Förra fredagen gick jag ganska obemärkt och fyllde 35. Eller, nåja, jag skrek nog ut det på både Facebook och instagram och fick massor av gratulationer. Men annars blev det en lugn dag. Jag har inte ens haft ett ordentligt kalas än, jag som alltid brukar se till att fira allt som kan firas! Men farten har varit alldeles för hög på senaste tiden, och maken var borta i jobb, så det blev en lugn hemmakväll med tre av barnen och min mamma och pappa som kom med paket.

35 år. Försöker ta in det och smaka på det, men det känns inte riktigt som något jag kan identifiera mig med. Inte känns det heller som att mina jämnåriga vänner är 35. Hur kan vi ha hunnit bli det? Borde man inte känna sig mera vuxen då? Eller blir man inte mera vuxen än så här? Eller är det kanske så att man genom alla erfarenheter, lärdomar, misstag och bedrövelser ändå blir mera vuxen för var år som går. Mera trygg, självsäker och nöjd. För det har man ju utan tvekan blivit.

Kanske är den där bilden man (jag?) hade om vuxna, när jag själv var barn, bara en illusion. Den där bilden av vuxna som var så ordentliga, tillrättalagda och duktiga. Vuxna som strök sina skjortor, dammtorkade hyllorna med pledge varje fredag, alltid hittade matchande strumpor i strumpkorgen, aldrig försov sig och inte hatade regnväder. Nu menar jag inte att mina föräldrar och andra vuxna i min omgivning skulle ha varit felfria, men ändå på något sätt hade jag tänkt mig att man skulle bli mera ”färdig” och duktig som vuxen. Veta vad man vill, eller åtminstone veta vad man heter de flesta dagar. Och orka diska utan att gnälla. Att man skulle få lite vuxenkrafter. Inte gå här och vara samma gamla jag, men ha ett helt vuxenliv att sköta om.

Samtidigt som det är så skönt. Jag känner inte längre att jag behöver bevisa något för någon. Jag känner att jag kan ta mina egna beslut och tro på det jag gör. Jag känner att jag kan säga nej, både till mig själv, vänner och andra. Och det sistnämnda är något jag verkligen kämpat med genom livet. Så kanske hinner jag vänja mig med detta också, att vara 35. Men jag känner redan en liten fyrtioårskris komma smygande. För jag tror på något sätt, att livet är på sin topp just nu. Med småbarn runt fötterna, stora barn som blivit fina unga vuxna, en man att älska och ett hem som alltid är fullt av liv och kärlek kan det ju inte bli bättre. Man borde få stanna tiden nu.

Och om man tittar på bilden nedan, så nog ser man ju att det är en 35-årig kvinna på bilden. En lycklig sådan.

Bilden och stylingen är gjord av VOGA styling, i samband med ett bloggsamarbete. Det ska ni få höra mera om på söndag.