Oj alltså. Denna dagen ett liv eller två. Min svägerska sa idag att det var roligt då jag börjat blogga igen, och jag kommenterade lite halvt ironiskt att vi ska se om jag hinner skriva flera inlägg än det där första. För nog är vi inne i någon hektisk period nu. Eller livsskede.

Molly har börjat dagis. Några dagar i veckan och bara fem timmar per dag. Men ändå. Vi måste hålla tider. Klä på oss. Ställa väckarklockan. Och mina ögon blöder, eller gråter, eller vad man nu ska säga. För den där arma väckarklockan har en tendens att ringa just när båda barnen sover som djupast. Nu låter det kanske som att den ringer mitt i natten, vilket den inte gör. Men Max vakar halva nätterna, för han håller på att få två framtänder nu samtidigt. Och jag har inte hjärta att tvinga honom att sova i egen säng nu då han har ont och vill ligga nära, nära. Så då sover han bredvid mig, eller nästan under, eller virvlar på som en elvisp mellan mig och maken. Och Molly hon yrar på och pratar i sömnen halva nätterna. Tills på morgonkanten då båda sover som stockar och jag kunde tänka mig att lägga huvudet på kudden. DÅ ringer klockan.

Molly är upp på benen samma sekund som klockan ringer. För dagis är kanonkul tycker hon. Vilket jag är SÅ tacksam för. Hon gillar ”tanterna” och sina nya vänner och att få leka och pyssla och vara ute. Och jag är så tacksam över att vi har haft möjlighet att låta henne längta efter dagisstarten istället för att göra det till ett måste. Att hon älskar våra nya rutiner och dagisstarten och hösten gör ju min egen höstdepp lite, lite mildare. Kanske.

För att komma hem från söderns ö, Mallorca, där vi semestrade en vecka med hela familjen och vänner och all inclusive, gör nog hösten lite svår att ta. Det är liksom bara vardag. Och även om jag vet att den vardag jag har är den allra bästa, så är det lite svårt att landa. Tänk så bortskämd man är. Och vetskapen om just det gör mig nästan ännu mera deppad. Deppad och nedstämd utan minsta lilla orsak. Huuuuuuu så eländig man är.

Fick umgås med bästa grannfrun idag, fick gnälla och klaga så mycket så det kändes lite bättre efteråt. Vi återupptog vår ”torsdagslunch” nu efter ett sommaruppehåll. Och torsdagslunch kan man lika bra ha på en onsdag. Huvudsaken är att man får träffas, och att en av oss slipper att laga mat. Vet inte vart jag skulle ta vägen om vi inte hade världens bästa grannar här tvärs över åkrarna. Idag hade jag egentligen tänkt skriva om vår gemensamma campingsemester. Men det sparar vi till imorgon. Att ha någon annan som är i samma livssituation på gångavstånd är nog guldvärt. Speciellt om man kommer så bra överens och känner varandra så väl att man inte ens behöver städa innan man får besök, haha. Efter lunchen följdes vi åt med barnvagnarna hem till dem, jag kokade kaffe åt mig, hon lånade ut en halare till Max, och sen fick jag skynda vidare till dagis för att hinna hämta hem Molly i tid.

Vi gick hem på vår genväg över åkrarna. Max sov och Molly reflekterade över dagen. Hon berättade om sina kompisar, hittade en fjäder som hon ville ta hem, funderade över myrorna hon är rädd för, om vargar finns på hösten, och om jultomten hör det man tänker eller om man måste säga högt.

När maken kom hem från jobbet kom jag mig ut på en löprunda. Sen kom Mirjam hit och livade upp sina småsyskon. Och även om höstdeppen känns väldigt närvarande så vet jag att det nog reder upp sig den här gången också. Bara de där arma framtänderna skulle hitta fram, så vi får någon timmes nattsömn igen. Och bara jag skulle bli lika bra som Molly på att leva i nuet.