För en vecka sen, och en dag, om man ska vara exakt, var det en väldigt spännande morgon. Spännande på ett sådant sätt som jag faktiskt inte tror jag upplevt förut. Jag visste att min svägerska och min bror var inne på BB. Vi hade haft kontakt hela natten. Uppdateringar och hejarop. Och på morgontimmarna visste vi att de var inne i slutskedet. Att en pytteliten baby snart skulle se dagens ljus. Och jag gick runt med en pirrande nervositet i hela kroppen.

Konstigt nog var det mycket mera spännande än då jag själv skulle föda. Att inte få vara med och att inte kunna göra något och inte påverka. Bara vänta och vänta och hoppas och be att allt skulle gå bra. En positiv nervositet kantad av rädsla, en rädsla som jag aktivt försökte hålla på avstånd. Men när man själv varit med om två förlossningar så vet man ju vad de hade att vänta sig. Alla stora mäktiga krafter. Och kanske just för att jag själv med skräck tänkte tillbaka på min egen första förlossning, smög sig nervositeten riktigt under skinnet.

Fatta lyckan sen då min bror skickade en bild på sin son och mamman som kämpat så tappert. Tårarna bara sprutade och Molly kunde inte alls förstå hur man kan bli SÅ ledsen över att hon fått en kusin. Att det var glädjetårar kunde hon inte heller riktigt förstå sig på, för det brukar hon inte ha så ofta, sa hon.

På fredagen for jag och barnen och hälsa på det lilla miraklet. Han är så fin, så liten och så underbar. Till och med när han gråter låter han gullig. Och livet har än en gång fått en ny, större mening. Ett nytt liv att älska och få bära i sitt hjärta.

Tröjan har den nyblivna fastern stickat.