För ganska exakt två år sedan, skrev jag en text här på min blogg om ”tvåbarnschocken?” Då var Max runt tre månader, och jag tänkte att det kanske behövs en liten uppdatering. Där och då verkade jag tycka att enda förändringen var att livet blivit mera intensivt. Att man visste vad som väntade när man fick en bebis, och därför var mera förberedd på alla känslor inom sig själv. Och DET är ju sant. Själva bebisen i sig och livet efter förlossningen var en mindre överraskning. Medan livet som mamma till två småbarn nog fortsätter att chocka mig dagligen.

Mina första två barn, kom ju som ett par. Eller ett helt paket. En man med två barn. Två barn hade vi direkt. Varken mer eller mindre. Det blev en omställning i mitt liv, jag var väldigt ung då. Men samtidigt var det en utmaning jag slukade med hull och hår och gick all in. Det har jag aldrig behövt ångra. Idag är de döttrarna 19 och 22, och vi har en fin relation.

Sen fick vi ett barn till. Ett sista barn som förde oss alla samman som familj. Inget mera kunde jag någonsig be om eller önska. Allt var perfekt och underbart. Vi hade vår lilla som hade sina två älskade storasystrar. Livet var komplett.

Tills vi fick en till.

Hur många gånger kan man månne känna att man är HELT NÖJD? Redan som bonusmamma till de två, då små, älsklingarna, kände jag mig som den lyckligaste.

Men så fortsätter familjen och kärleken att växa. Hur många barn kan man älska? Svaret är enkelt. Alla man får, på ett eller annat sätt, älskar man till månen och tillbaka. Genom eld och vatten, och mer därtill.

Igår när vi hade varit ute och jag hängde upp barnens kläder så tänkte jag att HERREGUD, jag har verkligen två barn, som har både halare och hundra par skor på var. Missförstå mig inte. Jag vet ju så klart att jag har två barn. Men ganska länge har det nu ändå varit ”stora flickorna”, Molly och lillebror Bebis.

Nu är det inte riktigt så mera. Här hemma har vi två barn som inte bara äter och sover. (Eller kanske snarare varken äter eller sover, hehe) De PRATAR, herre-du-milde så de pratat, de sjunger, slåss, tröstar varandra, leker, slåss, pratar i telefon, ser på you tube, dukar på bordet, dukar av bordet, tappar glas i golvet, driver en till vansinne då de aldrig äter sin mat, klättrar upp på bänkskivan och hämtar själv det de ska ha från skåpet, springer, hoppar, kastar leksaker, äter kattmat och klättrar på bordet. Inte en lugn stund.

Två småbarn, två vuxna barn. Fyra helt egna människor. Och ett alldeles för litet hus. Haha. Det är största mest påtagliga chocken just nu. Att vi i praktiken har två rum för lite. Länge tänkte jag att småbarnen kan sova i vårt sovrum. Men så visade det sig att även småbarn blir större. Molly har fått ett eget krypin nu, men till våren blir vi nog tvugna att bygga om lite, för att även Max (och hans leksaker) ska få plats någonstans.

Så ja, jag frågar mig igen. Tvåbarnschock? Ja det tror jag. Två väldigt omtumlande år som tvåbarnsmor i varje fall. Och största choken när bebisbubblan lade sig var nog att jag plötsligt inte hade lika mycket tid att ägna åt Molly, som så klart var van med att få vara med på allt och få odelad uppmärksamhet. Det har varit en trött, lycklig och intensiv vardag. En vardag där man ständigt försöker räcka till åt alla, och ständigt känner att man inte gör det.

Sen känner jag en enorm lycka i att ha mina fyra barn, och en lika stor lycka i att de har varandra. Tänk att som mamma veta att de alla har sina älskade syskon.

I veckan ska Mirjam ta Molly på bio, Frozen 2. Och jag blir varm i hjärtat bara av tanken. Molly är så förväntansfull, och det tror jag att också Mirjam är.

Så mitt i all kaos och alla chockartade vardagsupplevelser så kan man inte annat än vara oändligt tacksam.