Author Archives: Linda

Partners in crime

När det vankas en dag på stan, är Molly direkt med på noterna. Hon gillar liksom jag att strosa runt i affärerna, titta och känna. Hon vill ha det mesta, men vet också att hon oftast inte får så mycket alls, om hon inte har med någon egen peng. Hon kan stå i leksakshyllan och fråga ”Det här är väl för dyrt mamma? Kanske jag måste önska det av jultomten?” eller ”Det här kan jag köpa nästa dag”, som ett konstaterande.

Hon är enkel och rolig att ha med sig, har egentligen alltid varit. Kan hända att jag eventuellt förtränger en tid när hon var ett och ett halvt år, grymt snabb och heelt utan öron. Kanske. Men jag har inga egentliga minnen av kaos i butiker. Hon har fått lära sig att hänga med. Bara man kommer ihåg att fika med jämna mellanrum går det bra.  Sen att handla mat är vi båda två lika måttligt förtjusta i.

Igår var vi på stan nästan hela dagen. Handlade lite smått i klädväg, sprang på Ingela och hennes Hasse, köpte en solstol och storhandlade mat. Och vi hade roligt. Hon kan verkligen konsten att hålla igång sin lite trötta moder, med en aldrig sinande energinivå. Tänk att min lilla pingla kan vara ett sådant utmärkt sällskap en dag på stan.

Fundera lite på hur våra shoppingdagar ser ut om ett år. Då har vi igen både bebis och barnvagn med oss och allt blir lite mera omständligt för en tid. Och skötväska. Tänk att igen börja packa en sådan. Vi har nog kommit oss väldigt långt bort från babyåren känns det som. För en tid sedan kunde jag inte alls föreställa mig att jag igen skulle gå runt med en barnvagn igen. Men nu börjar det sakta gro in.

Att tvinga sig själv.

Sedan jag blev gravid i februari har tiden framför datorn legat längst ner på prioriteringslistan. Helt naturligt och helt självklart har jag lämnat bort det mesta för att orka med det viktigaste.

Nu har krafterna hittat tillbaka en smula men ribban för att publicera något här, på min egen blogg, har höjts. Ju mindre jag bloggat, desto mera press har jag haft på de inlägg jag publicerat. Och så vill jag egentligen inte ha det. Även om jag vill ha kvalitet på min blogg, och en viss inriktning. Så vill jag ändå att bloggandet ska vara kravlöst, roligt, och framförallt att min blogg ska kännas som hemma.

Sällan skriver jag överhuvudtaget något om mitt bloggande här, eller mitt sätt att blogga. Men nu tänkte jag ge mig själv en utmaning, innan jag blir en främling för min egen blogg. I tio dagar tänkte jag skriva åtminstone ett inlägg om dagen, även om jag inte känner att jag har något viktigt att komma med. Tio dagar av skräpbloggande bara för att hitta gnistan igen. Bara för att jag vet att jag mår bra av skrivandet egentligen. 

Ni vet, som efter en seg förkylning, när man kan ha svårt att komma igång med träningen igen, lite så känns det nu. 

Så. Ni hänger väl med mig? Och läser mitt skräp? Vill ni läsa om något speciellt kan vi köra lite frågestund samtidigt. Fråga, så svarar jag. Eller ge en rubrik, så skriver jag. Eller så gör ni ingenting, och så skriver jag ändå.

Du&Vi_170301-4_0065_SV

Sommarvirkning och sommarkvällar

Fyra fantastiska sommardagar har vi fått ha. Och bor man här, har man verkligen lärt sig att ta till vara värmen då den kommer. Så fyra dagar har vi så gott som spenderat utomhus. Och jag måste säga, det är få saker som slår att få sitta ute sent om kvällarna och njuta av solens värme.

Sommarvärme betyder alltid, av någon konstig anledning, att jag plockar fram vitt bomullsgarn och en virknål. Alltid med någon bohemisk kreation i tankarna. För två somrar sedan virkade jag en långkjol till mig själv, och ett linne till Mirjam. Minns inte exakt vad jag virkade fjol, men är säker på att jag virkade. Och nu är det på gång igen. Mirjam har önskat ett nytt virkat linne, och jag tänkte kombinera det här mönstret med det här. (<-klicka) Skulle ju vara tusen gånger enklare att hitta ett färdigt mönster att följa, men varför göra det enkelt.

När garnet tog slut till linnet, letade jag fram mera bomullsgarn, och tänkte göra ett linne till Molly också, helt på högt bara. När vi testade på för att kolla storleken, tyckte hon det skulle passa bättre som en kjol, så då kör vi på det istället, hehe. Det roliga med virkning, tycker jag, är att det är mycket enklare att anpassa under arbetets gång, än vad stickning är.
sommarvirkningsommarvirkning_2DSC_6994

Medan jag satt och virkade i går tvättade Molly upp sin fordonspark. Roligt att vi alla tycker om och har tålamod att hänga ute på gården och greja på med sådant vi tycker är roligt. Idag är det kallare och mulet, och jag är glad att vi verkligen varit ute när det bjöds på sommarvärme. Idag har jag hunnit reda upp här inne, allt som lämnat när vi legat ute i solen. Och är dessutom ledig fram till måndag. Tid att ladda batterierna.

Att nå en milstolpe

Senaste veckorna har Molly lärt sig cykla, på en tramphjuling, som Molly själv kallar det. Tidigare har hon sparkat sig fram på sparkcyklar, men i sommar tänkte jag vi skulle testa oss på en riktig cykel. Jag hade köpt en redan ifjol, en 16 tum, men den kändes stor nu. Så jag köpte en till begagnad, men hade tänkt att hon skulle få börja med stödhjulen på. Sen skulle stödhjulen ha behövt lite fix, och jag sa åt Kalle att plocka bort dem helt istället. Och på den vägen är det.

Första gångerna hon testade var hon arg och besviken och förbannad. Även om hon cyklade nästan direkt, så gick det inte så bra som hon hade tänkt sig. Hon grät floder och skulle aldrig mera cykla på en tramphjuling igen. Men som tur ändrade hon sig redan nästa dag. Nu har det gått kanske två veckor sedan vi testade första gången. Och i helgen när hon satte sig på cykeln efter några dagars uppehåll var det som om tekniken hade mognat fram. Nu kunde hon cykla på riktigt. Svänga, bromsa och hon tyckte det var roligt. Igen, igen och igen. Och helst på den större cykeln. Nu gör vi inte annat än cyklar om dagarna.

Att lära sig cykla känns som en milstolpe i livet. Lika som att lära sig gå eller simma eller läsa. Tänk att hon kan cykla, mitt lilla spädbarn. Sitter på riktigt och funderar över vart åren försvinner? Och på tal om åren som går så är maken iväg med mellandottern och handlar en BIL ikväll. En BIL. Nu får hon inte börja köra den riktigt än. Men om mindre än ett år, har vi två myndiga barn. Och fyra barn sammanlagt om bara fem månader. Förstår inte vart den här graviditeten försvinner heller. Snart halvvägs.

Nu sitter vi i soffan och degar, jag och Molly. Och nu just känns det inte som om tiden rusar någonstans alls. Jag har ju ingen ork om kvällarna. Molly däremot studsar på som den studsboll hon är. Iklädd bikini, såklart. Vi har haft sommarvärme i två dagar och det gäller att passa på. Man vet aldrig om det är sommarens enda solchans. 

Minns ni lekstugan?

Minns ni lekstugan vi byggde i höstas, i samarbete med Svarvars Trävaruhandel? I väntan på varmare väder har den nu stått orörd många månader. Vi hade hoppat kunna fortsätta med bygget mycket tidigare, men värmen har ju låtit vänta på sig. Orsaken till att vi behöver lite värme, är för att näst på tur ska golvet behandlas med en pigmenterad hårdvaxolja. Och för att det ska torka behövs en del plusgrader.

lekstugalekstuga_lekstuga_2

Nu tror vi hårt på att helgen ska bjuda på lite värme, och har idag varit till K-rauta i Vörå och fått hjälp med att handla både golvoljan och målarfärg till leksaksköket vi köpte på Ikea i Umeå. De flesta möbler vi behöver har jag samlat på mig lite vartefter, men det mesta ska målas eller piffas upp på ett eller annat sätt. Sen ska det upp hyllor, och byggas någon väggfast bänk. Jag har planen klar i huvudet, och jag vill att stugan ska bli lika rolig för barn som vuxna att vistas i. Jag har nämligen på känn att man kommer att hänga där en hel del i sommar.

trägolvlekstuga_3

Sen finns ju den superfina övervåningen också, som nog ska göras i ordning för övernattande gäster i sommar. Till en ny sommar ska vi också fixa en fin uteplats utanför. Men det blir till ett nytt år. Det här är första sommaren, någonsin kanske, som jag inte har hundra projekt i rockärmen. I sommar ska vi sänka kraven och inte göra någonting. Inte bygga och slita under våra lediga veckor. Även om vi i princip skulle behöva bygga om halva huset för att få plats med alla familjemedlemmar. Men det får bli ett senare problem. Aldrig tidigare har jag känt så starkt att vi alla behöver ta det lugnt. Ligga ner, vila, sova mycket, slöa, dra fötterna efter oss, ha tråkigt, återhämta oss, ladda batterierna för kommande utmaningar.

lekstuga_5lekstuga_4

Men lekstugan ska bli klar, det ser jag framemot. Och nu är det på gång!

En dopgåva.

Att ge bort något stickat till dopgåva, kändes självklart. Bladrillejakke heter denna vackra skapelse. Med spetsmönster och pärlknappar blev den nog det finaste babyplagg jag stickat.

bladrille

bladrille_2

Mönstret hittar ni om googlar bladrillejakke. Mönstret finns från nyfödd till sex år tror jag det var. Enkelt och snabbstickat. Nästan för enkelt, faktiskt. Glömde ofta bort att det skulle stickas rätstickning, och stickade avigt på avigsidan. Inte bara en gång fick jag ”sticka bakåt”.

Garnet jag använt är Drops Marino extra fine, köpt från Vörå handarbetsaffär.

Det kommer bli många fler av samma sort!

Ett fadderbarn så kärt. 

I lördags hade vi den stora äran att bli faddrar till våra goda vännernas yngsta dotter. Ett uppdrag som betyder väldigt mycket för oss.

Det otroliga är att dessa vänner kände vi inte ens innan maj 2012. Jag och Titti träffades faktiskt första gången på en bloggträff. Sen visade det sig att hon växt upp i princip granne med det hus jag flyttat till några år tidigare. Där vi bor idag alltså. Och för att göra historien kort har Titti flyttat tillbaka till sina rötter, med sin egen familj, och nu bor vi grannar. Grannar här på landet, är ju inte som grannar i tätbygden, hus vid hus. Men vi bor på promenadavstånd och i samma by, hehe. Och jag måste säga, att det har berikat våra liv något oerhört, och gett mervärde till den plats vi bor på, att ha nära vänner så nära intill. Tänk att man kan få vänner för livet, så sent i livet. Och i helgen hade vi alltså den stora äran att bli faddrar till minstingen.

Det blev en fin fest, som vi alltid ska minnas. Jag läste en dikt och blev alldeles tagen av livets storhet, och att denna mamma och pappa nu har två små töser att älska. Och vi, jag och min familj, får vara en del av allt detta, på nära håll.

 

ETT GUDBARN 

Av: Siv Andersson

Att få ett litet gudbarn

är en gåva och en ära

– att man är så betrodd

att stå ett liv så nära.

Man länkas till varandra

med ett gudomligt band.

Så själsligt är man nära

fast man bara ses ibland.

Ett gudbarns liv man följer

av omtänksamma skäl.

För man har fått till uppgift

att se till barnets väl.

Och även i det tysta
finns detta alltid kvar

– att man känner något särskilt

för det gudbarn som man har.ny_DSC_6635

Res iväg i sommar!

Inlägg i samarbete med Ingves & Svanbäck

Har ni sommarresan planerad? Vi tar ofta tillfället i akt att resa iväg på sommaren, då hela familjen är lediga samtidigt. 

Vi kommer i vanlig ordning att åka över till Stockholm i sommar. Det har vi gjort de allra flesta år sedan vi blev ett par, jag och min man. En sommar tänkte vi hoppa över vår Stockholmsresa. Men blev så sugna så vi var tvungna att flyga dit en helg i september istället. Stockholm har verkligen en speciell plats i mitt hjärta. Trots att det är en storstad med allt att erbjuda, får jag ett lugn i  min själ av att strosa omkring där.

En dag inne i centrum, Gamla stan, Skansen och någon av de stora shoppinggalleriorna står oftast på att-göra-listan då vi är där. Har ni till exempel inte besökt Skansen på en tisdag, och fått uppleva Allsång på skansen, så kan jag varmt rekommendera det. Man betalar bara inträdesbiljett till Skansen, och får sen om man så vill spendera hela dagen där. Gå och titta på djuren och se Sveriges främsta artister uppträda. De repeterar hela dagen, och det hela kulminerar i den direktsända allsången på kvällen.

Vill ni åka över till Stockholm, har Ingves & Svanbäck flera olika datum med resor inplanerade. Man kan välja mellan en dag i Stockholm med shopping, eller två dagar och hinna med mera program. Klickar ni HÄR så hittar ni de olika resorna till Stockholm. Två-dagars-resorna ger er möjlighet att uppleva just det jag pratade om, Skansen på en tisdag. Det lovar jag att är en upplevelse ni sent glömmer.

allsång på skansen

allsång på skansen DSC_1601 DSC_1638

Vill ni satsa på något annat, så skulle jag tipsa om att förverkliga min och Mollys drömresa, innan vi själva hinner dit. Åk till Legoland och Köpenhamn! Det är en resa jag har på min lista.

Jag har varit innanför Danmarks gränser, men inte mycket mera än så. För kanske 12 år sedan åkte jag med på en av min mans arbetsresor. Han körde långtradare då. Och ett av ställena vi besökte låg cirka 20 kilometer innanför Danmarks gränser. Och det störde mig något så otroligt att vi sedan var tvungna att vända ekipaget och köra hemåt igen, att jag lovade mig själv att någon gång återvända. Och när jag gör det står Legoland och Köpenhamn som mål för resan.

Ingves & Svanbäck ordnar resa dit i mitten av juni. Och någon gång, när jag är mindre gravid, ska vi åka med. Mera information om den resan hittar ni HÄR.

Oroar ni er för hur det skulle vara att åka buss med barn, kan jag av egen erfarenhet säga att jag bara har positiva upplevelser. Både av mina egna barn och andras barn i bussar. Resan i sig blir ett litet äventyr. Mycket mera spännande än att sitta i den vanliga bilen. Dessutom brukar alla andra resenärer i bussen leva upp när det är barn med, och det är alltid någon som vill prata/underhålla eller busa med barnen. Sällan hinner det bli tråkigt. Reseledarna brukar också ha laddat upp med målarbilder och pennor och roligheter, när de egna leksakerna inte mera lockar.

Molly gillar så att åka buss, att hon blev alldeles ifrån sig av besvikelse när vi skulle åka med bilen till Vuokatti i vintras. Inte heller kunde hon förstå att varken Monica eller Nina skulle komma med oss på resa. Det är två reseplanerare/reseledare på Ingves & Svanbäck, som liksom är en självklarhet när vi åker iväg på resa, hehe. Så tveka inte. Bara att boka, och njuta av skjutsen.

Så kom den, matparanoian.

Matparanoian. Googlesjukan. Kalla den vad man vill. Men jag har klarat mig ganska bra utan den hittills. Jag läste genom det där första häftet med matrekommendationer för gravida. Googlade typ räkor, kaviar och färskost. Och sen har jag ätit med gott samvete, när jag mått så jag kunnat äta.

Tills nu. När jag fick lätt ångest av att ha ätit en bit smörgåstårta utan att tänka på vad den innehöll. Och det blev startskottet för matparanoian. Googlesjukan.

Nu har jag googlat som besatt och insett att jag inte riktigt haft koll på korvarna. Jag har ätit påläggsskinka och en och annan korvbit som inte varit tillagad har nog slunkit ner i samband med matlagning. Har inte alls förknippat det med någon listeriarisk. Men tanken på att man kan ha skadat sitt ofödda barn på grund av några sketna korvbitar känns väldigt absurd. Och inte det minsta kul.

Så att. Nu måste jag sluta äta. Eller sluta googla. Kanske både och, för säkerhetsskull.

Mamma, får jag väcka pappa?

En helg utöver det vanliga har gått förbi. Nu är jag så trött så jag nästan sitter och sover, men känner att jag vill skriva några rader.

Lördagen var en helfestlig, fullspäckad  dag som jag ska återkomma till när jag samlat mina tankar och piggnat till. Hur som haver. Innan Molly gick och sova på kvällen påminde jag henne om att det är morsdag imorgon. Och att hon skulle väcka pappa när hon vaknar, så de fick fixa frukost till mig. Hon sken upp i ögonen och började direkt planera morgonen med paketinslagning och frukost på säng. Och jag fantiserade om att få sova någon extra minut.

I morse vaknade jag klockan sju av ett en liten guldlock sitter vid min sida, drar mig i armen och viskar tyst i mitt öra ”Mamma, mamma, får jag väcka pappa nu?” Haha. Så gick det med den sovmorgonen. Men efter att hon fått lov att väcka sin snarkande far, smög de ner för trapporna och satte sina planer i verket.

Efter en stund kom de upp för trapporna igen och klämde båda i från tårna med ”ja må hon leva..”. Och jag fick torka en liten tår ur ögonvrån. Ibland kan jag ännu ha svårt att förstå, att jag är mamma. Att jag lever ett liv med man och barn. Ett liv jag alltid drömt om. Och att det livet överträffar alla mina drömmar. Det är egentligen så stort så man inte kan greppa det.

Sen följde en lugn förmiddag. Vi hade ”fredagsmys” i soffan och tittade på ESC som vi inte orkade titta på kvällen innan. Efteråt åkte vi iväg för att fira min fina mamma, världens bästa i mina ögon. Hon bjöd på morsdagslunch, kaffe, tårta, kärlek och varma kramar. Vi var alla samlade och skratten klingade.

DSC_6813 DSC_6855

Nu känns det som hög tid att krypa till sängs om jag alls ska orka stå på benen imorgonbitti.