Vet ni. Imorgon fyller min lilla dotter, mitt lilla hjärtegryn sex år. Att det är sex år sedan jag födde mitt första barn är kanske det knäppaste jag hört. Hon som är så tuff men så skör, så klok och bestämd, så liten men så stor, blir nu hela sex år. Nu kommer vi att fira in det sjätte året med tre kalas under en och samma vecka. Först ut är morgondagens maskeradkalas med unicorn-tema. Och det kommer nog att snurra i huvudet av alla regnbågsbakelser innan vi är klara.

Därför känns det som att idag är sista dagen det är okej att fira julafton här på bloggen, hehe, sen får vi nog dyka in i det nya året med allt vad det innebär.

Att blogga julafton i januari är väl det dummaste ur bloggstatistiskt perspektiv. VEM orkar väl läsa om tindrande barnaögon mera. Men det gör inte så mycket. Hoppa över det här inlägget om ni vill. Men jag MÅSTE dokumentera, även om det tagit mig nästan en månad att komma till skott.

Julafton 2018 var nämligen speciell på många sätt. Ifjol var Max första jul och jag minns julafton mest som ett maratonammande och kall julmat för att jag inte hann äta samtidigt som alla andra. I år hade vi ingen liten bebis mera. Max han satt med vid julbordet och åt potatis och köttbullar. Men, vi hade lyckan att få ha en bebis i hemmet även denna julafton. I år var det barnens kusin Ivar som firade sin första jul, och det kändes så roligt att de var här med oss. Vi hade hängt upp en baby’s first christmas-julkula åt honom i vår julgran, som han plockade ner tillsammans med faster sen innan de åkte hem.

Vi var sammanlagt 14 små och stora som samlades här hos oss denna julafton. Det är flera än vi varit de senaste åren. Och det kändes lite extra varmt i hjärtat att tänka att vi faktiskt var samlade hela familjen. Både min farmor och mormor med sin Ingmar. Min mamma och pappa. Brodern med sin familj och vi sex i vår familj. Det blir ett stort, fint gäng människor. Och hur klyschigt det än må låta så känner jag mig som världens rikaste människa.

Speciellt Molly hade ju väntat på en viss gäst redan från morgonen. Och när han hoho-ande steg in genom dörren var glädjen stor. Hon hämtade vant sina klappar, medan Max tog lite längre tid på sig. Snart fattade han också att den rödklädda gubben delade ut paket, och sträckte sig villigt mot tomten och sa ”tatt-TATT” i hopp om att få mera. Innan jultomten for iväg så ville småttingarna för första gången sitta i tomtens famn. Aldrig tidigare har Molly vågat göra det, men kanske tog hon nu kraft i att ha lillebror med sig. Och även om lilla Ivar inte visste vad som hände, så var även han i tomtens famn. Sen följde ett klappöppnande utan dess like, och som vanligt tänkte jag glömma att öppna mina egna klappar, då det är så roligt att se barnens miner när de öppnar.

Efter julkaffe på eftermiddagen for de flesta vidare mot julfirande på annat håll. Men min mamma och pappa stannade här mot midnatt. Alla nya spel som skulle spelas och alla nya leksaker som skulle testas. Och jag njöt av att äntligen få slänga upp fötterna och känna julefriden i bröstet. Ah julefriden!