Andra maj, och vårt lilla busfrö blir ett och ett halvt år. Det känns som om han redan kan allt och gör allt. Han har ju länge sprungit snabbare än benen bär och klättrat högre än förståndet. Jag försöker fundera vad som är nytt, vad som är typiskt just nu.

Han pratar mycket. Har hur stort ordförråd som helst. Nämner alla nära och kära vid namn. Härmar siffror och räkneramsor. Lägger ihop två ords meningar, men inte mera än så, tror jag. Ofta upprepar han samma ord sjuhundra gånger så man säkert ska förstå vad han vill ha. För oftast vill han ha något han inte får. Ibland känns det som att hela livet kretsar kring just det. Att förbjuda, säga nej och plocka bort. Ibland vill han ENDAST saker han ännu inte kan/får. Och det är klart det är frustrerande, det förstår ju jag också. (Kan eventuellt hända att jag är likadan trots att jag är 35, och blir galen av saker jag inte kan.)

Han syns och han hörs. Han talar högljutt om vad han vill i alla lägen. Som igår när vi var i Vasa på första maj torget och han fick syn på en traktorballong, skrek han KÅNG, KÅNG, KÅNG, KÅNG, KÅNG.. tills jag blev så matt så jag gick för att köpa ballongen. Men inte ens då slutade han gapa efter sin KÅNG (ballong), utan fortsatte medan ballongtjejen kämpade med att få fram rätt snöre och rätt ballong. När vi sen gick på café, blev det såklart samma visa. För när man går på café med Max ska han ha sin ”bumbaa”, och då skriker han med samma höga volym tills han har chokladbollen i munnen. Och försöker man liksom dela upp den eller skära mindre bitar eller något i den stilen, får man antagligen hela chokladbollen i huvudet när han blir förbannad och kastar den. För han kastar allt när han blir arg. ALLT. Sen är det ju faktiskt så också att han är en riktig fena på att kasta bollar, och rulla, sparka och ta emot. Så det är ju inte bara negativt med kastandet.

Jag skulle kunna berätta små historier i evigheter. Men för att ingen ska få högt blodtryck, kan vi ju lite lugnt konstatera att varje minut med Max är maxad. Han tar ut allt av livet, på gott och ont.

Och det är inte bara fullt ös på det sättet. Utan han lär sig också nya saker i snabb takt. Idag blev jag helt förvånad då jag insåg att han kan hoppa jämnfota. Det känns som att småkids lär sig det mycket senare. Balansera på sandlådskanten gör han också. (Och klättar upp i rutschbanan och åker ner med huvudet före, men det hör till någon annan typ av färdighet tror jag) Sen vägrar han att ”klättra” i trappor så som småbarn gör då de lär sig gå i trappor. Han står upp och stiger med ett ben i taget. Och man ser hur han kämpar, trappstegen är ju jättehöga för honom, men har tar inte i med händerna. Backa ner med rumpan före gör han inte heller.

Han ritar gärna, men helst inte på papper. Han tänker lite mera outside the box. Han älskar att lägga på korken på tuschpennor, det är nästan roligare än ritandet i sig. Han pillar och skruvar på allt. Korkar till olika flaskor är bland det bästa som finns. Och efter att ha tagit det lite lugnare en tid med att lägga saker i munnen, så är det populärt nu igen. Speciellt småstenar och grus.

Vad mera då? Han lyder, äter, duschar och somnar bäst med sin pappa. Säger jag något kan jag med 99 % säkerhet veta att han gör tvärtom. Han lyder inte mig alls överhuvudtaget. Men vaknar han på natten är det fortfarande mig han ska ligga nära, och att dricka mjölkflaska före nattningen funkar bara med mig. Han älskar traktorer och tåg. Och kan sitta ganska länge och bygga med duplolego.

Han är som en berg- och dalbana, hela vår son. Men någon mysigare, gosigare typ finns inte. Som tur har han också den sidan, och kan sitta i famnen hur länge som helst om han får. Ofta är det just det han skriker om, att få komma upp i famnen. Men som bekant har man ju en del annat man också måste göra om dagarna, man kan inte bara sitta och mysa. Han pussas och kramas, men varvar det med någon smocka och spark för att det inte ska bli långtråkigt. Han kan driva sin syster till vansinne, men kärleken dem emellan går inte att ta miste på. Och sina stora storasystrar pratar han om och väntar på hela dagen. Så fort han hör en bil säger han ”MIMAAA”, som är något slags samlingsnamn för dem båda, haha.

Senaste månaden har man kanske lite mera kunnat börja förklara saker för honom. Att man måste klä på sig om man ska gå ut. Att man måste plocka upp det man kastar. Att det man gör får konsekvenser.

Meeen, vi kämpar ännu med är att få honom att förstå att man inte får gå ut själv fast man kan öppna dörren, och att det inte är okej att lägga en massa grejer i toalettstolen. Och dagens senaste påhitt vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till. Han knuffade först alldeles själv soffan från väggen. Kilade in sig mellan väggen och soffan tills han kunde knuffa den med ryggen. Hoppade sen upp i soffan framifrån, och slängde sig över ryggstödet med en väldig fart. Och landade nöjd på fötterna där bakom soffan, kikade upp och sa ”KUCKUU” åt sin förvånade mor.

Kan hända vi ännu har mycket kvar att se och lära. Men det finns ingen jag hellre lär mig om livet av, än mina barn.