En torsdag i livet som blev ganska bra egentligen, trots att den startade med en ångest som tryckte på i bröstet. Hade på kvällen igår läst en del artiklar om kikhostan som sprider sig i nejden.

Jag vaknade mitt i natten och började googla allt från sjukdomsförlopp till inkubationstid, och så fort klockan slog nio ringde jag barnrådgivningen och försöka få svar på mina frågor. Vaccinet mot kikhosta ska enligt vaccinationsprogrammet ges vid 3 månader. Vilket i nuläget känns som en oändligt lång tid att vänta, Max är bara tio veckor och kikhostan lurar runt hörnet. Så jag ville ha svar på om vaccinationen kunde tidigareläggas.

När man sitter hemma med ett oskyldigt spädbarn, och läser gång på gång hur farlig kikhostan är för just spädbarn blir man skräckslagen. Den där känslan att man måste få beskydda sitt barn från allt ont i världen blir så påtaglig, och maktlösheten så stor. Nu hoppas jag att jag inte matar någon annans oro med det jag skriver. För det positiva i kråksången var att vi fick vaccinera Max redan nu. Och redan idag på eftermiddagen fick han en första dos. Även om jag vet att det inte är ett fullständigt skydd, så känns det väldigt mycket bättre nu. Nu har vi gjort så gott vi kunnat. Sen fortsätter vi i samma anda och håller oss bort från butiker och flunsiga människor och tvättar händerna i tid och otid.

Den här torsdagen bjöd också vännen i granngården på lunch, och vi fick äta gott utan att behöva stå vid spisen. Sen hann vi också avklara en del världsproblem medan ungarna härjade på. Nästa torsdag ska jag bjuda på lunch, och i bästa fall kokar jag mat bara varannan torsdag resten av våren. Om vi får vårt nya torsdagslunch-system att hålla.

Efter en trevlig dag, och med lite mindre oro än i morse får jag gå och lägga mig ikväll. Det är jag tacksam för.