Tänk att det är nästan fem år sedan jag sist gick hemma med en liten nyfödd. Man glömmer ju så mycket tyvärr, men idag blev jag påtagligt påmind om tiden med Molly som bebis. Hon sov nästan aldrig på dagarna. Och om hon sov var det bara korta snuttar i min famn. Idag fick jag sådana flashbacks till en av dagarna jag höll på och bakade inför hennes dop. Jag minns hur hon grät och grät och jag hade henne på magen i en bärsele för att ha händerna fria till bakningen. Och jag bakade, och grät, för att hon grät. Inte så roligt då när det begav sig, men lite komiskt då man tänker på hur många tårar som gick till spillo för de bullarna.

Idag har vi också bakat, därav påminnelsen. Molly har själv bakat till sitt kalas, och jag har fått assistera. Och mycket påminde om den där dagen då för nästan fem år sedan. Nu med en ny bebis på armen.

Vi hann bara starta upp baket idag, så vaknade Max och meddelade med besked att han inte gillade det vi höll på med. Han skrek och skrek och Molly hon rörde runt i bunken så mjölet flög runt halva köket. Brandvarnaren började tjuta när ugnen blev varm och brände några matrester som klottrat i ugnen. Max skrek ännu högre och Molly knäckte ägg för brinn kära livet. Jag smälte smör på alldeles för hög värme och diskade en ugnsplåt så det rann vatten över hela golvet. Ser ni kaoset framför er? Man kunde lätt ha tappat fattningen totalt. Istället fick jag sätta mig ner och skratta en stund. Är det något jag lärt mig under fem år så är det åtminstone att det inte är värt att gråta över bullar. Man kan ju faktiskt köpa dem i butiken om inte annat. Så vi skrattade en stund och tog nya tag. Jag lade Max i babyskyddet, vaggade honom med foten, samtidigt som jag hjälpte Molly med smeten, och av någon magisk orsak somnade han om. Kakan kom sig i ugnen, och disken tog pappan hand om när han kom hem från jobbet. Allt frid och fröjd. Åtminstone en hembakad sort på kaffebordet på måndag. Så ska vi se om vi alls vågar oss på att baka till dopet, hehe.