I österbotten, där vi bor, har vi för tillfället problem med vargar. Det har inte undgått någon som bor här, men kanske andra. Vi har alltså problem med vargar. Ta in den meningen och riktigt sug på den som en karamell och försök förstå den känslan. Jag har länge tänkt skriva något om det här, men lite dragit mig för att göra det. Varg-frågan är minst sagt infekterad, och hur man än gör är det svårt att inte trampa någon på tårna.

Så jag tänkte att jag skriver utifrån mitt perspektiv. En 34-årig tvåbarnsmamma som bor på landet. Vi bor riktigt i skogskanten och älskar lugnet och närheten till naturen. Jag gillar att springa. Att knyta på löpskorna och bara springa iväg efter en lång dag är något av det bästa jag vet. Molly älskar att vara ute både sommar och vinter. Förra sommaren lärde hon sig cykla, och cyklade fram och tillbaka här över vår stora gård. Vi gillar att spela fotboll på gården, och vi gillar att ligga och lata oss och slumra i någon solstol på sommaren. Molly som är fem år kan (kunde) vara själv ute korta stunder och gunga eller leka i sandlådan. Men hon vet att hon inte får gå ner till vägen, för där kan traktorer komma i hög fart.

Nu just känns allt det jag skrev som någon sorts avlägsen dröm, att man skulle kunna leva så fritt. Faran lurar numera inte bara på vägen utanför vårt hus. Faran kan dyka upp bakom vilket uthus som helst, eller i skogsbrynet bredvid sandlådan. Faran som i vargen alltså.

Läget här i Österbotten för tillfället är sådant att det görs vargobservationer överallt. Så känns det åtminstone. Och vargarna är inte skygga. De kommer in på folks gårdsplaner, de dyker upp på cykelvägar och gator, och stryker omkring runt skolor och daghem. Stora, farligt rovdjur som hör hemma långt in i skogen, observeras här. Överallt. Och inte bara så att folk tror att de ser en varg, utan vargspåren bekräftas av jägare.

Ibland tänker jag att jag överdriver. Att min rädslan inte är befogad. Att jag får skärpa mig. Jag tenderar ofta vara rädd i onödan och helt hysterisk. Att Max säkert kan sova ute i vagnen. Att Molly säkert kan leka ensam ute. Att jag kan fara ut och springa i skymningen. Men så händer något igen, som får mig att inse att det inte är jag som är problemet den här gången. Det är på riktigt. En varg tog livet av några rävar på en rävfarm, bara några kilometer genom skogen. Dagen efter bekräftas vargspår bara några hundra meter från vår gård. Vargspår på den skogsväg som vi så ofta annars går på. En vecka senare får en hund sätta livet till när vargen är på besök på en gårdsplan. Sen igen några rävar. Och det känns som om ingen gör någonting.

Det känns som att något riktigt hemskt ska behöva hända innan myndigheterna vaknar till och inser att det här är ett verkligt problem. Och jag vill inte att en människa ska behöva dö för att någon ska förstå att det här är ett riktigt problem. För vet ni, då är det redan för sent. Då har det hänt, det vi alla bävat för, men inte fått hjälp med. Och då finns ingen återvändo mera. Det går inte att göra ogjort.

Egentligen vet jag inte vart jag vill komma med min text. Jag vill bara att alla ska veta hur det känns för oss. I praktiken betyder det att Max inte sover ute i vagnen. Molly kan inte vara ensam ute, inte ens på trappan. Jag är inte ensam ute med båda barnen, tanken på att jag skulle behöva rädda dem båda och kanske inte hinna, ger mig sådan ångest att jag inte kan ta risken. Ska vi ut på promenad väntar vi tills maken är hemma och kan komma med. Jag vågar inte fara ut och springa i mörkret, med nöd och näppe i dagsljus, men inte mera med musik i öronen. Skolbarn får skolskjuts ända från hemmets dörr för att inte behöva gå ensamma. Och snart kommer sommaren emot. Vi kommer inte kunna se var vargarna rör sig, då de inte lämnar spår i snön. De får troligen ungar och blir ännu flera.

Och det enda vi kan göra är att stå här. Rädda, ledsna, frustrerade och med försämrad livskvalitet. Och hoppas, innerligt, att vargen inte dyker upp just här vid något illa valt tillfälle, som leder till någon tragedi. Och ni får tycka att jag överreagerar om ni vill. Men tyvärr är det så att i nuläget kan ingen av er garantera att en hungrig vargflock inte står utanför mitt köksfönster när jag tittar ut imorgonbitti.