Det är exakt ett år sedan nu. 24 februari 2017 gjorde jag ett positivt graviditetstest, och kunde inte tro mina ögon när jag stirrade ner på det svaga plusset i testrutan.  Vad hade vi gjort? Trots att det var helt planerat och väldigt efterlängtat, och vi vet hur ett barn blir till, kunde jag inte tro att det var sant. När jag berättade för min man hade han lika svårt att förstå, och det tog en tid för oss att greppa. Jag gjorde faktiskt två graviditetstest till några dagar senare. För att faktiskt vara säker. Det kändes helt surrealistiskt att vi skulle få en baby till. Vi som varit så säkra på att vi inte skulle ha det.

Sen har ju ett positivt graviditetstest tendens att medföra ett äventyr utan dess like, och så gjorde det även denna gång. Jag kan tänka att det är tur att man inte vet vad man ger sig in i, innan man är där. För nog sjutton var det en lång och tung graviditet den här gången också. Även om kroppen samarbetade rätt så bra, så var den där tröttheten alldeles förlamande. Tröttheten, illamåendet och oron över den kommande förlossningen.

Förlossningen blev som bekant en fin upplevelse. Så pass att jag hoppas att jag ska komma ihåg känslan av lugn och kontroll resten av livet. Tänk att jag faktiskt fick en sådan upplevelse. Tänk att jag fick känna den där urkraften som så många kvinnor berättar om. Tänk, tänk, tänk så bra det blev på den punkten.

Och nu 2 mars blir den lilla sonen 4 månader. 2 mars som för övrigt också är ett speciellt datum. Den dagen i fjol berättade jag helt oplanerat för min bror och min mamma vid frukostbordet att jag var gravid. Vi var samlade hos mamma och pappa för att vi hade sportlov och Molly skulle delta i ett skidjippo. Min bror skulle servera kaffe till mig, och jag tackade nej. Varpå han frågade något i stil med ”Jaha, sen när dricker du inte morgonkaffe”, och jag svarade snabbt att ”sen jag blev gravid”. Och ni kanske kan föreställa er förvåningen, ansiktsuttrycken och glädjetårarna? Det är ett ögonblick jag för alltid ska bära med mig.

Och nu blir sonen alltså fyra månader. Fyra månader med en nyfödd kan inte jämföras med något annat. Och ingen annan än de som haft en nyfödd kan förstå hur det är att ha en nyfödd. Jag fick höra att det tre första månaderna med bebisen ibland kallas för graviditetens fjärde trimester, och det är nog sant om något. En förlängning av graviditeten då allt fortfarande än upp och ner och i princip helt galet. Våra första månader med Max har kantats av infektioner och förkylningar och influensor och hotande kikhostepidemi. Jag som i vanliga fall inte är det minsta rädd för vanliga säsongsflunsor, har näst intill blivit folkskygg. Jag har varit närmast livrädd för att vi ska drabbas av något. Antagligen för att vi fick en så tuff start med infektionen och dygnen på sjukhus då han var tre veckor. Den ångesten jag kände i mitt bröst då, har nog satt sina spår.

Men ja. Att vi har tagit oss från det ögonblicket då jag stirrade på det positiva graviditetstestet, till nu, hemma med en stor kille på snart fyra månader, är helt otroligt. Nu väger han 7,5 kg och svänger sig från rygg till mage. Idag rullade han för första gången ut ur babygymmet. Tänk så mycket som händer på ett år, även om det ibland känns som om ingenting händer, vi som bara sitter hemma dag efter dag. Tänk en sådan resa för alla inblandande. Och nu blir det bara bättre. Våren kommer. Killen växer. Rutinerna blir fastare. Vi lär känna varandra bättre och bättre. Tidsbristen och det stökiga hemmet kommer jag att få lära mig att leva med. Men det är ingenting i jämförelse med den rikedom vi har i form av fyra fantastiska ungar. Tänk att de blev fyra. Tänk att vi vågade satsa, och vann. Tänk att vi fixade det. Tummen upp för året som gått. Och tummen upp för åren som komma skall.
Mollyochmax
Bilden har vännen Karolina på Bildbolaget fotat i torsdags. Då lämnade jag barnen där medan jag sprang några ärenden.