Bebisar och sömn. Jag hade inte tidigare förstått vilket hett ämne det är. Men sedan jag börjat gnälla offentligt om hur lite vi sover i den här stugan, har jag fått så många meddelanden. Hejarop, kämpakramar, goda råd och mindre goda råd. Föräldrar som varit i samma sits, eller kanske är i samma sits, känner igen sig. Förstår hopplösheten med att natt efter natt ligga vaken. Och föräldrar vars barn alltid sovit hela nätter kan nog inte riktigt förstå. Hur svårt kan det vara, har folk frågat sig. Eller kommenterat med att ”nå, låt honom gråta en stund bara, plocka inte upp honom, nog lär han sig.”

Så. I något skede bestämde jag mig för att jag måste sluta gnälla, eller göra något åt situationen. Att sluta gnälla hade varit enklare. Men när vi för tredje natten i rad var vakna mellan tio på kvällen och fem på morgon, så fanns ingen annan utväg än att ta tjuren Max vid hornen. Jag var ju ändå vaken hela nätterna, och kunde lika gärna testa någon metod. Jag som aldrig i mitt liv hade kunna tänka mig att jag skulle behöva en metod för att få mitt barn att sova, läste nu på allt jag hittade om sömnskola och tassmetoden. Att jag valde att testa just tassmetoden, var för att jag läst  Saras blogg om hur de använt sig av den, och lärt sin lilla tjej att sova. Det var också till Sara jag vände mig för att få pepp och stöd innan vi körde igång.

Vi hade tänkt vänta tills Kalle får semester, för att vi skulle kunna turas om med nätterna och sömnskolan. Sen blev det inte så. När tanken på sömnskola hade fått gro inom mig, fanns plötsligt ingen återvändo, och jag orkade inte en enda natt till. Det var dags. Sista natten innan sömnskolan gick vi runt runt i köket hela natten, Max och jag. Jag grät som ett litet barn för att jag uppenbarligen var en så usel moder att jag inte ens kunde ge mitt barn sömn. Varför Max grät vet jag inte, men någonstans tror jag att han var lika trött på våra nätter som jag var.

Hur våra nätter hade blivit så galna, vet jag inte. Men jag skulle gissa på att han helt enkelt fått in en riktigt dålig ovana. Då han var liten vaknade han och åt varannan timme. Då behövde han få göra det. Han var en stor och hungrig bebis. Men nu vaknade han fortsättningsvis varannan timme, om vi hade en ”bra natt”. En dålig natt var vi helt enkelt vakna från att han vaknade första gången vid tio-elva tiden, till morgon. Sen sov han flera långa sovpass på dagarna, och tog igen den förlorade nattsömnen. Han hade svängt dygnet fel väg och nätterna blev något jag fruktade. Hela vårt sovrum och vår säng blev bara en ångestladdad plats, istället för en plats som ger lugn och ro.

I korthet går metoden ut på att barnet ska lära sig somna in själv. Inte vaggas till sömns eller matas till sömns. (Det som vi hade gjort i åtta månader) Jag gillar att metoden är ganska snäll, och att man hela tiden finns där för barnet. Man ska lägga ner barnet på sin sovplats. Börjar barnet gråta eller gnälla ska man följa tre steg för att lugna.

1.Lägg handen stadigt på bebisen, men ta bort handen innan bebisen somnar. Kan bebisen inte lugna ner sig går man till nästa steg

2. Smek bebisen med fast hand och metodiska rörelser. På ryggen, magen eller var bebisen gillar. Kan bebisen inte lugna ner sig går man till nästa steg.

3. Ta upp bebisen i famnen. Håll bebisen upprätt och lugna bebisen. Då bebisen är lugn, lägger man tillbaka bebisen på sovplatsen. Och backar på stegen. Bebisen får inte somna i famnen, utan ska somna in själv på sin sovplats.

 

Nu har vi kört metoden i fyra nätter, och jag känner att jag vågar ge en liten rapport. (Ni som följer mig på Instagram har fått dagliga uppdateringar, så där lönar det sig alltid att följa). Samma dag vi startade kortade jag också av hans dagsvilor, och väckte honom efter han sovit en timme på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen. Nu hade jag bestämt mig för att sluta amma samtidigt, och att vi inte alls skulle ha någon ”mat” överhuvudtaget i sovrummet. Inget bröst, ingen mjölkflaska. Samt att han skulle sova i egen säng hela nätterna.

Natt 1. Max somnar efter tre minuter i egen säng, av att jag håller handen på hans rygg. Vaknar som vanligt efter två timmar och jag tar upp kampen. Han skriker och gråter och fattar ingenting. I ”vanliga” fall skulle jag ha lyft honom i vår säng och gett honom bröstet. Inte konstigt att han var förvirrad. Jag fick lyfta upp honom säkert tio gånger, lugna, backa på stegen, trappa upp stegen, och så vidare. En timme senare somnade han själv in i egen säng. För att som vanligt vakna igen efter två timmar. Den här gången gick det redan lite enklare, och jag behövde inte lyfta upp honom lika många gånger innan han somnade in igen. 05.30 vaknade han, och jag tyckte det var lika bra att stiga upp efter att ha kämpat i flera omgångar.  Så vi gick ner och han drack en mjölkflaska i soffan i vardagsrummet.

Natt 2. Får lyfta upp och lugna Max några gånger innan han somnar in på kvällen. Sen sover han från tio till tre, då han vaknar första gången. Vi får igen kämpa med gråt i omgångar, och jag får lyfta upp honom ur sängen och lugna flera gånger. När han somnar om vid fyra tiden sover han sen till halv sju. Märkbar förbättring från natt ett till natt två.

Natt 3. Vaknar tre tiden av att Max gråter. Jag lägger handen på ryggen, stryker honom över ryggen, tar bort handen, och så småningom somnar han in igen. Mellan tre och fyra sover han oroligt, och jag hamnar flera gånger att lägga handen på hans rygg, men jag behöver inte ta upp honom en enda gång.

Natt 4. Bakslag eller mirakel. Vad tror ni? Max somnar halv tio på kvällen och vaknar halv sju. Han har sovit nio timmar i sträck. En gång under natten har jag lagt nappen i munnen åt honom. Nio timmar, den första hela natten i sitt liv. Och jag har sovit nästan en hel natt för första gången på åtta månader. Halleluja.

 

Hur nätterna blir i fortsättningen vet ingen. Men jag vet att jag hittat metoden jag vill använda mig av, också vid eventuella bakslag.