Max min Max.

För två år sen nu, när jag börjar skriva den här texten, låg jag i badkaret på BB i Vasa. Värkar kom och gick och snart skulle vi få se vår son.

Sen kom han, som den perfekta pojken han är. Jag minns att jag låg och googlade namn på BB. Tänkte att Max kändes så rätt. ”Den störste” och ”härskaren” och allt vad namnet betyder. Jag minns att jag tänkte att om man är en lillebror till tre systrar, så behöver man vara den store för att klara sig. Men om vi ändå hade vetat hur maxat livet med Max skulle bli, så hade vi nog känt ännu mera säkerhet vid namnvalet

De två senaste åren har varit likt inget annat. Jag kan skriva det nu, för att jag fått tillbaka lite av mitt fotfäste.

Max liv startade med en allvarlig infektion när han var två veckor. Tårarna rinner än idag när jag tänker på det. Efter infektionen och sjukhusvistelsen skrek han nästan dygnet runt i fyra månader. Han låg vid bröstet och ammade nätterna igenom tills han var ca 9 månader. De gånger han sovit ”hela natten” går fortfarande att räkna på tio fingrar. Intensivt är bara förnamnet, om man ska beskriva de senaste två åren.

Jag tänkte igår, och sade det högt till min mamma idag, att jag nog är nykär i Max nu. Nu när man börjar vakna upp ur den där värsta småbarns-koman. När man börjar se klart på livet igen, och se att man kommer klara det. Ni vet ju, att man alltid älskar sina barn över allt annat. Att kärleken är så stor och stark så man nästan dör. Och en del av mig dog nog. I ett hopplöst virrvarr av sömnlösa nätter och en bebis som skrek och skrek och var allmänt missnöjd. Jag gjorde allt och lite till, men räckte aldrig till. Eller så räckte jag till. Men känslan var att jag inte gjorde det. Känslan var att jag försummade Max, Molly, stora flickorna, maken, vännerna och mig själv. Det enda jag kunde koncentrera mig på var att försöka föda och trösta och finnas där för denna nya bebbe.

Jag kan titta tillbaka på bilder och tänka, ”men, se så roligt vi hade”, och klart vi hade det. Livet har inte varit någon bedrövlig plåga. Men sanningen är att det där första året och lite till, var jag så trött att jag knappt har några minnen av det. Sorgligt. Och sant.

Nu fyller han två år imorgon, och är en underbar liten kille. Han pratar, skämtar och skojar med bus i blicken. Han är fortfarande den gnälligaste ungen jag någonsin haft att göra med, trots att jag jobbat tio år på daghem, haha. Han kan verkligen gnälla hål i huvudet på oss alla. Men han är också den goaste. Jag vet att hans gnäll ofta beror på att jag gör något annat, (diskar, kokar, tvättar, städar) när han helst vill sitta nära och mysa. Och nu har vi nog nått en vändpunkt. Jag tror verkligen det. Vi har kommit till det skedet då jag vet att han förstår vad jag säger. Och historiskt nog har jag de senare dagarna lyckats ”övertala” honom till att lyda. Utan att det resulterat i någon form av sammanbrott från någon av oss.

Det kommer nog att bli bra det här. Snart är vi över diket i småbarnsträsket igen.

Och ska vi istället fokusera på Max 2 år, så är han fortfarande extra allt. Han pratar hela tiden. Lika som sin syster. Jag och maken sitter ibland bara vid matbordet och stirrar på varandra med tom blick utan att få en syl i vädret, hehe. Han pratar hur långa meningar som helst. Sjunger, dansar, klättrar, hoppar och härjar. Han kan det mesta, och man tänker ofta att han är äldre än han är. Han har den starkaste viljan i världen och älskar traktorer. Han har en oövervinnerlig kärlek till Molly. Han ser alltid till att ta hand om henne. Får han tillexempel en kaka, sträcker han ut andra handen och hävdar högljutt ”MONNY HAAAA”, och ska ha en till kaka, som han sen snabbt springer och ger till Molly. Sina andra två storasyrror älskar han också, lika som mommo, moffa, Ivar, mobbo, Sarah, Anders, Titti, Tindra, Tuvis och bebis. Precis som Molly alltid varit, så är han så mån om alla sina nära och kära. Och jag tycker man ser mer och mera likheter mellan syskonen nu, vartefter de växer.

Är det något riktigt bekymmer att prata om, så har vi fortfarande kassa nätter. Inatt sov han mellan 23-05 i egen säng, och det var nog ett av rekorden. Oftast kommer han krypandes till mig vid tolvtiden, ligger och snurrar till fyra-femtiden. Så vi kämpar på. Men vi överlever. Och vår lilla Max blir bara charmigare för var dag som går.

Så grattis Max, vår högt älskade unge, på din två års dag. Nu har vi firat med traktorkakor och paket i mängder.

Och det här inlägget som jag påbörjade 1 november, tog mig bara tre dagar att skriva. Allt som vanligt med andra ord.