Vad är det månne för fel på tiden nu för tiden. Den måste ju helt klart ha börjat gå snabbare. Jag gör inget annat än släpar efter på alla fronter. Så sällan i nuet. Allt för ofta fast i det jag borde ha gjort igår. Eller det jag måste få gjort imorgon. 

Är jag den enda månne?

Sen får jag dessutom så dåligt samvete för att jag är så dålig på att carpa diem. Huh skit.

Nå. Medan tiden tycker om att rusa, så har vi till exempel haft ett släktkalas. Förra helgen (ja det har tydligen redan gått en vecka) så samlades närmare 30 personer här under vårt tak, och vi fick fira vår älskade Molly som fyllde sex tidigare i veckan. Båda mina avkommor älskar kalas. Det gör faktiskt jag också. Molly hon tycker om att vara med och hjälpa innan kalaset, baka, pynta och duka bordet. Max han tycker väl mest om att gå efter och skrika och riva i allt. Men sen, då gästerna kommer lever de upp båda två. Så socialt kompetenta. Älskar att mingla, stå i centrum och hålla låda.

Och med alla fina släktingar som kom för att gratta blev det en toppendag. Så mycket skratt och så mycket kärlek och gemenskap. Och många, många fina presenter fick hon, vår sexåring. Till kompiskalaset med unicorntema hade vi beställt en tårta i form av en enhörning. Den var både det finaste och godaste jag testat på i tårtväg. Till släktkalaset bakade jag själv tårtan, och trots att den inte var i närheten av den förra, så fick den också godkänt av födelsedagstjejen.

Med sammanlagt tre kalas och nästan femtio kalasgäster känns det helt okej med två månader tills vi har nästa födelsedagstjej i huset.

I fredags var vi vår vana trogen ut på stan, jag och kidsen. Molly har ledig dag på fredagar, och vi har skapat oss en vana att göra stan på fredagar. Shoppa, fika och handla mat. Det brukar gå ganska bra med de första två programpunkterna, men sen då vi ska handla mat briser det för oss alla och man ångrar lite att man ens åkte iväg. Som tur är hinner vi alltid glömma det till följande fredag. Och den här fredagen hade vi riktigt bra flyt då storasyster Mirjam ryckte ut som sällskap och hjälpande hand.

Nu har ju februari också smugit sig på lite omärkt. Och jag har gett mig själv några små mål att pricka av under månaden. Kanske främst för att jag tycker det är lättare och roligare att inte fumla runt i blindo, utan faktiskt ha några saker man vill genomföra, och sen kunna klappa sig själv på axeln och bocka av vartefter.

Bland annat ska jag springa 50 km. Välkommen att göra mig sällskap i utmaningen om någon känner sig taggad. Sprang mina första fem kilometrar av de femtio kilometrarna i dag. I -12 grader, snöstorm, oplogade vägar och allmän bedrövelse. Ögonfransarna frös till is, och min halsduk lika så. Och mina vader är så ömma nu, säkert av att plumsa runt i nysnön. När jag hade varit hemma några minuter körde plogbilen förbi. Tack för den. Sen ska jag också färdigställa de tre tröjor jag har på hälft. Hoppas hinna visa er snart. Och så ska jag göra en fotobok, där ligger jag verkligen efter.

Så vet jag den här månaden kommer att rusa förbi den också. Bara att hålla i hatten så är våren snart här. Hoppas ni har det bra i stugorna. Och tack för att ni så troget fortsätter kika in här!