livet

Livet är här och nu.

Jag hade tänkt skriva något här om vår midsommar. Redan igår egentligen. För midsommaren var fantastisk. Men midsommaren har redan varit. Och livet ÄR så mycket här och nu. Så jag öppnar ett tomt inlägg, och ser vart tangenterna bär.

Jag fick hem en fotobok jag beställt idag. Den innehöll bilder från graviditeten, Max födelse och första tiden med honom. Samt en del bilder från då han låg in på sjukhuset, och några texter jag skrev då. När jag kom fram till de bilderna kände jag hur magen knöt sig igen och rösten darrade då jag skulle svara på Mollys frågor. Det finns så mycket inom mig ännu från den tiden som jag inte alls har bearbetat.

Ikväll då Molly for iväg på fotisträning med sin pappa och storasyster så gick jag ut på terrassen med Max i min famn. Hörde fåglarna kvittra, kände mina fötter mot det nya, släta terrassgolvet, tittade ut mot skogen och sen in genom köksfönstret där midsommarens blombukett med blommor från trädgården fortfarande står på bordet. Och tårarna började trilla ner för kinden. Tårar för att allt är så fint, allt är så fantastiskt nu. Jag tänker att det måste vara nu som livet är som allra bäst. Barnen är friska och hemma med oss varje dag. Och jag önskar och hoppas att jag för alltid ska få minnas alla små guldkorn som dagarna bjuder på. Att jag ska få minnas babydoften. Att jag ska komma ihåg hur Max kliar sig själv i öronen eller klappar sig på huvudet då han blir trött, och hur han gnyr sig själv till sömns. Hur Molly skyddar honom med sitt liv. Hur hon jagar bort flugor och myggor som kommer nära honom, även om hon själv är livrädd för alla småkryp. Hur hon den lilla storasystern tar alldeles för mycket ansvar och hela tiden uppmanar oss vuxna att se efter lillabror ordentligt nu.

Samtidigt som det också var tårar av trötthet. Livet med småbarn är så intensivt och vi sover inte en blund. Ibland är jag så trött så trött så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Max han är verkligen överallt för tillfället, och lägger allt han hittar i munnen. Och vi vaktar och vaktar och skyddar och springer efter. Lyfter upp, tröstar och bär. Och när det kommer till kvällen och jag är så trött så trött så jag ser i kors, så kan jag inte somna, för det känns lönlöst då jag vet att han ändå vaknar snart. Och jag sitter och tittar på mina barn som sover och tänker att de är det vackraste och finaste som finns i hela världen. Meningen med livet.

Imorgon ska vi iväg till Vasa. Vi ska och hjälpa den yngre av de äldre döttrarna. Hon ska flytta till egen lägenhet och jag ska måla några väggar. Glad och nöjd att jag kan och får hjälpa till. Glad att få vara en del av varje steg även i deras liv. Man måste påminna sig om att det inte är någon självklarhet när det kommer till bonusungar. Att man fortsätter vara en del av varandras liv, bara för att man vill.

Vi måste också ta passfoto åt Max imorgon. Känner redan att det kan bli en svettig historia. Men ännu svettigare blev jag när jag här om natten kom på att vi inte överhuvudtaget ens tänkt på att han behöver ett pass om han ska komma sig med på flyget till Mallorca. Allt möjligt annat har jag redan fixat, uv-dräkter och kappsäckar. Men passet har inte slagit mig. Hoppas det inte tar alldeles för länge att få. Jag kan inte förstå att vi tänkte glömma PASSET!

Det om det. Vi avslutar väl med några bilder från midsommar. Bara för att.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *