30 kommentarer på förra inlägget. Jag tackar! Ni får gärna fortsätta kommentera! Känns som åratal sedan något engagerade så många människor att kommentera. Sen gick jag nästan och dog bort efter det inlägget. Eller nä. Man ska inte skämta om sådant. Men influensan slog till, med all sin kraft, och två veckor senare snorar ungarna fortfarande, medan jag nu idag äntligen känner att jag börjar vara återställd.

Och ja, träningen verkar vara en hetpotatis. Och jag förstår det. Idag så är det väldigt mycket fokus på träning, kost, hälsosamma val i livet och när träningen i sig går överstyr och blir ohälsosam. Jag kan tänka att någon i min näromgivning kanske senaste tiden lite skakat på huvudet och tänkt att nej, nu har nog träningen stigit henne åt huvudet, när jag tjatar på om kilometrar och träningspass. Jag kan försäkra er om att det inte har gjort det. Nu har jag också fått testa på ett ofrivilligt uppehåll på några veckor, och kan som tur konstatera att det inte gör att träningssuget minskar, snarare tvärtom.

Men om vi backar bandet lite, så ska jag berätta var jag kommer ifrån. Jag har hela barndomen och ungdomen spelat fotboll och innebandy, så någonstans har nog intresset för motion funnits där. Men, i och med några fula kommentarer om min kropp i tidig tonår, så krympte självförtroendet i ungefär samma takt som jag tröståt och gjorde magövningar i smyg i mitt flickrum. Hela mitt sätt att se på mat och träning blev något väldigt osunt, och att ta mig till den plats jag är på idag har varit en lång, krokig väg.

Jag snöade länge in mig på olika dieter, och tyckte jag hade hittat min grej. Tappade massor med kilon och höll en jämn och bra vikt med LCHF. Men någonstans var det ändå något som var fel. Inte förrän jag på allvar började träna nu i vuxen ålder föll alla pusselbitar på plats. Plötsligt hittade jag en balans. Jag kunde tillåta mig att äta på ett annat sätt, och fokus flyttades från kosten till välmående på ett bredare plan.

Så mina inlägg om träning, blir ju något helt annat än inlägg på en träningsblogg. Jag är en vanlig hemmamamma som vem som helst, som har insett att träningen ger mig så mycket att det är värt att prioritera in den i min vardag. Jag vill att träning för mig ska kännas lika självklart som att äta eller sova eller borsta tänderna.

Men. Jag lär mig fortfarande. Jag har inte alla svaren, och jag kan inte allt. Men en sak vet jag, att jag mår bättre nu än jag någonsin tidigare gjort. På topp i min kropp, vid 35-års ålder och efter två barn. Så hur gör man då, om man vill? Och hur fortsätter man hålla lågan vid liv? Här är några punkter jag tycker är viktiga:

1. Bestäm dej.

-Halvhjärtade försök fungerar sällan.

2. Lägg upp och skriv ner en konkret plan.

-Hur ofta ska du träna? Vad ska du träna? Pricka in i kalendern och håll dina ”möten” med träningen.

3. Jämför dig inte med andra.

-Jag vet hur lätt hänt det är. Att tänka att om jag springer så här långsamt kan jag lika gärna stanna hemma. Men strunta i andra, medan du gärna kan titta tillbaka efter en månad eller två, för att se hur mycket DU SJÄLV gått framåt.

4. Låt inte allt falla, trots att det någon gång skiter sig.

-Fick ni magsjuka? Åt du tre feta godispåsar på lördag? Är din partner bortrest? Well, livet blir ju som bekant sällan som planerat. Men ge inte upp för det. Att strunta i allt är sällan det bästa receptet på framgång. Träna imorgon. Eller nästa vecka. När du blir frisk och när du har tid.

5. Den bästa träningen är den som blir gjord.

-Hinner du bara tio minuter innan bebisen vaknade? Well, det är tio minuter mer än inget alls. Allt är bättre än inget.

6. Ge inte upp vid motgångar. Räkna med att de kommer istället.

-Känns träningspassen mitt i allt tyngre än vanligt? Har du varit förkyld? Eller bara halkat av banan? Räkna med att det kommer en platå när allt stå stilla och ingenting känns roligt. Testa att variera din träning. Ta någon extra vilodag, lägg in något extra styrkepass. Variera. Sen går det framåt igen.

Jag brukar ibland tänka att min dagsform är nya startpunkten. Att det är NU jag börjar. Då hittar jag alltid tröst i att min nuvarande form oavsett svacka är mycket bättre än då jag startade en gång i tiden.

7. Ät bra.

-Tråkigt men sant. Vad som är bra mat tror jag att är individuellt. Och även om jag har LCHF:at många år av mitt liv, så tror jag inte att svaret nödvändigtvis ligger där. Jag tror att maten är en balansgång. Måtta med allt, och speciellt viktigt att få i sig tillräckligt med näring och energi om du ska orka träna. Jag läste också någonstans att man aldrig ska äta två ”dåliga” måltider i följd. Det tycker jag är bra. Det har jag tagit till mig. För som tidigare matmissbrukare tänkte jag ofta att ”nu har hela veckan redan skitit sig” när man åt choklad till frukost på måndag morgon. Men. Laddar man om kan det bara bli rätt.

8. Var snäll med dej själv.

-Lägg inte upp mål som inte går att nå. Sätt inte för höga krav. Titta inte på dig själv i spegeln med avsky i blicken. Ingenting blir bättre av det. Tro på dej själv, och du når så mycket längre.