Vi pratade i går om att jag tidigare skrev 3-5 blogginlägg om dagen. Nu har det gått fem dagar sedan min son fyllde ett år och jag har ännu inte kommenterat händelsen, eller skrivit något annat här heller för den delen. Alla de där små glimtarna från vår vardag, som tidigare blev till blogginlägg, utspelar sig främst på instagram nu för tiden. Så där tycker jag ni ska följa.

Men ja. Om vi återgår till det viktigaste. Vi har en ettåring i huset. HUR galet är inte det? Någonstans i en sömnlös dimma har vi lyckats få en alldeles fantastisk son på ett år. Han springer (går väldigt sällan) med hård fart, snuddar i lite här och där i hörn och kanter. Åker med näsan före i marken flera gånger om dagen, men är alltid snabbt upp igen. För några dagar sedan när han vaknade i vår säng kröp han snabbt som en iller till fotända och slängde sig ner med huvudet före, utan att bry sig så mycket, utan var snabbt upp på benen igen. Och jag kunde konstatera att han inte alls är lika bräcklig mera som den där första gången han föll ur sängen. Tänk så skönt! Ändå är det nog med hjärtat i halsgropen man ser på, och försöker att inte hejda honom alldeles för mycket, när han klättrar högre och högre, och slänger sig upp och ner mellan soffor och fåtöljer.

Han är inte direkt killen som sitter stilla. Läste vad jag skrivit om Molly när hon var ett år, och bland annat stod där att hon älskar att läsa böcker. Läsa böcker. Jag tittar på Max och ler lite inombords. Han fick faktiskt några böcker till sin födelsedag. Böcker är ju bästa gåvan! En av böckerna var en fin bok med skarpa pärmar och flikar att dra i. Max hann i farten dra loss två flikar under loppet av 43 sekunder. (Ingen fara Pia, jag tejpade fast dem igen) Så inte vet jag. Kanske vi sparar på läsande någon månad.

Förutom att springa i ilfart gillar Max bilar, bussar, bollar, sopborsten, sopskyffeln, dammsugaren, fjärrkontroller, och Mollys barbiedockor. Eller egentligen ALLT som Molly har ska han ha. TITTTTAAA TÄÄÄÄ, skriker han i högan sky tills hon blir så trött i öronen så hon ger honom det han vill ha. Samma gäller vid matbordet. Han är inte så intresserad av sin egen mat utan ska ha allt från våra tallrikar. Och helst då äta med gaffel eller en stor sked. Han är nyfiken på allt, och håller sig sysselsatt med att öppna skåpdörrar, plocka i och plocka ur och undersöka allt nytt.

Sen, för att ge en rättvis bild av vår lillkille måste jag säga att han också är en riktig myskille. Mellan alla fartfyllda upptåg sitter han gärna i famnen någon minut och njuter. Gärna nära, nära, nära. Och han gillar att bli kliad över ryggen och smekt på kinden. Pratar gör han också mer och mer. Hans ordförråd består av ca 10-15 ord, som vi förstår. Han säger PAPPA hundra gånger om dagen. Mamma säger han lite försiktigt någon gång ibland. Men det slösar han inte med, hehe.

Sovandet är fortfarande, tyvärr, det vi kämpar med. Han hade några bättre nätter här kring sin födelsedag. Och jag hoppades lite att det bara plötsligt skulle vända, samtidigt som han fyllde ett. Som något mirakel. Men nä. Nu har vi igen haft två riktiga skitnätter och jag känner mig stirrigare än någonsin. Ändå känns det inte lika tröstlöst mera. Dels för att han börjar vara äldre, och det på något sätt ändå känns som att det inte kan fortgå i all evighet. Han kommer ju att börja sova nångång.

Och nu har vi har firat hela helgen. Som vanligt var blev det knappt om tid före kalaset, och när de första gästerna anlände hade vi inte ens klätt på oss. Största storasystern fick hjälpa Max med påklädandes, medan jag dekorerade de sista cupcakesen. Och även om någon dammråtta dansade över golvet, kalasade vi på med familj och släkt. Som tur är det inte det städade hemmet som gör kalaset, även om jag nog hade bjudit till, utan det är ju gemenskapen. Alla fina som kom hit för att göra dagen speciell. Mormor och morfar, gammelmostrar med familj, mormor Solveig och Ingmar, morbror och Sarah och så lilla kusinen Ivar som var hit för första gången. Skulle jag ha minsta möjliga babylängtan kvar så skulle babyfebern ha varit ett faktum. Men nu är jag bara så nöjd åt min faster-roll.

Max fick många, många fina presenter. Bland annat ett bollhav av sin mormor och morfar, och jag har väl aldrig sett en lyckligare kille. 200 bollar i ett mjukt bollhav. Det glittrade i hans ögon då han visade åt oss alla, ”Titta. Titta. Titta. Titta.” Så höll han på. Dagen efter då vi kom ner från sovrummet på morgonen så pekade han på sitt bollhav redan i trappan, och så fort jag satte ner honom på golvet sprang han rakt fram och dök i med huvudet före.

Bollhavet (som inte är sponsrat!) finns att köpa/beställa från Leikkikauppa.fi Årets julklapp för alla småkids om ni frågar mej!

På söndag kom faddrarna och de kom med ett av paketen i traktorskopan. Succé tyckte Max som förutom att se på den stora traktorn, fick ett helt sandlass till sandlådan.

Så han har blivit ordentligt firad vår lilla myskille och virvelvind. Och nu får vi återgå till vardagen. Den tråkiga, gråa, ostädade vardagen utan fina kakor och goda bakelser. Men det är fint det också. Den vardag som är bara vår.