Med tre och en halv timmars nattsömn, uppdelat på två sömnpass, med en två timmars amningsperiod där emellan, känner man sig inte så stöddig. Att sitta i det mörka sovrummet och aktivt försöka spänna upp ögonlocken när man ammar är nog en sådan pina. Max däremot, har inga problem med att hålla ögonen öppna. Faktum är att han aldrig har så stora ögon som på natten. Vår lilla nattuggla.

Det var väl mest det jag hade att säga idag. Att jag är trött. Eller jag hade en massa att säga. Och två mönster att ge er. Men det får vänta till en dag då min hjärna är mindre mosig. Jag är så trött så jag kan somna där jag sitter. Eller står. Eller när jag äter.

Men vad gör det om hundra år. Sova hinner man väl. Tur att han är gullig som få.

Ute lyser novembersolen, och gräset är vitt. Alltid en liten tröst i tröttheten. Snart vänder det. Kanske inte alls. Men nån gång ska vi nog sova en hel natt igen.