I natt har Max velat sova med sitt ansikte tätt emot mitt hela natten. Med ett stadigt grepp i mina öron, för att säkerställa sig om att jag inte försvinner någonstans. Som om han på något sätt haft på känn, att just den här natten för ett halvt år sedan, kämpade vi tillsammans han och jag. Vi kämpade för att han skulle få komma till världen utanför livmodern. Det klarade vi av galant. Och nu har det redan gått ett halvt år sen den natten.

Det har varit ett halvt år av rädsla och förtvivlan. Lycka och överväldigande kärlek. Precis så som jag visste det skulle bli. Men även om man vet att alla känslorna kommer på en och samma gång då man blir mamma. (Även om det är andra gången) Så kan man inte veta exakt vad som kommer utlösa känslorna. Vi kunde inte veta att han skulle drabbas av en infektion när han var pytteliten, som skulle skrämma skiten ur oss. Vi kunde inte veta att kikhostan skulle härja just denna vinter, och på något sätt medföra att vi nästan isolerade oss från annat folk den första tiden. Jag kunde inte veta hur himlastormande stor kärlek jag skulle känna i mitt bröst när barnaskaran utökades med ett till mirakel. Man vet ju att man kommer älska sitt barn. Men den där kärleken är nog så stor så man ibland inte vet hur man ska kunna förvalta den på bästa sätt. Ett till liv att ta hand om. Älska. Skydda.

Det där kunde man älta i all evighet utan att något blir bättre av det. Ibland går det rysningar i hela kroppen när jag tänker på allt fel man kan göra som förälder. Allt fel man kanske redan gjort. Hemska tanke. Men det går inte att gräva ner sig i det. Man måste förlita sig på att man gör sitt bästa, och att det kommer att räcka.

Ett halvt år efter förlossningen känner jag ändå att jag repat mig ganska bra, både i kropp och knopp. Och sonen vi fick är ett charmtroll ut i fingerspetsarna. När han är glad är han GLAD. När han är arg är han ARG. Även om han är trött sover han inte, men äter säkert för två. Han är envis som en åsna och sällskapssjuk som få. Han är verkligen extra allt. Och nu blir han bara roligare. Han skrattar och sprattlar och fullkomligt älskar då Molly busar med honom eller leker tittut och hoppar fram i någon dörröppning eller bakom soffan.

Han tar sig fram i princip över hela golvet, men har ingen utstuderad teknik, utan snurrar lite hit, lite dit, backar en bit, och sen om igen. Tills han blir förbannad och ska upp i famnen på sekunden. Får han inte som han vill skriker han tills han tappar andan. Han tar sig upp på alla fyra i krypställning, och gungar fram och bak. Han sitter utan stöd, och är ganska mallig då han kan. Han gillar också att sitta i sin matstol, och kasta saker i golvet. På några röda sekunder slänger han tjugo leksaker i golvet så det bara smäller. Han dreglar verkligen jättemycket, jag har trott att tänderna skulle spricka upp i flera månader redan, men ännu syns inga riskorn där. Något han älskar att ligga och studera nu just är händerna. Han vrider och vänder handen, pekar med ett finger åt gången, samtidigt som han fascinerat tittar på.

Tänk vilken fantastisk utveckling från nyfödd till sex månader. Tänk att vi får vara med på den här resan en gång till.