På söndag ordnas för tredje gången välgörenhetsloppet ”spring undan cancer” i Maxmo. Jag har aldrig tidigare haft möjlighet att delta, men i år ska både jag och maken vara med, och jag tänkte uppmana er till det samma.

I år går pengarna till Projekt Livs arbete för cancersjuka barn. Och där är första orsaken att delta. Det finns två banor, en 1-kilometers bana och en 7-kilometers bana. Det går att gå med barnvagn, och barn kan cykla. Förutom att pengarna går till ett gott ändamål, så blir det med all säkerhet en folkfest. Jag har aldrig hittills varit med om ett tråkigt springlopp, och tror inte det här blir första. I år kommer Linn Jung och Anna Bertills vara konferencierer och Linda Backlund kommer leda uppvärmningen. Och på plats finns frivilliga brandkåren och förevisar brandbilar. Garanterad succé.

Mera info finns i ett Facebook evenemang under namnet ”spring undan cancer 3.0”.

Men, det här blir ju inte första loppet för i år. Ni som hänger med på Instagram har säkert redan sett att jag genomförde mitt halvmaraton i Helsingfors. I det stora hela var det en häftig resa. Vi åkte ner hela familjen, och jag och min pappa skulle båda springa varsit lopp. Jag 21 km och pappa 5 km. På plats i Helsingfors fanns också ett gäng jag tränat med tidigare under vintern, och min vän Malin. Hon och jag hade tillsammans peppat och pushat varandra med löpningen under vintern. Och nu var det äntligen upp till bevis för oss alla. Det var gassande hett, en plåga, en pärs, och inte det minsta roligt, haha. De första tio kilometerna tickade på ganska snabbt och lätt ändå, men efter 15-16 kilometer tog min energi helt slut. Men jag kom mig i mål under tävlingstiden och fick min medalj. Det var målet denna första gång, och tiden tänker jag inte tala om. Vi kan bara säga som så att det finns rum för förbättring. Och ni som känner mig kan kanske gissa att jag redan har siktet inställt på en revansch i höst.

Efter halvmaran hade jag ingen motivation alls att springa och dessutom olika små skador jag lyckades dra på mig under loppet. Så två veckor gick förbi utan att jag tränade något desto mera. Och då, som från ingenstans, var det plötsligt dags för nästa lopp, Nice Run i Vasa. Ett trevlig litet femkilometerslopp som jag skulle springa tillsammans med Your-Mama gänget. En mysig tillställning som jag alldeles själv hade lyckats förstöra lite. Jag hade nämligen bestämt mig för att springa fem kilometer på mindre än 30 minuter. Ett av mina första, största och mest oövervinneliga mål med löpningen. Av någon anledning har det suttit så hårt åt, att komma under den där halvtimmen. Och i och med att halvmaran kändes som ett litet misslyckande, när tiden inte blev ens i närheten av det jag hade tänkt mig, så kändes pressen ännu större nu. Skulle jag springa under halvtimmen (som jag mer eller mindre hade bestämt mig för att klara av just nu), eller skulle jag ställa löpskorna på hyllan for eeeever?

Nå väl. Med mycket pepp och lite draghjälp så sprang jag på 29.32. Gissa hur bra det kändes? Så Nice Run blev verkligen riktigt nice till slut, och vi hade en härlig kväll tillsammans. världens bästa träningsgäng. Så mycket har vi klarat av tillsammans. Och jag kan faktiskt pricka av två av mina mål, halvmaran och halvtimmen. Check, check.

Få se hur många lopp man lyckas delta i i sommar. Skulle gärna hitta något trevligt tiokilometerslopp också. Någon som kan tipsa? Men vi tar ett i taget nu. Kanske vi ses på startlinjen på söndag? (Då har jag inga andra mål än en skön löprunda i vacker terräng)