Jag läste den här texten idag. Min egen text, här på min blogg, som jag skrev för två år sedan, då jag var gravid med Max. En text om hur vi kom fram till att vi önskade ännu ett litet barn till vår familj. Det var Facebook som påminde mig om blogginlägget, och det var nästan så jag fick tårar i ögonen då jag läste. Och jag skrev i mitt blogginlägg då: ”Och efter fyra år som småbarnsföräldrar, cirka 13 år som ”bonusfamilj”, och ett parförhållande starkare än någonsin kände vi att vi vågade igen. Vi kan ro det här i land.” Jag vet att jag syftade på att grunden vi står på, är tillräckligt stark, för att våga utsätta oss för den berg- och dalbana småbarnslivet är, och gå helskinnade ut ur det.

När man tittar tillbaka på de senaste två åren så känns det som om det skulle innefatta tjugo år, minst. And oh my, vilken jäkla tur att grunden var stadigt byggd. För aldrig tidigare har jag vacklat så mycket. Aldrig har jag varit så svag, så trött, så orkeslös och så likgiltig på något sätt. Största boven i dramat är väl att jag inte sovit en enda hel natt på ett och ett halvt år. Ni vet att man kan bli näst intill galen av sömnbrist va? Nu tror jag kanske att dimman lite börjar lätta. Inte för att vi sover bättre, men jag har en lättare känsla inombords. Men samtidigt kanske för tidigt för att säga. Ännu har vi inte riktigt kravlat oss upp ur diket.

Att ta beslutet om en lillabror eller -syster var det bästa vi någonsin gjort. Så klart. Att Molly och Max har varandra här hemma varje dag, och att vi har de fyra guldkornen till barn som vi har, betyder verkligen allt, allt och allt igen. Och det blir så motstridigt, då man är så tacksam men samtidigt så slutkörd. Och när man till sist vågar yttra orden att man är trött, så slår det dåliga mammasamvetet till. Som en rak höger i ansiktet. Dåligt samvete för att jag inte orkar som jag känner att jag borde och dåligt samvete för att jag gnäller trots att jag fått den finaste gåva man kan få, flera gånger om dessutom.

På något sätt vill jag inte ens skriva det här blogginlägget. För jag vill inte att det ska finnas sparat något på internet som någon i någon framtid (mina barn) skulle kunna tolka som att ”det var deras fel att mamma var så trött”, eller på något sätt uppfattas som att jag vore en otacksam jävel som inte har förstånd att njuta, för småbarnsåren ”går minsann så snabbt förbi.” Så den missuppfattningen får ingen göra. Inte nu och inte sen. Det finns ingen som älskar sina barn mer än vad jag gör.

Men samtidigt så känns det så viktigt att inte lura någon. Och kanske kan det istället hjälpa mina barn eller någon annan som är trött och mitt i livet, och råkar snubbla över det här inlägget, idag eller i någon framtid. Hjälpa någon att känna att det är okej att vara just trött och likgiltig och grådaskig. Småbarnsåren är inte enkla. Det är inte lätt. Jag vill inte ge en falsk bild åt någon.

Såklart är det olika lätt och svårt. Vissa kanske dansar sig genom småbarnsåren som på rosor, och fattar inget av det jag skriver nu. Andra har det ännu värre än vi har det. Det finns folk som kämpar med livshotande sjukdomar och annat elände. Och det vet jag. Men allt annat ont eller gott som finns i världen väger liksom inte upp det faktum att jag är trött.

Så ja. Vad vill jag säga då. Jo, jag tror det jag är ute efter är just det jag läste i morse här på min egen blogg. Jag vill skriva att jag hade rätt då för två år sen. Att kärnan i att vi faktiskt snart igen har klarat av de där första tuffa åren med bebis är att vi var redo för utmaningen den här gången också. Vi hade vett att vänta med att ”skaffa” det fjärde barnet tills vi kände oss redo. För oss är många år mellan barnen det enda rätta. För någon annan är något annat rätt. Nu står vi fortfarande starka tillsammans som familj, för att vi följde vår magkänsla.

Sen trodde jag aldrig att jag och min man skulle sova i olika sovrum, vilket vi gör nu för tillfället. Och vi har nog gnabbats mer det senaste året än vi gjort sammanlagt under alla femton år tillsammans. Men någonstans har vi råd med det. Ingenting faller. (Förutom hemmet som FÖRfaller)

Men allt blir inte alltid som man tänker sig. Man kan bli tvungen att ändra synsätt, omvärdera saker och ting och se saker från ett annat perspektiv. En vacker dag ska vi nog sova tillsammans igen. (Snart hoppas jag) Och en vacker dag ska båda barnen sova hela nätterna. (Lika snart) Då, när det tidevarvet kommer ska jag också ha städat hemma. Det ska gnistra och glimma i varje vrå. Men inte nu, för nu har jag lärt mig att leva med lite skit i hörnen för att alls orka fungera som människa. Allt har sin tid, och det här har varit den tröttaste tiden i mitt liv. Men här står jag ändå kvar. Och på något sätt duger jag, även om jag inte presterar på topp på något plan just nu.