Ibland vill hon att jag räknar upp alla smeknamn jag haft på henne. Kakan, stjärnan, korven, plopp, Mollypolly.. ochvi kommer alltid fram till åtminstone tjugo. Sen säger hon att det är viktigt att Max har exakt lika många, och vi räknar på fingrarna så det säkert blir rättvist.

I år har vi för första gången läst en ”riktig bok” om kvällarna. En sådan som har mera text än bilder. Vi läser inte alla kvällar, även om jag önskar att vi gjorde det. Ibland tittar vi lite för länge på TV och läs-tiden försvinner. Ofta tänker jag att alla bra mammor läser för sina barn alla kvällar. Och Molly som alltid nästan kunnat läsa mina tankar, påpekar alltid när jag tvivlar som mest; mamma, du är den bästa mamman.

Molly äter alltid ett rostat bröd till frukost, dricker ett glas soja-choklad dryck, och tar sina två vitamintabletter. Varje morgon tänker jag att det väl är förbannat att jag inte kan få henne att äta en bättre, nyttigare frukost. Hon har alltid varit liten i maten, och frukosten är speciellt svår. Dagismaten däremot är jättegod säger hon. Hon säger också att hon äter tio portioner varje dag, eller fem. Eller åtminstone två. Att luras eller skoja tycker hon att är kul nu just. Men ljuga, det skulle hon aldrig. Säger hon.

Molly tycker det är konstigt att jag stickat och stickar, men aaaaaldrig stickar en rosa tröja till henne. Och inte sockorna som ska ha så långa skaft att de går ända upp till rumpan. Varför gör jag aldrig det? Och varför får hon aldrig bestämma någonting själv? Som till exempel hur många ”varv” (klockvarv/timmar) hon får se på surfplattan. Mycket handlar om den plattan på tillfället.

Hon kan klockan. Hon kan också alla bokstäver och siffror. Nu på senaste tiden har hon knäckt läskoden, och skriver roliga meningar själv, där alla ord sitter ihop, och stavas precis som de låter. Hon tror att hon inte kommer att tycka om att gå i skolan, men är egentligen mest rädd för rektorn. Tänk om hon i misstag gör något busigt och måste gå till hans kontor. Den rädslan kommer nog från barnkanalen. Där visas en del amerikanska serier, där det verkar vara vanligt att bli inkallad till rektorn.

Hon vet så mycket mera om allt än jag visste när jag var sex år. Hon vet ibland mera än jag önskar att hon visste, och jag skyller i smyg på barnkanalens lilla aktuellt. Som hon tycker att är ett ”jätteviktigt gogram”.  (Gogram är väl kanske det enda ord hon fortfarande säger fel. Program alltså.) Hon funderar på krossade hjärtan, folk som skiljer sig, barn som svälter och varför det inte finns någon ”picko” (vaccination) mot cancer. Ibland funderar hon länge och väl på att man kan dö i cancer. Och jag tycker det är bedrövligt att hon ska behöva fundera på det. Jag önskar att jag kunde skydda henne från allt ont i världen och bädda in henne i rosa bomull för alltid. Jag vill inte att världens bedrövligheter någonsin ska nå henne.

Det är en fröjd att få vara med och se henne växa upp. Hur hon har blivit så underbar och godhjärtad rakt genom kan jag inte förstå. Trots allt jag grubblar på, allt jag inte hinner och orkar med, alla mina egna brister och tillkortakommanden. Trots hundratals rostade bröd och för få lästa böcker klarar hon sig riktigt bra. Vår bästa Molly.

Igår fyllde hon sex år och vi firade med pompa och ståt. Klockan sex på morgonen var de väckning med kokosbollstårta. Efter dagis väntade ett unicornparty med hennes dagisvänner. Och när kvällen kom somnade vi direkt vi lade huvudet på kudden. Trötta men med ett leende på läpparna. Molly ville inte somna, det var det sista hon sa innan hon slocknade. Hon ville inte att den roliga dagen skulle ta slut.

Nu gissar jag att nedräkningen till 7-års dagen börjar. Men för min egen del får de 364 dagarna gärna räcka länge. Och jag ska göra mitt bästa för att supa in varje sekund av varje dag.