte vara sämre i år. Varje år ordnas det en kulturvecka i Nykarleby, staden där jag växte upp. Kulturveckan når enligt mig sin höjdpunkt på fredag och lördag, när den stora utomhusloppmarknaden, Juthbacka marknad, ordnas. Från barnsben har jag gått på den marknaden. Och njutit av att vår lilla småstaden lever upp och fylls av folk.

      Nu i vuxen ålder betyder marknaden att vi så tidigt som möjligt på fredag beger oss till Nykarleby för att spendera hela helgen där. Ofta har vi sovit där hela familjen, hos min mamma och pappa. Jag och Kalle och alla barnen, utspridda i barndomshemmet i sängar, på soffor och madrasser. Alltid med en liten grillkväll efter en fredag strosandes på marknaden. För att sen bege oss ut i vimlet igen, för att mingla, drick något gott och kanske ta en svängom på dansgolvet. På lördagen brukar man vakna lite trött i ögat efter alldeles för få sömntimmar, men tappert bege sig ut till marknadsområdet igen. Allt för att inte missa något potentiellt fynd. Och fynden ja, de brukar vara hur många som helst. Och helgen en av sommarens höjdpunkter.

      Det började likadant i år. När jag rullade in med bilen i Nykarleby höll staden redan på att fyllas av folk och jag längtade till folkmyllret och alla fynd jag skulle göra. Och visst gick vi på marknaden, flera timmar. Visst gjorde vi fynd och träffade människor. Jag njöt av att se Molly leta bland försäljningsstånden efter något att köpa. Hur hon räknade sina pengar och dividerade och funderade innan hon slog till. Jag och mamma konstaterade att det var första året som hon aktivt deltog i att leta fynd och köpa saker. Tidigare har hon bara suttit i vagnen. Trots att jag kände mig pigg i kroppen gjorde sig mina trettio graviditetsveckor påminda, och innan vi var hemma igen var jag riktigt trött.

      Sen vällde nära och kära in hos min mamma och pappa. Mirjam, som också skulle sova där, kom dit. Maken anlände efter sin arbetsdag. Min mormor och hennes Ingmar kom, min moster med mina två kusiner kom, och en av mina småkusiner kom förbi. Vi grillade korv och hade trevligt. Men istället för att ladda för en fortsatt rolig kväll, var jag mest laddad för att ligga i soffan. Och så blev det också. Vi tog det lugnt resten av kvällen, och när vi annars brukar ge oss iväg på våra kvällsäventyr gick vi istället och sova. Då hade vi också mötts av nyheterna om det fruktansvärda misstänkta terrordådet som skett i Åbo, och jag hade en olustig känsla i hela kroppen och hade helst låst in alla nära och kära hemma för resten av livet. Tyvärr kunde jag inte motivera tonåringarna till en hemmakväll bara för att jag själv var paranoid, så de for bekymmersfritt iväg på sina upptåg. Och bra gick ju det också.

      På lördag vaknade jag med samma matthet och olustiga känsla inombords, och hade ingen lust att ge mig ut i folkvimlet igen. Fruktansvärt när det där folkvimlet jag i vanliga fall älskar, plötsligt kändes som en folkmassa man borde undvika. Så efter en sen frukost och några timmars slappande packade vi bilen och körde hem igen, mot vårt eget lilla hörn i världen. Kvällen förgylldes av gäster, och trots att helgen inte blev lika intensiv som den brukar vara, kunde jag igen somna med ett leende på läpparna.

      Bild från en fotografering med Bildbolaget i torsdags.

      Barnvagnen är här.

      Sååå.. vilken barnvagn tror ni det blev nu då? Den anlände igår, ända fram till dörren, och på kvällen packade vi upp den och monterade den. Jag köpte den helt utan att ha testat köra den eller ha sett den på riktigt. Jag förlitade mig totalt på alla fina omdömen jag läst. Och här står den nu, vår Bugaboo Buffalo.

      Den är nog så arma fin så man blir lite skakig. Vårt nya vrålåk. Men, den är också något helt annat än vår gamla Emmaljunga.  Det var ju det jag var ute efter, men det känns lite ovant måste jag säga. Nästan för ”enkelt”. Men det är väl det som är tjusningen.  Bara en sak jag funderar över. Ni som har en likadan får gärna svara. Är det månne meningen att liggdelen ska vara lite ”svajig”? Efter att man klickat fast den på chassit så känns det ändå inte riktigt som om den faktiskt sitter fast. Man kan liksom gunga den lite fram och tillbaka. Men kanske det ska vara så?

      Annars känns den rejälare än jag hade vågat hoppas på. Att susa fram här på grusvägarna kommer nog att fungera fint. Nästan så jag redan skulle ha lust att ta en sväng. Men, då kan det ju nog hända att någon skulle undra om nu allt står rätt till..

      Bilstol, bas till den och adapter köpte jag på samma gång. Så nu är den biten fixad. En babysitter och en skötbädd har jag fyndat på loppis, och det känns som om det mest väsentliga börjar vara fixat. Jag har gett mig själv förbud att börja tvätta babykläder ännu. Det måste jag ha kvar att göra när det närmar sig BF. Men tänk att det faktiskt bara är två månader kvar snart.

      Mitt i skräphörnan.

      Här hittar ni mig idag, mitt i skräphörnan och med ångest upp till öronen. Att vi fixade så fint i ena delen av sovrummet, medförde liksom att resten av rummet blev ännu värre. 

      kaos

      Nu måste vi få ordning. Ordning på leksaker, rensa i röran och hitta en plats för varje sak. Att städa när man inte kan mycket annat än att flytta runt saker, slänga skräpet i ett annat hörn är inte så roligt. Så nu måste skräpberget minska. Egentligen är det inte skräp. I den här hörnan finns massor av leksaker i helt bra skick. Problemet är bara att jag inte alls plockat undan några grejer, vartefter Molly växt ifrån dem. Så här finns fortfarande  bitleksaker, snuttefiltar och duplolego i en salig blandning.

      Men idag städar vi. Tanken är att flytta bokhyllan bredvid Mollys säng. Och resten av leksakerna ska helt bort från sovrummet. En gång för alla. Men bokhyllan syns knappt. Inte leksakslådorna heller. Gungstolen gör ett bra jobb att dölja dem. Och den där fåtöljen som agerar klädställning ska bort. Sen ska det bli samma lugn och ro i hela sovrummet som det nu är där sängarna står.

      Att vi snart får en till familjemedlem stressar ihjäl mig. Jag vill få ordning på allt innan dess. Månne det är så här man ”boar”? Så man nästan får magsår. Vad tror ni?