Hela dagen idag, faktiskt, har gått åt till någon sorts återblick. En återblick till dagen D, för exakt ett år sedan, som gjorde mig till tvåbarnsmamma.

Och just nu låg jag i badet, snart på väg att stiga upp. Med regelbundna värkar men med en slags ro i kroppen. Lite skräckslagen men mest förväntansfull och med massa kämparglöd. Det här skulle jag klara!

Min mamma var hemma hos oss med Molly. Jag hade kämpat med att andas mig genom värkar hela dagen och hela natten innan. Jag hade skickat iväg min man till jobbet på morgonen och var fast besluten att klara mig hemma tills han kom hem igen runt fyra-tiden. När vi sen åkte iväg till BB, åkte vi med en förhoppning om att förlossningen åtminstone skulle vara så långt framskriden att vi inte blev hemskickade. Och även om vi alla trodde att den här natten med största sannolikhet skulle ge oss en baby, en lillabror, så var det ändå så svårt att riktigt förstå.

Att förstå att vi skulle vara med om allt det där igen. De stora krafterna, smärtan, rädslan och förtvivlan, glädjen och kärleken som från första sekund blir det största i livet. Den oändlig kärleken som föds i samma sekund som babyn.

Jag önskade så innerligt att jag för alltid skulle kunna plocka fram den där känslan när man faktiskt krystar ut babyn. Hur konstigt det än må låta. Den urkraften som forsar genom kroppen, den utomjordiska styrkan man plötsligt får, den skulle jag vilja spara på burk. Flera månader efter förlossningen kunde jag också plocka fram den, och känna de där krystvärkarna. Men nu har det bleknat tyvärr.

Och nu står vi här, ett år senare, och paketerar paket. Ett sömnlöst, härligt, galet år. En resa som på många sätt bara börjat. Att bli tvåbarnsmamma var faktiskt på flera sätt ännu mera omvälvande än att bli mamma för första gången. Det hade jag inte kunnat tro. Jag trodde man skulle vänja sig vid stora känslor på något sätt. Men icke. Kanske ska jag återkomma till de tankarna någon dag. Men inte nu, för inatt ska jag föda barn.