Ibland flyter det på bättre och ibland lite segare. Nu går det lite segare. Men jag är ändå tacksam över att vi alla mår så bra som vi gör just idag.

Molly har sedan en tid tillbaka gått en del i sömnen. Jag gjorde det själv som liten också, och har bland annat stigit upp och rullat mitt hår en gång i sömnen. Gissa om jag blev förvånad då jag vaknade. Och nu är det alltså Molly som går i mina fotspår, eheh, så att säga. Ofta sätter hon sig upp i sängen eller går nån sväng i sovrummet, och är helt okontaktbar. Men natten till måndag nöjde hon sig inte med att sitta i sängen.

Maken vaknade av att Molly ropade någonting, hann svänga sig om och se att hon stod upp i fotändan av sängen. Sen hann han inte göra något mera innan hon störtade ner med huvudet först i golvet. Då vaknade jag också av gråt och skrik och maken som rusar upp ur sängen och lyfter upp henne. Samtidigt vaknar Max och gallskriker och alla hamnar i något sorts chocktillstånd. Jag som inte såg fallet visste först inte varifrån hon fallit, utan trodde att hon legat i sängen och rullat ur. Först när allt lugnat ner sig lite kunde Kalle berätta hur det gått till.  Och när vi en stund senare bäddat ner Molly i vår säng är det som att hon vaknar till och undrar varför hon har så ont i huvudet.

Sen följer en natt när hon spyr i flera omgångar. Jag ringer till akuten i flera omgångar. Max är lika pigg som en näktergal och Molly gråter över sitt onda huvud. Ingen sover en blund förrän morgontimmarna.  På morgonen åker vi till HVC, och senare på dagen blir vi skickade vidare till Vasa. 

Först på kvällen ser vi på henne att huvudvärken börjar lätta. Och i morse vaknade hon och meddelade att det bara är lite kvar av den där hjärnskakningen. Ikväll har hon lekt som vanligt och jag tror och hoppas att vi slapp undan så där med bara förskräckelsen. Även om en hjärnskakningen inte heller är så ”bara”, så kunde det gått ännu värre. Hon störtade ner ur sängen precis bredvid en byrå, hade hon träffat den hade hon säkert slagit hål i huvudet. Och det är väl ett under att hon inte bröt sina små, klena armar i fallet. Faktum är att det inte alls syns utanpå att hon fallit. Man skulle kunna tro att någon tagit emot henne.

Tröttare än någonsin av det intensiva småbarnslivet är jag ändå väldigt tacksam. Som sagt. Men det tåls att sägas. Tacksam tacksam tacksam. Nu ska vi bara fundera på hur vi ska göra för att få nån ordning på nätterna. Molly får antagligen aldrig sova i sin egen säng igen. Och jag överväger att göra hela sovrummet till en enda stor, mjuk säng. Och om inte annat så håller jag snart på att vänja mig vid att sova ha cirka 13 centimeter att sova på om nätterna.