Idag slängde vi ut granen med buller och bång och ett långt hav av barr genom hela köket. Så där lagom många dagar efter julen tycker jag alltid att granen börjar se skräpig ut. De glittriga banden och de röda, glänsande kulorna är inte alls lika vackra mera. Inte vackra som de var , när glöggen var varm, när jullängtan var som finast och förväntningarna som störst.

Jag har en väldigt romantisk syn på julen. Skulle jag välja ett enda ord att förklara julen med så skulle det vara magisk. Det kommer nog från min egen barndom. Jag minns ännu den där känslan då man steg upp på julaftonsmorgon, när det doftade rent och de röda mattorna var utrullade. Stjärnorna lyste i fönstren och granen var vackrare än någonsin. Till frukost fick man smaka skinkan och sen började den oändligt långa väntan på jultomten.

Jag har alltid velat förmedla den där känslan av magi till barnen, och blev så glad när Mirjam berättade att hon hade liknande minnen från sin barndoms julaftonsmorgnar. Vi har alltid haft det ordnat så att de stora barnen har varit med oss innan julafton, vaknat hos oss på julaftonsmorgon med julklappar under granen, ätit jullunch med oss, och sen mitt i dagen åkt till sin mamma och firat vidare där. I år var inget undantag, och sent på kvällen innan julafton satt jag och Mirjam i köket och paketerade de sista julklapparna, pratade och väntade att skinkan skulle bli klar. Då började hon berätta, att hon tycker att det är något så speciellt med julaftonsmorgon. Att allt alltid är så städat och fint, och hur hon kommer ihåg att köket lystes upp i rött av julmattor och julkulor när de kom in i köket. Och känslan att se alla klapparna under granen.

Det värmde mitt hjärta.

Men ja. Nu hamnar jag på sidospår. För idag när vi slängde ut julgranen, tänkte jag det var hög tid att skriva om när vi klädde den. Det var som hämtat ur den finaste julfilm. Nu är ju jag som sagt en riktig julromantiker, men det var så fint att jag fällde en tår. Jag är en väldigt känslig människa. Och stunder då man klär julgranen i pyjamas, några dagar innan julafton, det är stunder jag håller nära hjärtat.

I år kändes det på något sätt extra speciellt. För allra första gången fick Max vara delaktig. Och för allra första gången märkte man på Molly att hon blivit så stor nu. Det känns som igår när hon lade ALLT glitter på de två nedersta kvistarna. Och nu var det hon som försökte få till någon sorts ordning med lillebror som slet och rev i allt, och slängde sig med huvudet före rakt ner i jullådan med alla julkulorna. Ganska snabbt kom hon på den fiffiga idén att inte lägga något pynt på den första metern från golvet, haha. Istället tog hon en stol och hängde upp allt så högt att han inte skulle nå.

Och samtidigt som det känns som igår som Molly öste på med glittret, så känns det också som igår när vi klädde julgranen med stora flickorna när de var små. När de varje år bråkade om vem som skulle sitta på pappas axlar och lägga stjärnan i toppen. Att få följa med ”två uppsättningar syskonpar” i livet är verkligen en välsignelse. Och jag är så tacksam för alla fina barn som är en del av min familj, och som jag får dela minnen och traditioner med.

Och granen, den blev klädd även i år. Lika vacker som alltid, för att den är klädd av barnen.