Det är så lätt att gnälla över tröttheten. Vi sover alla dåligt, vakar mycket om nätterna och ibland kunde jag gråta när jag igen går miste om en nattsömn.

Hemmet ser ut som ett totalt bombnedslag. Leksaker, kläder, ytterkläder, och saker i miljoner. Överallt. Köksbordet överfullt med allt annat än det som ska vara där. Tamburen så knökfull med kläder att man knappt kommer sig in och både diskbänk och tvättkorg svämmar oftast över.

Ljudnivån är hög. Max härjar och ropar och gråter och står i, och Molly hon sjunger och leker och skriker tillbaka åt Max då hon tycker han stör.

Programpunkterna är oftast tusen per vecka. Även om vi försöker att inte ha något extra alls så droppar det in tandläkarbesök, rådgivningsbesök, fotbollsavslutningar och det ena med det andra så de flesta veckor blir fullspäckade. Eller så jobbar min man kväll, och jag sitter ensam med ‘allt’.

Och mitt där i allt kaos och allt ljud. I all seghet och trötthet och ibland uppgivenhet, så är jag så förbannat lycklig. Jag är så lycklig och tacksam för de barn jag får vara mamma åt. För den familj jag har. För det hem vi bor i. Jag är så lycklig att få sitta på köksgolvet, alldeles för tidigt på morgnarna och rulla boll med lille sovvägraren. Och den där stunden på dagen då Max vaknar från sin dagsvila och vill ligga i famnen och mysa. Eller när vi får hämta hem Molly från daghemmet. Att få höra på när hon berätta hur de har haft det, vad de har gjort, och sen alla äta mellanmål tillsammans.

Jag är så lycklig över allt högljutt stoj och bus, och att få vara med och se hur mycket våra barn älskar varandra. Att se syskonkärleken växa fram. Hur de redan leker tillsammans. Hur Max kryper nära Molly i soffan, och för en snabb sekund lutar ryggen mot henne så hon hinner lägga armen om honom. Att se dem tillsammans. Det är så värt alla sömnlösa nätter och gråa hår. Och även om vi sover alla i samma sovrum, som packade sillar, så skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. Jag värdesätter vår vanliga, stökiga vardag så mycket.

Livet är allt annat än en glansbild. Inte är det enkelt ens hälften av dagarna att hinna och orka. Men i hjärtat är det lätt, för där bor så mycket kärlek och tacksamhet så jag blir alldeles svag. Och väldigt stark.