Så sitter vi i bilen då. Men näsan mot Helsingfors, och en av mina största fysiska utmaningar.

Jag har länge haft som mål att genomföra ett halvmaraton, och nu blir det av, lite tidigare än det först var tänkt. Vi skulle egentligen delta i en maratonstafett den här helgen, under Helsinki city runningday. Men olika omständigheter gjorde att det inte blev så, och istället för att springa den 15-kilometer långa sträckan i stafetten, böt jag till halvmaraton. Helt galet sjukt egentligen.

Jag har sprungit 20 kilometer en gång tidigare, så jag vet att jag kan. I februari i år sprang jag första gången i livet längre än tio kilometer, då sprang jag 12 kilometer i snöstorm. Innan dess hade jag aldrig kommit mig för att springa längre än tio. Sen har jag tränat 3-4 gånger i veckan, med bland annat en långlänk i veckan på cirka14-18 km. Även om jag vet att jag är redo, har jag tvivlat som bara den de senaste veckorna. Med risk för att låta som en rikssvensk sportkommentator så måste jag säga att vi haft tidernas sämsta uppladdning. Båda barnen har varit sjuka hela veckan, sömnkontot är på noll, och min egen allergi har härjat vilt.

Men nu är tvivlen lagda på hyllan, och den mentala uppladdningen har börjat. Man kan inte ställa sig på startlinjen och tvivla, då går det inte. Nej, nu är det bara att göra det här, och ha roligt samtidigt. Nu kör vi. Ni hejar väl på mig?