Author Archives: Linda

La Familia – Fotografeingen

En kanonrolig, kreativ sportlovseftermiddag på Bildbolaget resulterade i fantastiska bilder av vår familj. Allvarligt och lekfullt, allt finns i vår samling bilder. Här ett litet smakprov. Du&Vi_170301-4_0189_SV

18472325_10154780145687572_1278407942_o
Du&Vi_170301-4_0430_SVDu&Vi_170301-4_0275_SVDu&Vi_170301-4_0616_SVDu&Vi_170301-4_0443_SVDu&Vi_170301-4_0538 Du&Vi_170301-4_0497Du&Vi_170301-4_0154 Du&Vi_170301-4_0554

 

Alla bilder är tagna av min duktiga vän Karolina på Bildbolaget. När man får sina bilder därifrån blir man alltid lika nöjd. Alltid lika glad. Hon har förmågan att locka fram det bästa i folk, och ta de allra finaste bilderna. Och jag är så glad att vi verkligen kom oss dit till studion och tog våra familjebilder. Alla samlade. Ett minne för livet.

Att gråta redan från morgonen.

I morse blev jag påmind på Facebook om minnen från just denna dag ifjol. Jag hade skrivit ett blogginlägg om morsdagen. Tydligen var gräset grönt och kärleken oändlig.

Grönskan är det lite sämre med i år, men kärleken och tacksamheten är om möjligt ännu större. Jag läste vad jag skrivit för ett år sedan, gör det ni också, och bölade som en tok. Tänk att man kan vara så tacksam så det fysiskt värker i bröstet. På söndag firar vi morsdag igen. Och i år får jag fira med en liten krabat som sparkar i magen. Tänk det!

DSC_0723

Nu, när jag för tillfället gråtit klart över allt det vackra i livet, tror jag jag ska gråta lite över vädret också. Vet ni att det snöade här idag, igen. Vantar och mössor och vinterkläder på hade vi när vi var ute. I fjol var det bevisligen sommarvärme.

Ullfrossa och knappjakt.

I samarbete med Vörå Handarbetsaffär.

Det börjar nästan bli ett måste nu, att besöka handarbetsaffären på fredagar. Den enda dagen i veckan när jag slutar lite tidigare, och hinner utträtta ärenden. Vår vana trogen gjorde vi det också i fredags, jag och Molly. Vi skulle köpa knappar och garn i stora lass. 

Under hela maj månad är det ULL-REA på alla Drops ullgarn, som ni hittar vid Vörå Handarbetsaffär. -35% på hela 24 olika garnsorter, varav flera är mina favoriter. Så det gäller att bunkra upp nu, för allt man möjligtvis, någon gång, eventuellt, kanske ska sticka. Det blir billigt garn ska jag tala om för er! Själv kom jag hem med Drops Air och Merino extra fine. Nu har jag siktet inställt på att sticka bladrillejacker. En till Molly, en till bebben och en till mig själv. Och sen kanske ganska många till. För det här var minsann ett roligt mönster. Mönstret är gjort av samma kvinna som designat marygensern. Och ni vet hur jag tokälskar den. Både resultatet och enkelheten i mönstret. Bladrillejakken är lika enkel att sticka, och verkligen något jag kan rekommendera alla att testa på. Mönstret hittas om ni googlar ”bladrillejacke”, eller letar efter det samma på ravelry. Ikväll ska jag starta med min egen. När den är färdig kanske jag bjuder på en första magbild, med den nya tröjan på.

merino DSC_6492

Sen letade vi knappar också. Jag älskar knappar, men tycker att det är så svårt, och så viktigt att hitta de perfekta. Nu var det främst saffranskoftan vi letade knappar till. Och sist och slutligen bestämde jag mig för några lite grådaskiga saker. Ville egentligen ha så anonyma knappar som möjligt, för att koftan är så mönstrad. Hade Molly fått bestämma hade hon valt knappar i form av julröda hjärtan. Men den här gången fick hon inte bestämma. Mollys saffrankofta är också stickad i gagnet Merino extra fine, som är på specialpris nu, om någon varit sugen på den koftan.DSC_6479

Nu måste jag bara våga klippa, så är årets sjunde tröja klar. Tjoho!

Så mycket bättre.

Nu flyter det lite bättre på handarbetsfronten. Ett och annat blir klart, och nya saker påbörjas. Imorgon ska ni få se mera av mina senaste projekt. Idag ska jag visa den andra versionen av fjärilvinga, som nu äntligen är helt klar. Att sy fast bandet i nacken har tagis cirka två veckor, hehe. Den blev verkligen så mycket bättre den här gången. Det vita färgen är kanske lite tråkigt, Molly gillade den turkosblåa mycket bättre. Men passformen på den nya blev perfekt.

fjärilvingafjärilvinga_2

Nu finns också ett testmönster i storlek 104/110 och stl 116/122. Vill man sticka den tänkte jag skicka ut mönstret gratis till dem som vill ha det, än idag, maila mig på lindaslantliga@hotmail.com ! Sen ska det slipas innan det kommer det att finnas till salu på olika ställen.

Vilken soppa! 


Jag som har små problem med ätandet för tillfället, har äntligen hittat den perfekta maträtten. Jag skulle helst leva på gurka, tomater , grapefrukt, och rostat bröd, men det går ju inte. Så nu har jag utökat min meny med den här soppan, blomkålssoppa. Måste vara tidernas mest underskattade maträtt. Eller kanske det bara är jag som inte testat det tidigare? Snabbt, enkelt, billigt och gott! Serveras med fördel tillsammans med en bit fröknäcke med maffigt pålägg.

Blomkålssoppan för två personer gör man enkelt genom att koka 5 dl vatten, 1 grönsaksbuljongtärning och ca 400 g blomkål. Koka tills blomkålen är mjuk. Mixa slät med stavmixer. Tillsätta tre rediga skedar oatly fraiche (eller créme fraiche om man föredrar det). Redo att avnjutas. Nam!

Hur jag mår?

När man berättar att man är gravid, är följdfrågan oftast hur man mår. Så man förstår att just måendet under en graviditet är en knepig sak. Hur jag mår? Tackar som frågar. Väldigt varierande är väl bästa svaret.

Innan jag blev gravid den här gången hade jag fantiserat om att jag skulle fortsätta träna och äta hälsosamt under en eventuell kommande ny graviditet. Sen kom det svaga plusset, och dessa tankar var som bortblåsta. Eller jag tänkte dem fortfarande, men kunde inte förmå mig att följa mina vettiga tankar. Jag blev en klubbad säl som frossade i vitt rostat bröd och apelsinjuice. Allt annat gav mig kväljningar. Mest satt jag i soffan och knep ihop benen för att förhindra att den lilla ärtan skulle komma ut. För visst hjälper det väl att sitta stilla och knipa ihop benen? eeeh.

Förutom den akuta rädslan att få missfall, som dök upp direkt jag tagit graviditetstestet, var tröttheten det största bekymret. Jag blev så trött som jag inte visste att man kan vara. Helt utmattad. Jag som annars har kvällstimmarna som min egentid, då jag handarbetar, bloggar, städar och fixar hemma gick nu utan bekymmer och sova halv åtta med Molly varje kväll. Elva timmar senare vaknade jag lika utmattad och visste inte hur jag skulle förmå mig stiga upp ur sängen. Och samma visa varje dag. Tills någonting i vecka 12-13 då jag sakta började återfå lite, lite energi.

Tröttheten, gissar jag, att är boven till att också all min kreativitet och all lust att överhuvudtaget göra något, rann av mig. Och när jag inte har lust att sticka, inte lust att greja på, då är jag inte jag. Skapandet är en så stor del av mitt välmående, så när lusten till det inte finns kvar, känns det som om hela jag bleknar bort. Och även om jag vet att det kommer tillbaka när krafterna kommer tillbaka, så blir jag så himla trött på mig själv. Och ni ska inte tro att det ligger någon form av prestationsgrej i det hela. Att jag skulle ha för stora krav på mig själv, för tro mig, det har jag inte. Det handlar inte om det. Det handlar helt enkelt om vad som får mig att må bra.

Sen är det ju alla tankespöken också. All rädsla. När jag först fick veta att jag var gravid, skulle jag ha velat skrika ut det till hela världen. Men sen, efter ett tag kändes det som att ju fler vi berättade åt desto större blev risken för att graviditeten skulle sluta i besvikelse. Galet. Som att jag inte skulle klara av att leverera ett barn ifall att förväntningarna blev för höga. När jag berättade här på bloggen att vi väntade barn, blev jag rörd av hur många gratulationer vi fick. Sen drömde jag hela natten om hur det forsade blod när jag gick på toaletten och vaknade med ångesten upptryckt i halsen.

När jag var gravid med Molly hade jag liknande känslor. Vilket resulterade i att jag inte har skrivit knappt något om graviditeten någonstans. Inte heller fotat min växande mage så många gånger. Jag sprang med skygglappar genom graviditeten och hoppades på det bästa. Nu tänker jag att jag ska njuta mera, oroa mindre. Ta reda på mera fakta och arbeta bort mina rädslor. Återstår att se hur det går. Om man är av den oroande sorten så är man. Helst skulle jag ligga på mödrarådgivningen hela dagarna och lyssna på hjärtljuden. Förhoppningsvis blir jag lugnare när jag börjar känna ordentliga fosterrörelser.

Så. Annars vet jag inte. Rund som en boll är jag redan. Känner mig som sagt lite piggare och illamåendet har försvunnit. Jag har också börjat röra på mig igen. Och frossar i alla förlossningsberättelser för att försöka vara så redo som möjligt nästa gång. Nu är det bara att löpa linan ut.

Klipp klipp!

Igår var det valborgsmässoafton och snön vräkte ner hela dagen. För att matcha vädret stickade jag klart Mollys snöflingekofta. Eller saffran cardigan som den egentligen heter. Hittills har jag lagt ner många timmars jobb på den, och ännu är det mycket kvar. Antagligen ett av de klädesplagg jag jobbat mest med, men så har jag också på känn att den kommer vara värt allt hårt slit.

saffranscardigan

Men det är nu det blir spännande. Nu ska den klippas upp där i mitten, eller steekas, som det heter på stickspråk. Sen ska en knappkant stickas. Jag har aldrig tidigare stickat en kofta på det här sättet, så det känns lite spännande. Speciellt eftersom att jag lagt ner så mycket jobb på den, OCH för att jag hatar symaskiner. Nu ska det sys i det stickade innan jag sen klipper upp den. SY OCH KLIPPA. Himmel och pannkaka. Och jag kommer att bli så arg om det inte blir bra. Så alla bra tips mottages med tacksamhet.

Tröjan, med så mycket mönster, tycker jag annars att är bedårande fin. Tror minsann jag måste göra en i newborn-storlek också. Kanske i rött och vitt, så hoppas vi på att vi har en liten tomtenisse eller tomtenissa som kan använda den på julafton.

Att ta beslutet

Det tog oss nästan tio år att besluta oss för att försöka få ett gemensamt barn. Nu gick det fyra år till innan vi kom fram till att vi vill försöka igen. Inga hastiga beslut på bebisfronten här inte.

Efter Molly fötts var vi båda ganska säkra på att det inte blir några fler. Vilket också gav mig en rejäl dos ångest. Jag kände så intensivt att ja måste ta tillvara varje sekund, då jag aldrig skulle få uppleva det igen. Jag gav bort gravidkläderna, och vi har vartefter under åren sålt bort alla babygrejer. Skulle nån ha sagt för ett år sedan, att jag om ett år skulle vara gravid, skulle jag aldrig ha trott på det.

Men så hände något. En liten längtan började gro. Till en början bara svagt. Rädslorna var flera och starkare. Tankar som att man borde ”nöja sig” med tre friska barn. Att vi redan har allt man kan önska sig. Varför gapa efter mera? Men den lilla, lilla längtan växte sig starkare. Och efter fyra år som småbarnsföräldrar, cirka 13 år som ”bonusfamilj”, och ett parförhållande starkare än någonsin kände vi att vi vågade igen. Vi kan ro det här i land. Och även om vi är hundra procent nöjda med livet som det är, så vet vi att ett nytt liv föder ännu mera kärlek.

Sen kom det en dag straxt innan jul, då vi hela familjen var samlade på ett evenemang, och jag av en händelse stod och höll en bebis i min famn. När vi åkte hem därifrån uttryckte samtliga tre döttrar i baksätet att de ville ha ett till lillasyskon. Att Molly tjatade om en lillasyster var inget ovanligt, men nu gav även de två äldre sitt godkännande, utan att de själva visste om det. Det blev den sista pusselbiten, för att vi skulle göra slag i saken.

Så nu är vi där vi är. Vi har sett det lilla livet på ett första ultraljud, och jag hoppas och ber att allt ska få gå bra, allt som inte ligger i mina händer. Det skrämmer skiten ur mig, samtidigt som jag vet att vi aldrig blir mera redo än så här.

Foto: Bildbolaget

Hemligheten

Min man ska bli fyrabarnsfar. Molly ska, likt sina två äldre systrar, nu bli storasyster. Om allt går bra, jag jobbar hårt på att lägga katastroftankarna på hyllan, ska jag föda mitt andra barn i oktober.



Lyckan är total.  Ångesten likaså. Allt jag ruvat på i över tre månader nu, ska ni få läsa om snart. Alla tankar och känslor. Men vi börjar så här lite lätt, vi ska få barn. Vi fem ska bli sex.

Stämningsbilder

I samarbete med Aveo

På tisdagkväll jobbade jag några timmar i Aveos pop up i Rewell center. En rolig kväll, med många människomöten och massor av ny inspiration. En stor ny leverans hade hittat fram, och massor av nya produkter fanns på plats sedan jag sist besökte dem. Och inte bara nya produkter, utan nya generösa erbjudanden också.

Aveo_popup_aveo_popup_13 aveo_popup_2_ aveo_popup_3_aveo_popup_11 AVEO_popup_4_ aveo_popup_6 aveo_popup_7 aveo_popup_8 aveo_popup_10aveo_popup_12Aveo_popup_14aveo_popup_3

På sista bilden ser ni tavlan ”dränkt i blommor”.Tanken till denna tavla föddes efter det fruktansvärda terrordådet i Stockholm. En tavla för att lyfta fram all den underbara medmänsklighet som visades efteråt, med polisbilar dränkta i blommor. Nu har du möjlighet att dränka en bit av din vägg i blommor, som en symbol för allas rätt att vara. Bilden är gjord för Aveo av Sofie Staffans-Lytz. Och med den följer en text skriven av Anna Häggblom. Kostar tio euro.

Ännu finns alltså tid att kika förbi. Eller kika förbi en gång till. Fram till lördag 29.4 finns de på plats i stadens kärna. Och dessa tre dagar finns det också tre  speciella erbjudanden. Idag och imorgon är priset på två olika lampor nedsatta. Och på lördag, the grand finale, är den ursnygga plantboxen från Ferm Living nedsatt till 149 euro. Den finns i flera färger och gör sig lika bra inomhus, som tillexempel ute på balkongen. Här ser ni bild på de olika erbjudandena.