Ett sådant meddelande fick jag idag. Dels blev jag varm i hjärtat, dels lite ledsen. Som hos såååå många andra av mina ”kollegor” i bloggvärlden, är det väldigt glest mellan inläggen. Vad som riktigt hände vet jag inte. Jag tycker själv väldigt mycket om att hänga här på min egen blogg, och jag har absolut inte aktivt slutat blogga. Inte kan man ju heller beskylla mig för att aktivt blogga, hehe. Men än finns det hopp.

Jag tror helt enkelt att det var livet som hände. En aktiv bebbe hände. Med Max i huset funkar det inte att skriva blogg. Han sitter inte och leker själv på golvet medan jag sitter vid datorn och skriver ett blogginlägg. Så kunde jag göra då Molly var liten. Med Max är livet intensivt. Han skriker, härjar, springer, klättar, pratar, slåss och är förbannad. Sen kan han vara go och glad också, men då sitter han helst i famnen och myser. Nära, nära. Nu först, 1 år och 9 månader gammal, händer det sig att han sover några riktigt bra nätter, och vi kan vakna utvilade ibland. Men TÄNK att det tog så lång tid. Att jag har vakat med honom i mer än 1,5 år, nästan två. Det är helt galet då man tänker på det. Samtidigt som det då känns helt självklart att blogglusten, och all annan lust för den delen, försvinner.

Imorgon börjar en ny vardag för oss. Molly börjar förskolan, som det heter här i Finland, sista året innan 1:an. Medan jag och Max fortsätter gå (varandra på nerverna) här hemma. Men, jag tror det blir bra med rutiner nu. Jag och Max ska också försöka få till rutiner. Sakta men säkert känner jag att jag vaknar ur småbarnsdvalan. Jag kan till och med känna en lust att göra saker. Lust att skriva, lust att fixa, lust att städa, hehe. Här om dagen kände jag en längtan efter julen. Jag är ju en jul-romantiker ut i fingerspetsarna, men kan lite sorgset konstatera att jag knappt minns de senaste två jularna. Så intensivt och TRÖTT har vardagen varit. Så att julkänslorna väcks till liv igen, ger lite hopp på andra plan också, haha. För alla som inte är tomtemor personifierad, så kanske julkänslorna i augusti bara låter konstigt, men för mig känns det som ett friskhetstecken för min själ.

Nu blev det högt och lågt här, som det har en tendens att bli om man inte skrivit aktivt på hundra år. Ville ändå kika in här. Skriva att vi lever och mår, har haft en fantastisk sommar, och att än har inte bloggskeppet seglat iväg. Och för er som inte vet, och vill följa oss, så finns jag också på instagram, där uppdaterat jag nog så gott som dagligen. Även där under namnet ’Lindaslantliga’.