Nionde augusti tjugohundraåtta blev jag fru Antus. Jag gifte mig med mannen i mina drömmar och minns det som igår. Allt var perfekt. Vi vigde oss i kyrkan, och hade sen bröllopsfest i ett partytält här hemma på vår gård. Många var med under vigseln, men till själva bröllopsfesten hade vi cirka femtio inbjudna gäster, främst närmaste familjen. Nu är det tio år sedan. Och lite till.

Mycket hinner hända på tio år, konstaterade vi. Småbarn har blivit vuxna och nya barn har blivit födda. Vi har upplevt så himla mycket tillsammans. Tacklat vardagen tillsammans, firat festligheter tillsammans, rest tillsammans. Som par, men främst som familj. Från starten av vårt förhållande har det varit viktigare för oss båda att göra saker tillsammans som en familj, än att göra saker bara vi två. Att få till familjekänslan även om barnen bara varit med oss på deltid. Kan ju låta klämkäckt och lite smått irriterande för någon att läsa. Och inte har livet som ”bonusfamilj” alltid varit enkelt, långt ifrån. Men om man går in med äkta omtanke och kärlek så kommer man väldigt långt. Och sen har vi fortsatt så, genom alla dessa år och med vår växande familj, att prioritera familjetid framför allt annat.

Men, om vi lite ska lyfta på locket på vårt parförhållande också, så tror jag att det finns en sak som att utmärker oss speciellt som par. Det är att jag kan räkna våra gräl under dessa tio år på en hand. Visst kan vi vara oense, och visst kan vi tycka att den andra har otroooooligt fel. Men vi grälar i princip aldrig. Vi skriker aldrig åt varandra. Höjer någon av oss rösten eller snäser till lite, blir alla i familjen så förvånade så ögonen tåras. På riktigt. Vi tar aldrig varandra föregivet heller. Och jag skulle aldrig kunna göra något som skulle såra min man. För är han ledsen, brister även mitt hjärta.

Bästa receptet för ett långt och lyckligt äktenskap tror jag att är närhet, uppskattning och respekt. Att kramas, kramas och kramas. Att röra vid varandra och vara nära. Att kunna säga tack. Och att tänka att man är i det här tillsammans. Familjen är ens gemensamma projekt. Man behöver gemensamma strategier och alla drar sitt strå till stacken. Ser man att ens partner är trött, så kanske man drar några fler strån än sitt eget vissa dagar. För att sen bli avlastad när man själv behöver det. Utan knas och konstigheter hjälps man åt där det behövs och när det behövs.

Sen blev vår bröllopsdag på Mallorca alldeles fantastisk. Våra vänner från Stockholm som var med på resan, hade fixat och trixat med mat på fin restaurang för hela sällskapet. Champagne då vi anlände och trerättersmiddag. Vi fick en underbar kväll, som slutade med att min man utmanade mittendottern till ett nattdopp i poolen. Allt lika underbart galet som alltid. Och jag är så glad åt att vi fick fira vår tio åriga bröllopsdag med sand mellan tårna och med bästa sällskapet. Det lever vi länge på.