Nykarleby, en småstad både när det är som bäst och som värst. Nykarleby, staden jag växt upp i. Staden där vi kände oss trygga när vi cyklade omkring, där alla kände alla, där vi lekte i skogen och pillade på grodyngel i diken. Staden där jag ställde upp som luciakandidat, där traktorer stod uppradade på torget varje helg, där jag konfirmerades i Birgitta kyrkan och hade min första egna lägenhet.

Jag var 23 år när jag flyttade från Nykarleby till Vörå. Det kändes helt naturligt att lämna Nykarleby då, även om jag fortfarande hade kvar mina vänner där, min mamma och pappa och stora flickorna, så kändes de på tryggt avstånd. En halvtimmes bilfärd bort. Åren har gått och jag har aldrig längtat tillbaka.

Och även om jag inte nu heller skulle vilja bo där i den lyckliga staden, så känner jag att jag lite lite börjar se på den med rosaskimrande ögon. Jag börjar uppskatta den mer och mer. Staden jag växte upp i. Barndomen. Alla guldkorn som finns där.

I lördags tog jag med barnen till just Nykarleby, och jag och mamma gick ut på promenad med dem. Måste ju visa dem allt liksom. Det var höstmarknad på torget, en liten futtig en om jag får säga det, men istället fick jag ju berätta åt Molly om hur det var då mamma var liten. ”Då fick vi minsann marknadslov från skolan, och det var massor med folk och många många marknadsstånd.” Sen nämnde jag i något sammanhang vattentornet, och Molly frågade vad det är. Där och då tog det väl lite skruv i mig. Tänk att min snart sexåriga dotter inte vet vad vattentornet i Nykarleby är.

Så då blev det en lång promenad, förbi vattentornet och HVC, och ställen mamma jobbat på och ställen mommo jobbat på. Och ett kafébesök på Lillkungs. Som pricken på i mötte vi också min lärarinna i lågstadiet då vi gick hem. Och den nostalgiska vandringen kändes komplett.

Sen på eftermiddagen for jag och en vän ut och springa. Vi sprang till Andra sjön och hem igen. Cirka 5-6 km. Och det var med ett varmt hjärta jag körde hem mot Vörå igen på kvällen. Tänk att få bli äldre och att få bli lite nykär i sin barndomsstad.

Och den lyckliga staden ja. Det var 1995 som Nykarleby enligt olika kriterier korades till Finlands lyckligaste stad. Sen var det egentligen inte alls så, några år senare avslöjades en felräkning. Eller en bluff av något slag. Vill ni läsa mera om den historien hittar ni den här.