Ingenting på stickorna.

Det absolut mest otroliga har hänt. Jag har inte ett endaste stickprojekt på gång. Alla fjolårets 17 tröjor blev klara, alla julklappar hann med i tomtesäcken, och nu finns ingenting kvar. Ingenting halvfärdigt. Ingenting påbörjat. Och det känns jättekonstigt. Jag som brukar påstå att man alltid ska ha tre projekt på gång. För det första, alltid ett par sockor, för de är så lätta att ta med sig i handväskan. För det andra, en TV-stickning. Något som är så enkelt så du kan sticka medan du tittar på TV. Och sist men inte minst behöver man alltid ha en avancerad stickning på gång. Något som man behöver titta ner på då man gör det, och som gör att man behöver tänka till lite, och utmana sig själv.

Det finns såklart massor jag vill göra, jag har långa listor med tröjor jag vill sticka, men än så länge har jag inte påbörjat stickåret 2018. Jag har inte ens hunnit titta mot stickorna. Och nu när bladet är helt tomt, vet jag knappt var jag ska börja. Följer jag min princip med tre pågående projekt borde jag ju få starta tre nya stickningar nu. Få se, få se vad det blir. Först och främst borde jag faktiskt sticka både en mössa, vantar och sockor till Max. Men ni vet ju hur det är med skomakarens barn, hehe.

7 comments

  1. Har du faktiskt inget ufo alls? Det låter ju nästan för bra för att vara sant! Det kallas disciplin tror jag… 😀
    Men vad är det för en vacker tröja som du har på dig på bilden?

    1. Ja, jag har ett ufo. Ett evighetsprojekt, en filt av mormorsrutor, med typ 10 rutor kvar. Så har den legat i flera år nu. Skulle vara så enkel att göra klar, men har ingen lust. :) Men det är det enda.
      Jag får tacka bloggen för att alla projekt blir klara. Ska man ha något att visa, måste man ju också göra klart, hehe.

  2. Jag har ett projekt på g, men sen så sitter jag mest bara och funderar över vad jag vill göra som nästa. Har mönstret till Sofies mamma men blev så nöjd med Marygensern så vill inte sticka fler tröjor just nu. Fick dock en bok om vantar och sockor i julklapp så något därifrån ska det väl bli småningom.

    1. Nå, lite smått och gott till Max borde jag faktiskt sticka. Han har ju inga vantar stackarn, och inte en enda bra mössa. Och så kan vi ju inte ha det. Sen finns det väl inga direkta måsten på stickfronten, och det är ju det som är charmen. Handarbetet är ju min terapi, det jag mår bra av, inte något jag känner att jag måste eller borde göra. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *