Author Archives: Linda

Mjölkfria lussebullar

Idag kommer jag tyvärr med lite old news. Luciadagen har redan varit, och enligt tradition bakar vi alltid lussebullar då. I år testade jag att göra en mjölkfri variant, som blev riktigt bra. Därför vill jag ju gärna dela med mig av receptet på mina goda, saftiga, mjölkfria lussebullar, även om Luciadagen firades igår. Vi bakade på eftermiddagen, jag och min lilla sockerbagare. Med luciakronan på sockerbagarens huvud, så klart. Och jag med en liten tomtenisse som hängde med på armen.

Idag har vi bjudit vännerna på lussekaffe och mumsat lussekatter. Resten av bullarna slängde vi i frysen, så nu har vi att festa på en tid framöver. Som tur kan man ju äta lussebullar hela advent, jag som älskar smaken av saffran. Jag brukar faktiskt ofta servera lussebullar till kaffet på julafton också. Så än hinner man testa receptet!

lussebullar

Detta recept ger er ca 35 lussebullar.

Ingredienser:

50 g jäst

100 mjölkfritt smör (jag använde Keiju)

5 dl havredryck

1 ägg

1 påse saffran

2 dl socker

0,5 tsk salt

15 dl vetemjöl

Smula jästen i en bunke. Smält smöret tillsammans med havredrycken, låt det bli fingervarmt. Häll över jästen. Rör om så det löser sig.

Tillsätt ägg, saffran, socker, salt och mjöl.

Knåda degen kraftigt tills den är blank och smidig. Låt jäsa under duk i 40 minuter.

Stjälp upp degen på mjölat bakbord och knåda den smidig på nytt. Dela degen i ca 35 liks stora delar. Rulla och forma olika sorts krusar. Lägg på bakplåtspappersbeklädda plåtar och låt jäsa under duk i 40 minuter till.

Pensla med uppvispat ägg och garnera med russin. Grädda mitt i ugn ca 5-8 minuter.

Låt kallna under duk.

Jultröjan

Mitt hjärta klappar lite extra för det juligt juliga. På julafton klär jag gärna hela familjen i rött och festfint. Att sticka charmiga jultröjor har varit på tapeten flera år, och förra året fick jag verkställt en röd-vit marygenser till mig själv, och en tröja med renar på till min svägerska. I år hade jag tänkt sticka en marygenser till Molly också, så jag och Molly kan matcha som två små bär.

Jag startade med den först efter Max födelse, och även om det är sex veckor sedan måste jag medge att det är lite svårt att hitta sticktid för tillfället. När Max sover är jag så illa tvungen att prioritera andra saker, som att gå på toaletten, duscha eller sova själv. Och när han inte sover så bär jag honom.

Men. Nu ser det nästan ändå ut som om Mollys tröja kan hinna bli klar. Bara oket kvar så är den fixad. Det blir femtonde tröjan i år. Jag som hade som mål att sticka 17 tröjor i år ser ut att falla på målsnöret.

 

Man ska ju inte jämföra barn, men.

När man satt två barn till denna jord är det ju roligt att jämföra lite lite.

5 veckors bebis nu och då.

2013 gick vi och vaggade bebis. En bebis som absolut inte ville sova. Enda chansen att få henne att somna var att vagga runt med henne tills ögonen sakta, sakta slog igen. Armarna hann domna bort och ryggen hann gå av innan hon sov. Men det var enda sättet. Hon hade helt säkert klarat sig utan sömn. På dagarna sov hon bara korta snuttar. Tjugo minuter här och där, eller nä, bara här i min famn. Så fort man försökte lägga ner henne var hon klarvaken igen. Men, så länge hon fick vara med var hon nöjd. Hon grät i princip aldrig. Minns ännu med stor ångest en kväll när hon grät helt otröstligt och vi försökte allt. Men det var den ena kvällen.

2017 vaggar vi en ny bebis. Och det roliga är att vi skämtade om det när jag var gravid. ”Få se nu om vi får börja vagga igen, höhö” Sen hävdade jag alltid lite vuxet till min man, att nääe, den här bebisen ska nog få lära sig att somna själv. HAHAHA. Till vårt försvar vaggar vi inte av samma orsak den här gången. Vi vaggar inte för att nödvändigtvis söva beibin. Vi vaggar för att trösta, för att få tyst på skriket. För han skriker på kvällarna, de flesta kvällar, otröstligt. Och vi vaggar igen tills armarna domnar och ryggen går av på mitten. Skillnaden är dock att han oftast sover ganska bra på dagen. Inte helt ovanligt att han drar en 3-4 timmars tupplur mitt i dagen.

2013 hade vi en bebis som inte bara ogillade att sova, hon ogillade också att äta. Amningen var en kamp. Enda sättet vi fick det att funka på alls, var att amma liggandes. Inte jättepraktiskt om man ska amma i farten någon gång. En enkel lösning hade varit att ge henne flaska. Men fanns det något hon om möjligt hatade mer än bröstet så var det just flaskan. Så med ångest och i motvind ammade jag i sju månader. Matvägran ledde också till att hon inte ökade så bra i vikt. Hon vägde 4,2kg när hon föddes. Inte förrän hon var tre månader uppnådde hon en vikt på 5,5 kg. Och varför pratar jag om just 5,5 kg? Jo för att nu,

2017 har jag en matglad kille vid bröstet. Som helst skulle äta dag och natt. Ammandet funkar felfritt. Han vägde 5,5 kg nu vid 5 veckor. Så en betydligt större beibi nu. Och jag är så glad åt att åtminstone inte behöva kämpa med amningen.

Hur jag mådde de där första veckorna med bebis 2013, har jag lite svårt att minnas. Vet bara att jag var väldigt tacksam och satt ofta med glädjetårar i ögonen och tittade på den nyfödde. Vet också att det var väldigt omtumlande och jag var ganska svajig i mitt mående, och väldigt orolig över att något skulle hända med min lilla skatt.

Nu, 2017 är jag lika tacksam och ödmjuk inför livet. Jag hade kanske lite glömt hur intensiv spädbarnstiden faktiskt är. Men trots det är det inte ens nära på lika stor chock som första gången. Vår sjukhusvistelse gjorde ju att orosmolnen hopades även denna gång, skulle det inte varit för det att han blev sjuk, skulle jag utan vidare hävdat att jag står mera stabil den här gången. Nu vet jag inte riktigt.

Spädbarnstiden 2013 lärde mig åtminstone att de här första månaderna med bebisen är en väldigt kort tid. Även om det känns som en evighet där mitt i vaknätterna. Så med all säkerhet kommer vi komma ut på andra sidan dimman även denna gång.

När barnen kom med julstämning.

Julkänslan har lite svårt att infinna sig i år. Det faktum att jag missade Mollys julfest, att hemmet ser ut som ett bombnedslag, att jag sover alldeles för lite och att det är alldeles för få dagar kvar till julen i jämförelse med allt jag skulle vilja hinna göra, bidrar säkert till att det inte direkt sjunger bjällerklang i mitt huvud.

Men, så kom stora barnen hit igår. De plockade upp saker från golven, lade på julmusik i köket, och började röra ihop en pepparkaksdeg. Sen blev det julgodis i alla möjliga och omöjliga former, och samtidigt smög sig lite julkänsla in. Familjen, gemenskapen, julmusik och juldofter. Där finns kärnan till julkänslan. Molly fick hjälpa till att baka, och Mirjam har nog världens längsta tålamod som låter sin lillasyster hjälpa till i alla skeden, utan att släppa sig det minsta nervös.

julbak2max

Sen bjöd även lillebror till och visade sig från sin allra bästa sida då alla syskonen var samlade. Han lämnade bort kvällsskriket, och jag kunde för första kvällen på en vecka sitta i soffan framför TV:n istället för att vagga runt i köket med en skrikande bebis. Dessutom visades första avsnittet av Jul med Ernst, till min stora glädje. Där fick jag en till dos julinspiration, och lite ideér till vad man kunde servera på julbordet i år. Nu hoppas vi att det lugna kvällshumöret och julkänslan är här för att stanna.

Flaggor på rad

Idag firar Finland sin självständighetsdag för 100:e gången. Må det bli många fler födelsedagar för vårt vackra fosterland.

För att hedra Finlands hundraårsjubileum drog jag och Molly, mot bättre vetande, igång med ett julpyssel i lördags. Hon älskar att klippa och klistra och det måste man ju dra nytta av. Jag tyckte det skulle vara tjusigt med en girlang med finlandsflaggor till julgranen i år, jubileumsåret till ära, och Molly var så klart med på noterna.
girlang_2 girlang

Vi bestämde oss för att det får ta fler dagar. Och att vi ska göra den riktigt lång. Men det är lite knepigt med tålamodet, för det är väldigt många flaggor. Så än är den inte färdig, men lagom tills vi ska klä julgranen ska den vara det. Idag testkör vi girlangen i vår lilla julgran, där blev det lite bökigt med så mycket flaggor. Vi ska tro det blir bra när granen är större.

girlang_finland

girlang

Om att fylla 34

Jag brukar alltid skriva några rader på min födelsedag. För att dokumentera det liv jag lever, och hur jag tycker att livet känns. Att jag inte hann skriva några rader alls denna födelsedag säger väl kanske lika mycket. På dagen när jag fyllde åkte min man och dottern till stan för att handla presenter till mig. Snacka om att bli bortskämd. Hem kom de också med flera paket. Min man hade köpt ett superfint halsband från Efva Attling. Molly, hon visste själv vad hon ville köpa till sin tankspridda mor, och gav mig en telefonladdare till present, med motiveringen att jag alltid letar efter den, HAHA.

Livet som 34 år och nybliven tvåbarnsmor är intensivt. Jag är trött, sliten och lyckligare än någonsin. Jag trodde nog inte att jag skulle bli så här rik. Att jag skulle berikas med en så här stor familj och så här mycket kärlek. När jag fyllde 33 skrev jag att jag hade på känn att det skulle bli ett bra år. Om inte annat så blev det ett omtumlande år med många stora förändringar. Och inte minst så blev mitt 33:e år här på jorden, det år då jag största delen av året skulle få bära på den lillprins som fattades oss. Och nu är han här. Tänk. 34 år och tvåbarnsmor. Fyra barn i familjen. Den karamellen kan jag suga på hur länge som helst, även om jag vissa dagar är så trött så jag ser i kors.

Processed with VSCO with hb1 preset

Sen firade vi min födelsedag lördagen efter. Minnet av det kalaset svärtas lite ner av att vi sen efteråt blev tvungna att åka in till sjukhuset.  Men, vi hade trevligt. Jag fick fina presenter. Min mormor och min farmor var för första gången hit sen Max föddes. Max trivdes i olika famnar, Molly lekte och höll låda. Vi hade slitit fram en del julpynt och på kaffebordet fanns enligt tradition julstjärnor och pepparkakor. Ja eller, inte på bilden nedan, haha. Där är det ännu fattigt med bulla, men det dukades fram vartefter.
jul

Ska man säga något mera om att vara 34 år, så kan jag väl säga att det känns som en bra ålder. Lagom långt från 40 för att inte riktigt behöva krisa än. Men också lagom vuxen för att ha en del livserfarenhet att luta sig tillbaka på i knepiga situationer. Jag hoppas på att allt skulle få vara lugnt och vanligt och vardagligt en lång tid framöver. Som en klok människa sa till mig, ”det är nu det är dags att skörda frukten av allt jobb man lagt ner”. Så det hoppas jag på nu. Skördefest.

En annorlunda lillajul

Den där dagen som brukar vara startskottet för vårt julfirande, blev helt annorlunda i år. Vi startade lördagen med att åka till Vasa Centralsjukhus igen. Denna gång för att få sista antibiotikadosen och få kanylen i Max huvud borttagen. Molly fick stanna hos grannarna och leka en stund under tiden. Och när vi alla kom hem igen frågade hon när alla gästerna ska komma. För så brukar det ju vara.

Gäster, gemenskap, julstämning, glögg med tilltugg och lillajultomten som slänger in små paket. I år blev det något helt annat. En lugn familjedag hemma. För att få lite stämning plockade jag fram två tomteluvor, och Molly letade efter sin julklänning. Vi började på med ett julpyssel under tiden Max sov. När han vaknade gick Kalle och Molly ut för att leta efter en liten julgran, som sen pyntades med polkagrisstänger. På kvällen under tiden Kalle och Molly var i bastun hade lillajultomten slängt en påse med paket på trappan, och glädjen var stor. Sist och slutligen fick vi med de flesta ingredienser en lillajul ska bestå av.

lillajul

Lillkillen som bara ska vara i famnen och nära, nära nu just gjorde inget undantag denna kväll. Så vaggandes i köket, med honom i famnen, fick jag också i mig ett glas glögg i farten innan kvällen var slut. Lillajul eller inte, så är jag bara överlycklig för varje dag vi får vara hemma och för varje dag som går och Max växer och blir större och starkare. mollyochmax

Vinn en shoppingupplevelse!

I samarbete med VOGA styling

Trevlig första advent mina vänner! Idag har jag glädjen att få presentera en utlottning här på min blogg, med en vinst som jag själv har fin erfarenhet av. Tillsammans med VOGA-styling, kommer jag att lotta ut två ”shoppa med stylist i grupp-upplevelser” här på min blogg. Just du, tillsammans med en eller två vänner (grupp på max 3 personer), kommer att ha möjlighet att gå på stan tillsammans med en stylist, och få personliga råd kring klädval.

Så här beskrivs shoppa med stylist-paketet på VOGA styling hemsida:

Hitta på något roligt med kompisarna och kom på en lärorik och rolig shoppingrunda med Voga Styling! Tjänsten börjar med att ni berättar vad ni har för behov och önskemål, antingen via ett online formulär eller under ett förberedande möte. Vi kommer sedan överens om datum och tid för shoppingdagen. Inför shoppingdagen har vår stylist varit och valt ut kläder åt er på förhand, så att ni sedan direkt kan gå in i provrummen och börja testa!

Shoppa med stylist i grupp är även den perfekta presenten åt någon man vill dela en rolig upplevelse med. Trevligt umgänge, nya kläder och idéer samt ordentlig vardagslyx är garanterat ett vinnande koncept.

Voga stylingvoga styling 2

För ganska exakt ett år sedan, hade jag själv möjlighet att testa på VOGA styling tjänster. Jag fick testa på ett paket där bland annat ”shoppa med stylist” ingick. Jag fick tillsammans med stylisten Sandra spendera några timmar på stan, och det var något av det roligaste jag gjort på länge. En dag bara för mig, rena lyxen. Sandra hade i förväg plockat ut kläder i ett flertal butiker, som hon tyckte skulle passa mig. När vi kom till en affär fick vi därför gå direkt till omklädningsrummet, och Sandra presenterade kläderna hon plockat ut, och berättade hur hon hade tänkt.

Att ha någon annan som plockar fram kläder visade sig vara en riktig höjdare. Dels fick jag hela outfits presenterade. Vilket varit ett bekymmer i min garderob, bara en massa udda klädesplagg som inte går att kombinera. Och dels fick man så många nya ideér, hur man själv kan tänka utanför boxen. Det blir ju lätt till att man handlar samma typ av kläder år efter år utan att tänka desto mera på att man plötsligt har tio tröjor med samma skärning. Det roliga var att när vi kom till olika butiker, och Sandra visade vilka kläder hon valt, var det kläder jag absolut inte själv hade plockat ut. Jag trodde oftast dessutom inte att det skulle passa mig, men det hela slutade oftast med att jag handlade hela outfiten. Innan shoppingdagen hade vi också gått genom mina önskemål och eventuella problemområden som jag behövde extra hjälp med.

Så för min egen del blev shoppingdagen en riktigt positiv upplevelse, och jag minns att jag tänkte att jag alltid borde få ha Stylist-Sandra med mig i butikerna. Därför är jag också säker på att Ni skulle få en helt fantastisk dag på stan, och det gläder mig att få lotta ut två av dessa paket till några av er. Ni kommer att älska det!

linda-anttus-shoppa-med-stylist-5

För att delta i utlottningen behöver ni göra följande:

  1. Gilla VOGA styling på facebook, eller följ dem på instagram (vogastyling) eller på snapchat (vogastyling). Det räcker att ni följer dem på ett ställe, men får såklart följa dem på alla tre ställena. Massor av inspiration finns att hitta där.
  2. Kommentera detta inlägg med vem du helst skulle dela denna upplevelse med. (Du tillsammans med en eller två vänner, grupp på max 3 personer). Skriv också om du vill shoppa med stylist i Vasa eller Helsingfors.

Som ett litet tips kan det ju löna sig att sprida informationen till dem du vill shoppa med, så kan de också delta i utlottningen och ni får större chans att vinna. Kom också ihåg att delta med någon form av signatur eller mailadress, så att ni sedan går att få tag på om ni vinner.

Tävlingen pågår fram till och med söndagen 17 december 2017. Vinnarna meddelas personligen. 

linda-anttus-shoppa-med-stylist-3

Vill ni ge bort lyxiga upplevelser från VOGA-styling till julklapp, kan jag tipsa om att de nu har finfina erbjudanden på sina olika paket. Klicka här så hittar ni dem. Perfekta julklappen till den som redan har allt.

Från en sjukhussäng

Måndag 27.11

Jag ligger och stirrar ut genom fönstret på nionde våningen. Tillbaka i samma byggnad där vår fina pojke föddes för lite mera än tre veckor sedan. Nu är vi här igen, han och jag, på Vasa Centralsjukhus. Dagarna känns som år och sekunderna som timmar. I fönstret ser jag spegelbilden av mig själv. Sliten och trött och rödsprängda ögon. Men det är inte jag som är i fokus nu. Det är Max. Max som måste bli frisk.

På lördag hade vi kalas hela dagen. Eller kalas låter så storslaget. Jag hade en kaffebjudning för de närmaste för att fira mina 34 år. Allt var bra. Vi drack kaffe och åt tårta, skrattade och pratade. Efter att gästerna åkt hem, och vi lagat lite mat, blev Max plötsligt helt otröstlig. Han gav ifrån sig ett skrik vi aldrig tidigare hade hört. Han gallskrek när jag tog honom i famnen, skrek ännu mera när jag lade ner honom, och om möjligt ÄNNU högre då jag tog upp honom igen. Och ni vet den där föräldraintuitionen. Halvtimmen som följde gjorde mig säker på att något var fel på riktigt. När vi provade febern visade febertermometern 38,6. Och jag och maken tog snabbt beslutet att åka in till akuten. Vi ringde till sjukhuset före, och åkte sen iväg.

Onsdag 29.11

Fjärde dagen på nionde våningen. Vår lilla kille är gnälligare än någonsin, men har också tillfrisknat. Jag tackar skaparen för vården vi har och för den duktiga personalen på Vasa Centralsjukhus. När vi kom in hit på lördagskvällen förstod jag ganska snabbt att det var allvarligt. Jag förstod kanske inte när vi åkte hemifrån, hur RÄTT vi faktiskt gjorde, som inte tvekade, inte väntade, utan sökte hjälp direkt. Det blev vår räddning. När vi kom in pratades det om misstanke om hjärnhinneinflammation eller sepsis. Två väldigt allvarliga tillstånd, och jag som redan var orolig innan, blev inte lugnare. Efter provtagning påbörjades direkt två olika antibiotikakurer, samma natt vi kom in. Och som ni säkert förstår sov jag inte en sekund den natten. Jag kunde inte annat än sitta och vaka över min fina son.

På måndagen svängde det och infektionsvärdet började sjunka. Som tur var bet antibiotikan på. En av de lyckligaste stunderna i livet. När allt ställs på sin spets är ju hälsan det enda som är viktigt.

Nu, när jag skriver detta är han redan så frisk så vi skulle få åka hem idag, och fortsätta få antibiotikan hemma. Men jag vill gärna stanna kvar en natt till, för min egen skull. För att hinna landa lite. Allt gick så snabbt. Från hög feber och allvarligt sjuk, till att nu fyra dagar senare vara redo att återvända till vardagen. Jag som ännu lever i svallvågorna av min babyblues och nu suttit här i ett litet rum och försökt att inte tänka katastroftankarna, känner mig lite svajig. Jag vågar inte ens skriva orden jag har tänkt. Att vara inlagd på sjukhus med ett sjukt barn måste vara något av det allra värsta som finns. Maktlösheten, rädslan och ovissheten. Men också tacksamheten förstås, över att vara på rätt ställe, och få den hjälp som behövs.

Så. Imorgon ska jag sluta fulgråta. Imorgon ska jag skrapa ihop mig själv och åka hem med Max och återförenas med resten av familjen. Imorgon blir Max fyra veckor. Och jag ber. Jag hoppas innerligt, av hela mitt hjärta, att det faktiskt är över nu. Att han får sin antibiotikakur till slut och sen är frisk. Frisk för alltid.

Torsdag 30.11

Hemfärdsdag. Alla tester är gjorda, allt från hjärt- och hjärnultra till EKG till blododlingar till ryggvätskeprov till lungröntgen. Något svar på vad han haft för infektion har vi inte fått svart på vitt. Men däremot har de kunnat utesluta en hel del. Slutgiltiga diagnosen är att han haft en bakterieinfektion. Kan vara från förlossningen, men kan också vara någon annan bakterie. Allt annat ser bra ut. Nu fortsätter antibiotikakuren några dagar där hemma.

Tack igen Vasa Centralsjukhus för fantastisk vård. Tack till alla sjuksköterskor på avdelningen och läkare där som tagit så väl hand om oss. Som gett Max den vård han behövt och mig den tröst och det stöd jag behövt.

Och till er som läser. En bebis yngre än tre månader som får feber, behöver alltid läkarvård. Inte avvakta. Inte vänta.

 

Det här är en ful dag

Så låg Molly och sjöng på golvet med sin ljuva stämma för någon timme sedan. ”Det här är en ful dag, det här är en fuuul dag, det är en FUUUUUUL dag. Det är en tråkig dag. En tråkig daaaaaag.” Och så typ femton verser till med samma innehåll.

Jag, den fromma modern, skulle ha kunnat brista ut i tårar eller skrika ut i högan sky. Men bet mig i tungan. ”Det är hälsosamt att ha tråkigt”, är dagens mantra. Och jag förbjuder mig själv att provoceras av en fyraåring. Men på trötthetens brant är det inte alltid så enkelt.

Max har varit gnällig hela dagen, och jag undra om det kanske kan bero på att jag åt tre kanelbullar till lunch igår, och en påse chokladgodis till middag. Däremellan hällde jag i mig x-antal koppar kaffe. Kanske man inte kan äta sån skit då man ammar? Har försökt bättra mig idag och ätit riktig mat, så kanske bebismagen mår bättre imorgon och vi kommer undan med mindre gnäll. OM det nu är det som spökar. Tänk så enkelt det vore om bebisarna kunde prata från första början och säga vad som är fel.

Och ja. Det är väl den nivån vi befinner oss på. Jag önskar bebisar kunde prata och Molly tycker hela dagen är ful. Och på något sätt är det helt okej. Jag kan njuta lite i smyg av tristessen och fulheten. För trots allt har ju november aldrig varit ljusare och vackrare än nu.