familjeliv

Trettio år senare.

År 1988

År 2018

Trettio år mellan bilderna. På den övre bilden ser ni min mamma som grillar korv med mig och min bror. Lite suddig, men jag älskar bilden. Typerna på den andra bilderna känner ni säkert igen. Jag och en del av den kärlekshög jag välsignats med.

Morsdagen till ära, funderade jag igår mycket på hur historien på något sätt upprepar sig. Att jag har fött en storasyster och en lillebror till denna jord, lika som min mamma. Hur vi på något sätt delar en liknande vardag, även om det gått trettio år här emellan. Hon var hemma med mig och min bror, lika som jag till största del varit hemma med mina barn. Hur lik henne jag har blivit henne som mamma, trots att jag nog aldrig trodde det.

I går blev vi bjudna på morsdagslunch hos min mamma och pappa. Mirjam, den yngre av de äldre döttrarna, kom också dit. Vi åt, spelade badminton, njöt av finvädret, och lagom till kaffet kom min bror och hans fru dit för att fira. Och jag är så glad. Glad år att få vara mamma, glad åt att få vara bonusmamma och också ha de två stora flickorna så nära mitt hjärta, glad åt att ha världens bästa mamma. Glad åt att vi alla får vara tillsammans. Uppriktigt glad. För det är inget man ska ta för givet.

Sen är jag ju inte munter alla veckans dagar jag heller. Jag vet knappt vad jag heter vissa dagar. Men det är inte det det handlar om, att man måste skratta och vara glad hela tiden. Man får slita sitt hår när barnen skriker, golvet är täckt av leksaker och man vakat varje natt fem månader i sträck. Då är man galen om man orkar se allt från den ljusa sidan. Men tacksamheten, den känner man i hjärtat hur trött man än är. Och man vet att man aldrig skulle byta ut sitt liv med allt kaos, mot någonting i hela världen. Då har man hittat hem.