Tvåbarnschock?

Att få barn nummer två var minst lika stort som att få första barnet. Alla stora, mäktiga känslor som nästan äter upp en, fanns med på samma sätt. All tacksamhet och överväldigande kärlek. Men att få andra barnet var i sig en mindre chock än första barnet. Man visste lite vad man kunde vänta sig. Sömnbristen var ingen överraskning, och alla svallande känslor kändes mera normala än första gången. Man visste att man inte hade blivit galen på riktigt (fast det kändes så), utan att allt skulle lugna ner sig. Att en månad som känns som evigheternas evighet när man är mitt i nattvak och kvällsskrik, egentligen är en väldigt kort tid. Och man kan på ett annat sätt förstå att ett mera vanligt liv kommer tillbaka snart. Även om livet som tur är, aldrig blir vad det var innan, det blir bara bättre.

Men det faktum att vi har två småbarn hemma nu kan kännas lite, hm, ska vi säga intensivt? Allt tar mycket längre tid, bara tanken på att komma sig iväg någonstans på dagarna gör mig svettig. Minsta lilla grej blir en utmaning och aldrig räcker jag till där jag borde. Men trots att dessa småttingar gör livet så mycket mera invecklat och utmanande, så är de ju det bästa som någonsin hänt. Ibland kan jag sitta och bara titta på dem, och försöka förstå hur det kunde bli så här bra. Att jag är mamma till två små individer.

Nu börjar Max bli en så rolig typ också, han pratar och skrattar och är social. Och jag minns att det var när Molly var kring samma ålder som jag kände att det vände. Allt det där tunga var plötsligt borta, och kvar fanns allt det roliga. Jag tror att det är för att man börjar känna varandra lite bättre nu, man börjar så småningom få in lite rutiner och kanske det viktigaste, man känner att man får något tillbaka. Ögonkontakten blir intensivare, skratten klingar och jollret ekar. Då känns allt det andra lättare också.

Så tvåbarnschoken,summa summarum, var väldigt mycket snällare än första barnet-chocken. Och sist och slutligen kanske inte så mycket till chock alls, mera bara en omställning till ett ännu bättre liv än det fina liv man redan hade. Och min första tvåbarnschock fick jag ju faktiskt redan för 12 år sedan ungefär, när jag flyttade ihop med min man. Men det är en annan (fin) historia. 

Sa jag att jag är tacksam?

Bild: Bildbolaget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *