livet

När livet begränsas av vargar.

I österbotten, där vi bor, har vi för tillfället problem med vargar. Det har inte undgått någon som bor här, men kanske andra. Vi har alltså problem med vargar. Ta in den meningen och riktigt sug på den som en karamell och försök förstå den känslan. Jag har länge tänkt skriva något om det här, men lite dragit mig för att göra det. Varg-frågan är minst sagt infekterad, och hur man än gör är det svårt att inte trampa någon på tårna.

Så jag tänkte att jag skriver utifrån mitt perspektiv. En 34-årig tvåbarnsmamma som bor på landet. Vi bor riktigt i skogskanten och älskar lugnet och närheten till naturen. Jag gillar att springa. Att knyta på löpskorna och bara springa iväg efter en lång dag är något av det bästa jag vet. Molly älskar att vara ute både sommar och vinter. Förra sommaren lärde hon sig cykla, och cyklade fram och tillbaka här över vår stora gård. Vi gillar att spela fotboll på gården, och vi gillar att ligga och lata oss och slumra i någon solstol på sommaren. Molly som är fem år kan (kunde) vara själv ute korta stunder och gunga eller leka i sandlådan. Men hon vet att hon inte får gå ner till vägen, för där kan traktorer komma i hög fart.

Nu just känns allt det jag skrev som någon sorts avlägsen dröm, att man skulle kunna leva så fritt. Faran lurar numera inte bara på vägen utanför vårt hus. Faran kan dyka upp bakom vilket uthus som helst, eller i skogsbrynet bredvid sandlådan. Faran som i vargen alltså.

Läget här i Österbotten för tillfället är sådant att det görs vargobservationer överallt. Så känns det åtminstone. Och vargarna är inte skygga. De kommer in på folks gårdsplaner, de dyker upp på cykelvägar och gator, och stryker omkring runt skolor och daghem. Stora, farligt rovdjur som hör hemma långt in i skogen, observeras här. Överallt. Och inte bara så att folk tror att de ser en varg, utan vargspåren bekräftas av jägare.

Ibland tänker jag att jag överdriver. Att min rädslan inte är befogad. Att jag får skärpa mig. Jag tenderar ofta vara rädd i onödan och helt hysterisk. Att Max säkert kan sova ute i vagnen. Att Molly säkert kan leka ensam ute. Att jag kan fara ut och springa i skymningen. Men så händer något igen, som får mig att inse att det inte är jag som är problemet den här gången. Det är på riktigt. En varg tog livet av några rävar på en rävfarm, bara några kilometer genom skogen. Dagen efter bekräftas vargspår bara några hundra meter från vår gård. Vargspår på den skogsväg som vi så ofta annars går på. En vecka senare får en hund sätta livet till när vargen är på besök på en gårdsplan. Sen igen några rävar. Och det känns som om ingen gör någonting.

Det känns som att något riktigt hemskt ska behöva hända innan myndigheterna vaknar till och inser att det här är ett verkligt problem. Och jag vill inte att en människa ska behöva dö för att någon ska förstå att det här är ett riktigt problem. För vet ni, då är det redan för sent. Då har det hänt, det vi alla bävat för, men inte fått hjälp med. Och då finns ingen återvändo mera. Det går inte att göra ogjort.

Egentligen vet jag inte vart jag vill komma med min text. Jag vill bara att alla ska veta hur det känns för oss. I praktiken betyder det att Max inte sover ute i vagnen. Molly kan inte vara ensam ute, inte ens på trappan. Jag är inte ensam ute med båda barnen, tanken på att jag skulle behöva rädda dem båda och kanske inte hinna, ger mig sådan ångest att jag inte kan ta risken. Ska vi ut på promenad väntar vi tills maken är hemma och kan komma med. Jag vågar inte fara ut och springa i mörkret, med nöd och näppe i dagsljus, men inte mera med musik i öronen. Skolbarn får skolskjuts ända från hemmets dörr för att inte behöva gå ensamma. Och snart kommer sommaren emot. Vi kommer inte kunna se var vargarna rör sig, då de inte lämnar spår i snön. De får troligen ungar och blir ännu flera.

Och det enda vi kan göra är att stå här. Rädda, ledsna, frustrerade och med försämrad livskvalitet. Och hoppas, innerligt, att vargen inte dyker upp just här vid något illa valt tillfälle, som leder till någon tragedi. Och ni får tycka att jag överreagerar om ni vill. Men tyvärr är det så att i nuläget kan ingen av er garantera att en hungrig vargflock inte står utanför mitt köksfönster när jag tittar ut imorgonbitti.

28 Comments

  • Cecilia

    Jag känner så väl igen mig i din rädsla och känsla av ständigt obehag. Bor söder om Stockholm där vi under 8 månader hade en väldigt närgången varg utanför husknuten. Hon sågs överallt och förföljde folk, hundar och hästar. Det kändes som en ständig mardröm, man tittade sig över axeln hela tiden, och vi och hundarna blev fångar i vårt eget hus. Men att jubla högt när hon äntligen sköts i januari får man inte göra, frågan är så galet infekterad. Vi har iaf fått vårt liv tillbaka. Hoppas att ni också får det snart.

  • Andre

    Jeg bor også i ett varg revir, i Norge.
    Men vår familj er inte redd vargar.
    Vi er redd varje gång våran flicka ska ivag tills sitt jobb igjennom stora stan.
    Det skjer voldtekter varje vecka av unga flickor, vad skall vi gjøre?

  • Anita

    Jag hoppas att jag vaknar upp snart och märker att det bara var en hemsk mardröm jag haft, men nej, det är ingen mardröm! Vi har verkligen vargar här! Helt sjukt! Jag vågar inte promenera eller springa i skogen mera med min hund, inte heller ensam. Går jag längs den närmaste skogsstigen bakom vårt hus tittar jag hela tiden runt mej och håller hunden nära mej. Glädjen att njuta av skogspromenader har tagits ifrån oss. Pepparsprej har jag tänkt skaffa så jag kan försvara min hund och mej själv, har ju inga vapen.

  • Maria

    Så bra att du skrev om det! Själv bor jag i södra Finland och i ”stan” så jag vågar ta hunden på promenad och vågar röra mig ensam. Men jag kan till fullo förstå den rädsla och den ängslan ni känner. Skulle aldrig i livet lämna barn eller hundar ute ensamma. Har lika svårt som ni att förstå att myndigheterna inte förstår att de ska skjutas de där vargarna (som en del tom påstår är hybrider). Det är vårt fel, människans fel, att balansen i naturen rubbats och då ska vi stå vårt kast och göra det vi kan.

  • agnetas

    Så bra du tar upp de, är väl visst ett problem när de påverkar folks liv och att inte kunna röra sig fritt som förut utan att känna sig rädd och hotad. Nu under senvintern har vi fått varg/vargar till åland och de är samma här, litet landskap och vargen syns både här och där och folk är naturligtvis vaksamma och känner oro, nej de ska inte finnas varg i närheten av hus och människor, hör hemma i de stora skogarna.

  • Josefine

    Bra skrivet. Själv har jag placerat ut ”vargpinnar” här o var på gården, diverse tillhyggen med vässad ände. Utifall att…
    Också funderat mycket på sommaren, inga spår och högt gräs att gömma sej i för den hungriga vargen på jakt.
    Tanken att dottern och jag förra vintern lekte i skogen brevid huset känns så sjukt avlägsen nu, tänk hur vår värld förändrats. Helt sjukt!

    Många påpekar att vargen inte dödat någon människa häromkring i modern tid, alltså vilket bottennapp till ”försvar”. Pratat med flera äldre, födda kring 30 talet. Dessa har inte kunnat komma ihåg att det under deras livstid ens skulle ha rört sej vargar i bygden. Aldrig!

    Situationen är så bisarr, och så ohållbar. Som du säger, den dagen någon mister livet till vargen är det redan försent.

    • Linda

      Tack!

      Ja, samma här. Har alltid med mig något tillhygge på gården, eller något att ta i handen när vi är ute på vagnpromenad. Så sorgligt att det ska vara så.

      Och orsaken till att inga vargar dödat i modernt är ju för att det inte tillåtits finnas så här mycket vargar. Exakt som du säger.

  • Petra

    Bra skrivet! Precis så där känns det, Vi bor också i skogsbrynet och har vilda djur i vår närskog (rådjur, rävar, mårdhundar, älgar) som vi blivit vana att leva med och som vi inte är rädda för. Men nu när vargen stryker kring knutarna får man fundera en extra gång när man går ut genom dörren när det är mörkt. Barnen får inte längre leka ensamma utomhus, de kan inte skida i skolan och förskolan och vi också undviker skidspåret som går nära oss. Vi såg själva vargspår på isen vid småbåtshamnen i byn, så den är inte långt borta… Är också orolig för våra hundar som är utomhus, men hoppas innerligt att vargen inte vågar ge sig på dem då hundarna är en flock.

    • Linda

      Tack! Väldigt sorgligt med alla uteaktiviteter som blir begränsade eller försvinner helt. Känns så bisarrt så man inte kan förstå att det är sant.

  • petra

    Jag hoppas för er skull att det blir nån förändring, man ska inte behöva vara rädd att gå ut. I ett sånt här läge förstår man vilken frihet man själv har.

  • Emma Järnström

    Bra skrivet! Jag berättade åt en äldre man att jag inte är rädd för vargen och att den inte skall få begränsa mitt liv. Hans svar var kort: Du borde vara rädd. Hans korta svar fick mig att bli rädd. Jag funderar innerligt på att lägga ett slagträ under barnvagnen så man har något att skydda sig med.

    • Linda

      Ett slagträ ska du absolut lägga under vagnen. Jag går inte ut på promenad utan tillhygge. Tråkigt men sant. Och jag tror nog den äldre mannen har rätt. VI har nog mycket ”osett” om det fortsätter i den här takten.

  • Heidi

    Har inte varit rädd men är orolig. Väntar liksom på att nån ska göra nåt men inget händer?! Ingen tar ansvar precis som du säger 🙁

  • Ulrika

    Håller så med dig. Jag går och inbillar mig att jag inte är rädd, att ingen varg kommer att komma hit. Dock vet jag att vi haft vargspår bara några hundra meter från vårt hus. Jag kommer på mig själv att jag skyndar på stegen ifall jag hamnar att gå ut med soporna när det blir mörkt, för ”hörde inte jag nåt, skymtar det inte nåt konstigt där i periferin” ?!?
    Man är rädd, det finns där i hjärnan och det ploppar upp varesig man vill det eller ej.

    Ps. Tusen tack för igår, det var så roligt 😃

  • Anonym

    Ja hur länge ska det här eländet få fortgå? Jag kör fram och tillbaka hela dagarna. Skjutsar mina barn till dagklubb, förskola, skola och hem igen. Olika tider naturligtvis. Sen skjutsar jag dem till kompisar och klubbar. Barnens utevistelse och motion som vi annars håller viktigt har krympt till nästan ingenting. Jag är så frustrerad. Det är ju ohållbart att vi ska isolera oss i hemmen medan vargarna springer fritt runt husen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *